Kategori: Tips & Tricks

Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.

PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.

Intervjuad av dietist (-student) om småbarns matvanor

Fellow student

En tjej i min klass, Stina, har en make som går en utbildning (eller vidareutbildning…?) till dietist, och de hade fått i uppdrag att intervjua föräldrar eller närstående – dvs nån som träffar barnen minst 1-2 gånger i veckan – till barn i ålder 1-6 år. Twist: man får inte vara bekant med familjen sen innan.

Stina frågade om jag och Björn kunde tänka oss att ställa upp individuellt, och det är klart man är solidarisk med andra studenter i behov av hjälp. Juh. Bra karma där.

Schysst tyckte hon och så ringde Joel, studenten i fråga, upp oss en kväll förra veckan.

Intervjun

Det var bara 11 frågor, men när man pratar om sina egna barn – och speciellt i anknytning till ett ämne man funderat mycket på – är det lätt att bara babbla på. Så jag babblade på. Joel antecknade. Sen babblade jag ännu mer. Joel försökte hinna med att anteckna och hänga med i resonemanget samtidigt. Sen var det Björns tur.

Tanken var att Björn inte skulle höra mina svar för att inte påverkas i sina egna, men eftersom jag redan hade svarat när det blev hans tur så satt jag bredvid och hörde allt.

Supersynkade

Flera gånger låg det nära till hands att tänka att han måste ha hört mig, eftersom vi svarade så väldigt lika på många frågor, men han sa att han inte hade det – mer än några ord här och där när jag misslyckades med att hålla volymen nere inne i arbetsrummet.

Det var förvånande att vi var så pass samspelta, men å andra sidan har vi pratat mycket om mat och inställning till mat och sötsaker.

Sweeeet

Dagen därpå kom Stina och tackade för att vi ställt upp, och så sa hon:

”Han sa senare, efter att ni lagt på och sådär, att han tyckte ni var väldigt synkade. Han sa också att ni hade typ ’alla rätt’, om man kan säga så. Det märktes att ni tänkt mycket på det där.”

Det stämmer såklart att vi tänkt mycket på det, och vi har baserat vår inställning på resonemang, egna erfarenheter och vad vi tycker verkar logiskt. Vi har inte känt behov av att förankra vår övertygelse hos nån professionell, men det kändes givetvis kul att höra det. Kunde inte låta bli att sträcka lite på mig, men när man tänker efter är det inte det minsta märkvärdigt.

”Jag tror inte det är så svårt att göra någorlunda rätt. Det svåra är att ha, eller att komma på att ge sig själv, anledning att fundera på sånt som framförallt socker, i förhand. Innan man står där med en sockerabstinent unge i affären,” sa jag och tänkte på alla de barn jag passat som au pair och som inte klarat av att hålla balans till socker. Vem gör det, egentligen, för övrigt?

Vår filosofi

Eftersom jag pratat en stund om det här nu så vore det märkligt att inte berätta hur vi tänker, så här kommer en kort sammanfattning:

dietist

Socker

Du har kanske redan sett inlägget jag skrev för ett snart ett år sedan, men om inte så står allt vi tänker om socker i vardagen och till små barn här. Läs det. Tagga nån som inte läst det.

Sista frågan i intervjun var vad jag tror är den största utmaningen för småbarnsföräldrar idag, och både jag och Björn svarade ”socker” utan tvekan.

Mat

Man kan inte tvinga ett barn att äta, men ett friskt barn som är hungrigt behöver man inte tvinga. Barn svälter inte sig själva. Eftersom man inte kan tvinga ett barn att äta, upptäcker barnet snart att där finns makt. Nog sagt.

Vi försöker undvika att göra mat till ett laddat ämne så gott vi kan genom att erbjuda mat när det är matdags, och vill han inte äta så slipper han – men han får inte annan mat än den vi äter och vi går definitivt inte från bordet för att leka. Vill han umgås med oss medan vi äter så får han sitta vid bordet, men han måste inte äta för det. Vill han hoppa ner och leka av sig och sen komma tillbaka och äta mera så får han det.

Vill han till exempel bara ha pastaskruvarna och inte kycklingen så bryr vi oss inte det minsta om i vilken ordning han käkar upp innehållet på sin tallrik, men vill han ha mer pastaskruvar när de är slut så måste han äta upp sin kyckling först.

När det är dags att börja duka av frågar vi om han vill ha mer mat. Säger han nej så plockar vi bort. Har han knappt ätit nåt så sparar vi hans tallrik i kylen för eventuella framtida behov (dvs mellis eller kvällsmat), men vi sparar den inte över natten.

Ibland kommer han precis innan det är dags att börja göra sig i ordning för sängen och vill ”äta nåt”. Då får han sin mattallrik, om det finns nån alltså, och annars får han välling, macka eller lite yoghurt med müsli.

Detta möts ofta av protester förstås, men alltså Simon är nästan 3 år; att protestera är hans jobb. Han är dessutom jättebra på det.

Vi vet att båda barnen som regel äter mycket på föris och då blir det lättare att vara bestämd hemma, eftersom vi då vet att om de vägrar mat så handlar det sannolikt inte om själva maten, utan om nånting annat.

 

SaveSave

SaveSave

Babyprylar: Dream Mover – hett tips mot vakna bebisnätter

dream moverJag la ut en kort video på instagram, och frågor uppstod. Videon visar Adrian som, trots att jag tänt taklampan och tagit fram mobilen, fortfarande ligger still på sin mobila sovplats. Det, i sig, är ett mirakel, och så fort jag stängde av den så for huvet upp och han hade ålat sig ur den och snubblat en bit på golvet innan han hunnit fatta att han var vaken.

Det gäller att inte ge upp

Björn, min sambo; målstyrd, metodisk, prylnörd. Problem är till för att lösas, ungefär, och det här med att inte få sova på nätterna har naturligtvis högsta prio på problemlösningslistan.

Där jag ger upp – oftast efter ca 1,5 timmes övertalningsförsök av en superpigg bebis som hellre sjunger, hojtar och klättrar än lyssnar på mig – där ger Björn minsann INTE upp.

Där jag resignerar inför det uppenbara och klär på mig, tar med mig barnet ner i köket och plockar fram böcker, där klär Björn på sig, tar med sig barnet ner till garaget, bäddar ner ungen i vagnen och går ut och går. Och han ger sig inte, en gång gick han i 2 timmar innan han till slut gick hem igen och försökte få ungen att springa av sig energin fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum.

”Vid såna tillfällen,” sa han nån gång, ”borde det finnas nåt sätt att rulla vagnen utan att själv gå med den.” (Lolaloo hjälper inte längre, för övrigt. Adrian verkar ha vuxit ifrån den.)

Sagt och gjort

Björn, fena på research som han är, tog sig an utmaningen med öppna armar. Resultatet blev det här:

Den funkade inte så bra, eftersom vagnen svängde ytte pytte lite för varje drag, vilket ledde till att vagnen långsamt körde iväg och bände loss armen från garderoben, så vi gjorde oss av med den.

Sen hittade Björn en ny pryl – skåda det fantastiska; en STILLA Adrian:

Dream Mover, heter det. Sån jäkla grym pryl. Den låter en del, men det är inget som inte utmattning och öronproppar kan råda bot på. Det enda som oroar mig något nu är 2 saker:

  1. att vi ibland behöver vagga honom nattetid fortfarande, och
  2. att han snart växer ur liggdelen till barnvagnen. Vad i hela sömnens väsen gör vi då, liksom?

Dream Mover

Rekommenderas starkt. Trots att den låter, vilket för övrigt inte alls verkar störa Adrian, så har jag flera nätter nu varit förbaskat glad att ha den.

”Haha, den har vunnit över dig till sin sida,” myste Björn, eftersom jag inte var helt såld på grejen i början. Jag tyckte den inte behövdes… – vet inte hur jag tänkte där, men som tur är har jag en sambo som är betydligt mer lösningsinriktad än jag.

Varje räddad natt är värd att fira, så tack, Björn. Du är bäst.

 

SaveSave

SaveSave

Den sista vagn vi köper; Carena Gotland

Ny vagn – för sista gången

Som sagt, efter att ha tröttnat på vår urvuxna Basson Duo strax innan jul, åkte vi till Lekmers outletbutik i Järfälla för att provköra Carena* Visby och Carena Gotland eftersom de inte kostar en månadslön (eller fyra, om man är student) och har stora framhjul.

Vi siktade på Visby, men när det visade sig att Gotlandmodellen från 2017, som finns i lite roligare färger, även den klarar 25 kg per sits samt att ryggarna var något högre (enligt butiksbiträdet), plus att den var ca 5 kg lättare – eftersom sitsarna inte är vändbara – så valde vi den.

Det här var veckan innan jul, och vi köpte den på nätet för strax under 2700 kr på rean (ord pris 4495 kr). De finns på Blocket också men eftersom det är en budgetvagn, dessutom vår sista vagn och den förväntas hålla ganska länge, kändes det bättre med en ny.

Handtags- och bumperskydden i fejkskinn som medföljer är tyvärr gräsliga, jag menar de lyckas inte ens få det snyggt på säljbilden ovan, särskilt fult blir det när man jämför med hur skinn/fejkskinn brukar se ut när det är snyggt:

Simon testade Emmaljungas 735 i oktober.

Så nu är jag inne på att göra egna. Helst skulle jag slippa, helst skulle jag hitta nån som syr själv och säljer på insta eller nåt. Inte för att extra bumperskydd behövs, men för att jag tror det kan vara klokt att skydda handtaget om man vill att det ska hålla länge.

Men med undantag av bumper-/bygelskydden så gillar jag vagnen skarpt. Det framgår inte fullt ut på mina bilder att den är olivgrön, men det är den – alltså inte brun som Björn hävdar.

Nu när vi använt vagnen i en dryg vecka så har vi kommit fram till att vi föredrar delad varukorg framför en stor. Innehållet far inte omkring och blir lättare att komma åt (och hitta).

Vi har funderat lite över material och kvalitet. Det är ju en budgetvagn så vi har inte skyhöga förväntningar, mer stilla funderingar på hur plastdelarna i och runt fotbromsen kommer att hålla – särskilt som den är lite trög att lossa från låst läge.

För barnvagnsnörden…

Jag har inte hittat någon saklig jämförelse mellan Carena Gotland och Carena Visby gällande modellerna från 2017 och framåt, där båda vagnarna numera kan ta 25 kg per sits, så jag gjorde en lista över de saker som vi tyckte var avgörande för oss. Saknas nåt, eller om nåt är felaktigt, så säg till. I fix.

Carena Gotland VS Carena Visby

Carena Gotland +

Carena Gotland –
mittstång i chassi (stabilare chassi) Ej vändbara sittdelar
5 kg lättare Ej ställbara fotstöd
Steglöst fällbara ryggstöd Dåligt med benutrymme
Något längre ryggstöd
Snyggare färger
mer lättåtkomliga varukorgar

Carena Visby +

Carena Visby –
Barnen sitter högre upp från marken 5 kg tyngre
Ställbara fotstöd Ryggstöd i endast 3 lägen
Individuellt vändbara sittdelar Svåråtkomliga varukorgar
Bättre benutrymme

Uppdatering och problemlösning

Precis som i alla relationer så dyker de små egenheterna upp först efter ett tag. Därför skrev jag 18 månader efter köpet en regelrätt recension med tillhörande problemlösning på sagda små egenheter, som till exempel trögt snurrande framhjul, trasigt fotstöd och trög broms. Du hittar inlägget här.

*Carena var Brios budgetvagnmärke, tills Lekmer köpte det.

Bildkälla säljbilder (vagnar): Lekmer.se

SaveSaveSaveSaveSaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

4 saker att göra tillsammans med en nollåring

Apropå vardag, vill jag bjuda på lite tips till den föräldralediga människan som har svårt att få dagarna att gå utan att fylla dem med transportsträckor.

När man är föräldraledig (och har fått sova på natten) tar idéerna slut ibland. Här är 4 saker man med framgång kan göra tillsammans med sin nollåring (förslagsvis 6-12 mån):

4 saker att göra
tillsammans med en nollåring

1.

När matleveransen kommer och man har beställt frysvaror så levereras de med kolsyreis. Häll den i ett glas med vatten.

När farten avtar, fyll på med varmvatten. Förundras tillsammans.

2.

Montera mobilen på ett bord och filma. Sätt på Riverdancemusik och håll sprattelbebisen med fötterna på bordet framför mobilen. Maila filmen till alla i släkten.

nollåring

3.

Ge din bebis en torrservett i handen.

4.

Städa det som återstår av torrservetten.

nollåring

Du tror det kanske inte, men dagen är garanterat slut efter att ovanstående har genomförts, och så kan du berätta för någon som bara suttit på jobbet hela dan vad ni har haft för er. Viktiga grejer detta.

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

8 saker du bör ha med på en resa med småbarn

Ska ni ut på resa med småbarn? Funderat på vad ni verkligen behöver ha med på resan?

Att resa med småbarn är fantastiskt roligt, men det är inte riktigt som att resa utan dem. Vi tyckte det var svårt att sortera ut vad vi verkligen behövde packa med oss, så därför har vi satt ihop en lista över vad vi ABSOLUT INTE vill glömma bort till nästa gång.

Resa med småbarn

Här kommer alltså en lista över vad vi var omåttligt glada för att vi hade med oss på vår resa, med en 2åring och en 9månaders, till Italien i somras. Baserat på erfarenhet, alltså – men det är ju så lätt att vara efterklok, så därför finns även det vi saknade med på listan, samt lite andra tips som hade varit bra att ha.

8 saker du bör ha med på resan med småbarn

1. Babyvakt/babymonitor

Jag hade aldrig kunnat vara någon annanstans än alldeles intill medan de sov, särskilt om dagarna, utan babymonitorn. Den är alltid med när vi reser. Vi har en som vi är väldigt nöjda med – förutom att det är svårt att få ett bra grepp om babyenheten när man ska lyfta den, men det funkar ju ändå.

2. Spruta

När vi trodde att Simon led av uttorkning var vi himla glada att vi hade den, eftersom han inte ville dricka. Vi använde den flitigt till att vattna barnen då och då, eftersom det var så varmt. Anledningen till att den var med var för att vi ger barnen medicin med den när de är sjuka.

3. Vällingdoserare

Det är den med orange lock på bilden. Man mäter upp en portion välling/ersättning i ett fack – det finns 3 fack i behållaren – sätter på locket, skruvar det tills öppningen matchar det fack man vill tömma och övriga fack håller tätt när man vänder behållaren upponer. Särskilt praktiskt om man vill snabba på vällingprocessen/glömt matskedsmått hemma/vill slippa ta med sig hela paketet dit man ska.

4. SipSnap

Restaurangbesöken blir mer lätthanterliga och man slipper släpa på nappflaska eller pipmugg. Tar nästan ingen plats. Fantastisk pryl.

5. Mugg

Ni klarar er utan, men det är lättare att slappna av om du vet att barnet gärna tappar sitt glas i golvet. De plastmuggar restauranger och hotell eventuellt har att erbjuda är av varierande kvalitet. Ibland finns det inte och då är det svårare att slappna av.

6. Solkeps till barnvagn

Våra pojkar sov alltid i vagnen under middagsvilan. Universal solkeps och solskydd, kombinerat myggnät, gjorde det möjligt. Även användbart under promenader och i bil. Vet inte hur vi hade gjort utan det.

7. Blåtand-högtalare

Simon lyssnar på barnsånger när han ska sova. Vi har en liten blåtandshögtalare som vi använde till att spela musik från våra mobiler för honom inne i hans rum.

8. Deciliter-/matskedsmått

Att vi inte lärt oss med vällingen sen teneriffa… Alltså det går ju att måtta upp vällingpulver i tex locket till nappflaskan, men det hade verkligen varit så mycket lättare att ha med sig ett matskedsmått.

Övriga tips inför resan

Flyget

Betänk val av sittplatser på flyget. Välj platser utifrån följande:

  • Nära till toaletten med skötbord.
  • När de drar matvagnar i gången kommer man inte förbi. Sitt inte i mitten av planet för då blir man instängd, och bebisar accepterar inte att vänta hursomhelst.
  • Vissa flygbolag erbjuder babycot som man hänger på väggen, men det är bara möjligt på vissa platser.

Boka babypaket som tillval, om det är en sån resa.

Citat från vår resa till Teneriffa när Simon var under året:

När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i.

Ground floor eller hiss

Trappor, med barnvagn, går förstås men det är verkligen inte att föredra.

Om man bara tänker efter, och planerar, och haft turen att hitta våran resa-med-småbarn-lista förstås, så blir semester inte såhär:

Sju säkra tecken på att du har semester med barn

Att klippa en 2-åring…

Hur man klipper en 2-åring som sällan får titta på skärm

För dig som inte kan klippa och inte vet vad du håller på med.

Steg 1

Fråga om du får klippa håret, locka med Bamse/Alfons/Shaun the Sheep/whatever. Gå bara vidare om du får ett ”ja”.

Steg 2

Montera ungen framför datorn.

Steg 3

Visa upp dina verktyg, tala om vad du ska göra.

Steg 4

Spreja håret med vattenflaska, förslagsvis den ni använder till att stryka tvätt. Kamma bort matrester/snorkråkor/tejp/prylar som eventuellt gömmer sig i rufset, och kamma håret ut från huvudet.

klippa en 2-åring
Simon fångad framför Shaun the Sheep.

Steg 5

Använd ögonmåttet och klipp med sax på valt avstånd. Det kommer att bli ojämnt, det kommer inte se ut som om barnet har besökt någon yrkeskunnig, men det kommer att bli bättre än du vågar hoppas på.

Tips

  • Välj en lätt febrig kväll, eller annat tillfälle när den fysiska aktiviteten är lättare att kortsluta.
  • Dammsug hela våningen och släng närvarande kläder på tvätten om du vill slippa plocka småhår ur munnen i en vecka framöver.

 

 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Hur man ser skillnad på naturmaterial och syntetiskt i kläder

Tänkte bara berätta, eftersom det kan hända att det är fler än jag som funderat, hur man vet att någonting är tillverkat av 100% naturmaterial.

Varför

När jag hade mitt ryck att införa tygblöjor i tillvaron så ville jag inte använda syntetiska material, alltså inget polyester och fleece utan bomull, hampa, bambu eller annat lämpligt (kan för lite om tygblöjor känner jag). Så jag köpte ett 5-pack blöjinlägg av ”100%” bambu” på Tradera.

När jag fick dem kändes de syntetiska, alltså de var lite för mjuka, lite för lika fleece i ytan, så jag ringde till Carina (körsnär/lärare i sömnad/Björns faster) och frågade hur man vet.

Hur

”Kan du klippa bort en tråd nånstans ifrån, utan att det går sönder?” frågade hon.

”Kanske. Vad gör man med den sen då?”

”Man bränner den, med en tändare. Naturmaterial förkolnar, det blir sotigt, men om det är plast i så smälter det.”

Jag hittade ingen tråd, så jag klippte loss en bit av ytskiktet på ett ställe där jag trodde att det skulle skada minst. Jag la den på en ugnsplåt på utebordet, men den snabba lilla brasan var svårtydd. Jag var ändå säker på min sak, så jag offrade hela blöjinlägget för bevis inför reklamation.

Resultat

bambu eller syntetiskt

Jag eldade alltså inte upp rubbet, utan klippte bara av en hel bit med alla lager.

naturmaterial eller syntetiskt

Det visade sig att ytan trots allt troligtvis var i 100% bambu som utlovat, men det var definitivt inte mellanlagren. Man ser kol och aska från ytlagret, men också tydligt hur materialet under har smält och runnit lite.

naturmaterial eller syntetiskt Jag reklamerade* och fick pengarna tillbaka efter att ha skickat bilder.

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

*Målet med att försöka gå över till tygblöjor var att minska miljöpåverkan, inte öka den genom att släppa ut ännu mer mikroplaster i vattnet.

 

 

SaveSave

SaveSave