Kategori: Tips & Tricks

Tandborstning för barn

För min egen del

Jag har haft tur, jag föddes med bra tandgener. Jag har aldrig behövt anstränga mig mer för mina tänder än att borsta dem. Och besöka tandläkaren typ vartannat år. Det har gått superbra, ända tills för… ja, det var väl efter att Adrian föddes.

Jag vet inte vad som hände, men till slut blev jag tvungen att gå till tandläkaren. Där fick jag lite välförtjänt skäll, och de lagade sidan på en av kindtänderna.

Jag hängde rätt mycket hos tandläkaren när jag var tonåring, jag är tacksam att jag har föräldrar som ansett att tandreglering är ett nödvändigt ont, men som vuxen har jag lyckats utveckla lätt tandläkarskräck.

Det handlar förstås om min smärtskräck egentligen, och att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ska pillas och slipas/putsas/poleras/borras/planteras eller vad det nu är som bedöms nödvändigt.

Jag blir ganska knäckt när de säger till mig att ”det här är ingenting, jag ska bara titta” och så tar de fram en syl. Tårarna rinner redan innan jag öppnar munnen och jag måste hålla i nåt för att lyckas försöka ligga stilla.

Taket hos min tandläkare.

Därför har min tandläkare resignerat inför detta och helt enkelt börjat bedöva. Jag älskar henne för det. Jag har inget emot att halva ansiktet hänger och att jag får dregla lite – då är vi 3 istället för 2 som gör det här hemma så det gör ingen större skillnad.

I tisdags var jag där igen, på återbesök. Jag satte mig i stolen och sa att jag fortfarande är rädd för henne, varpå hon skrattade och plockade fram bedövningssalvan direkt.

Allt gick bra, för övrigt. Inga tårar, inga hål, lite beröm (men inget klistermärke!?).

Barnens tandborstning

Allt det här för mig till hur vi gör med barnen, såklart. Tandborstning är så viktigt, och enligt mig inte öppet för diskussion. Det finns helt enkelt inga omständigheter som berättigar till utebliven tandborstning.

Simon är 2,5 år, så det är klart att det ändå måste diskuteras. Det är inte det att han inte gillar det, det är bara så att han måste bråka och motarbeta ibland och ibland drabbar det tandborstningen.

När det händer pratar jag, förklarar, diskuterar, distraherar och använder alla vapen jag har i min arsenal, oftast får han borsta tänderna själv först innan jag hjälper honom. Om det inte funkar så tvingar jag honom.

”Vissa saker måste man bara göra, Simon. Det här är en av dem,” säger jag och tvingar honom att gapa. Det gör ont i kinderna på honom, HUR ont vet jag inte men så fort han gapar släpper jag. Han gråter och skriker att jag inte får göra så, och då lovar jag att låta bli om han gapar.

Så han gapar.

Vi har inte haft många såna duster, antagligen för att han så fort fattade att det inte finns några alternativ.

Tips

Tandsköterskan skriver om hur de gör hemma, och tipsar om tandkräm för barn. Läs här:

…och så läste jag nyss om en app som ska hjälpa vid tandborstning. Vi har laddat ner den nu, men den återstår att testa:

SaveSave

SaveSave

Konsten att sova själv, del 2

Vi har börjat lägga Adrian genom att placera honom i hans säng MEDAN HAN FORTFARANDE ÄR VAKEN. Det har vi egentligen aldrig gjort. Alltså någonsin.

Så gjorde vi med storebror

Med Simon började vi försöka få honom att sova själv när han var runt 4 månader, och då var det dessutom ganska sent tydligen, men Adrian har alltid haft större närhetsbehov än honom. Adrian har krävt närhet på ett sätt som Simon nästan aldrig har gjort, och mamma sa nån gång att han kanske tar det han får; om Simon tar stor del av min tid under dagen så tar Adrian igen det på natten, typ.

Så kan det vara. Vi vill däremot gärna ha ett barn (till) som klarar av att somna utan att ligga i en rullande vagn eller i någons varma och helst pilates-hoppande famn, så nu är det alltså dags.

Så gjorde vi inte med lillebror

Vi märkte snabbt att taktiken att hålla honom på rygg och vänta, som vi gjort med storebror, gjorde honom skogstokig. Hysterisk galenskap pågick tills man släppte. Orka. Så då kom vi på att man kan låta honom rulla runt bäst han vill, men hindra honom från att lyfta upp huvet från madrassen. Blockera honom en 5 cm ovanför huvet liksom.

Han accepterar det, i alla fall motsätter han sig det inte på samma våldsamma slita-av-sig-håret-sätt som fasthållning. Han är ju så topptung, så när han lyfter huvet och det tar stopp nästan direkt så faller det tillbaka i madrassen och han nöjer sig med att köra skottkärra längs sargen ett tag innan han lugnar ner sig.

Och så var det dags för tandsprickning IGEN…

Igår gick det inte alls, däremot. Han var hysterisk – i horisontalt läge – så länge att Björn till slut kom ner och ville bolla hur vi skulle göra. Det slutade med att vi plockade upp honom igen, bytte blöja, torkade en hel del snor och sen fick han vara uppe. Han somnade inte förrän framåt midnatt, trots att han var så trött att han skelade när vi la ner honom igen.

Nu såhär i dag, efter att ha varit uppe och gett febernedsättande (39°), vatten, ny blöja och snorsugit pojken vid kl 05, så faller allt på plats. Diarréblöjan igår var startskottet på kommande 2 veckors sömnlöshet som vår yngste sons tandsprickningar hittills inneburit.

Jag fyller år idag

Det var på vippen att mamma inte skulle få komma eftersom vi först trodde att Adrian var dunderförkyld, men sen ändrade oss till tandsprickning, för att till sist hävda både och. ”Jamen jag behöver kanske inte gosa med honom upp i ansiktet,” sa mamma och kom hit ändå. Och gosade med honom i ansiktet förstås. Han är lite oemotståndlig när han är på det humöret.

Förmiddagen spenderade jag och Simon på en ny parklek, som Björn hittat, medan Adrian sov hemma och Björn bakade tårtan. Det pågick för övrigt i princip hela dan, dvs fram tills att det blev dags att börja laga middag. Det var i alla fall ett riktigt bra ställe med kaniner och höns, och lekställningar och trehjulingar och annat som inte ser likadant ut som vi är vana vid (och lite less på).

Studsmatta med konstgräs.

Nu, just precis nu, så återupprepar vi gårdagskvällen. Adrian sitter på köksgolvet med Björn och pillar på en leksak, efter att ha skrikit sig hysteriskt hes i 30 min (minst) i sin säng med Björn som vakt. Löftet om massage hänger i luften och kommer antagligen får göra det tills i morgon. Eller dagen efter det. Älska småbarnslivet.

Det blev i vilket fall som helst en riktigt bra tårta, och mamma kom med blommor och löftet om att fira mig en dag i september tillsammans med lillebror och tjej. Kortet sa att jag ska vara klar kl 10 på morgonen…

Spännande 🙂

I morgon packar och förbereder vi för 2 veckor på landet, vi åker på fredag. Under tiden bjuder jag på texten om vår resdag till Italien i morgon.

Tårtan är glutenfri och gjort från grundreceptet jag sparat här.

Potträning: Så fick vi Simon torr

På BVC råder man föräldrarna att potträna sina barn den sommaren som ligger närmast barnets tvåårsdag. Eftersom Simon fyllde 2 i april så tänkte vi att det var den här sommaren som det skulle hända.

Jag skulle vilja säga att vi lyckats få vår förstfödde torr nu – med undantag av vissa nätter och diverse lätträknade olyckor där det gått lite för fort. Det återstår förstås en del finlir men det stora steget är taget och han har skött sig jättebra.

Jag har förstått att potträning kan gå till på många sätt, men såhär gjorde vi:

Passiv potträning

Vi började för ganska länge sen, efter jul och nyår har jag för mig, med att köpa en potta och erbjuda Simon den med en axelryckning. Pratade lite om vad den var till för och så. Då Simon valde att använda den som badleksak och den inte hade någon annan effekt, köpte vi på min mors inrådan en toalettring för barn som man lägger ovanpå den vanliga toalettringen, du vet. Pratade lite om vad den var till för och så.

Han provade att sitta på den, bara sitta lite alltså, och klättrade upp och ner och höll på, och sen en dag bestämde han sig för att kissa när han satt där.

Glädjetjut

Det var jag som var med honom, och jag brast förstås ut i glädjetjut, segerdans och öste beröm. Jag tror att man rekommenderar motsatsen, men det struntade jag i för vi har en son som behöver mycket uppmärksamhet. Simon blev nästan generat glad, och ville kissa mera men till hans stora besvikelse var det slut.

Under månaderna som följde fram till Björns semester efter midsommar så lät vi Simon sitta på toan när han ville det, och la ingen som helst vikt vid när han inte ville det. När sommaren började närma sig gjorde vi rutin av att sitta på toan före läggdags och när man har vaknat, samt före och efter maten.

Han vande sig vid att kissa på toa, men han undvek att bajsa där. Istället började han komma till oss när han precis hade bajsat, och be om att få byta blöja.

Jag lyckades fånga in honom en gång precis innan, och satte honom på toa. Han blev ängslig och orolig, så jag satte mig på golvet mitt emot honom och pratade om att alla bajsar på toa, och så räknade vi tillsammans upp alla vi känner. Men det var tydligen läskigt ändå, så det dröjde flera veckor innan han vågade sig på det igen.

Sen tog vi blöjan

Under midsommar var vi på landet, och dagarna efter det hade vi Alessiane & Franck på besök men så fort vi blev själva i lugn och ro så tog vi blöjan från Simon. Det var veckan innan vi skulle åka till Italien.

Det var varmt väder, så han spenderade sina dagar i enbart tröja. Vi rullade ihop och ställde undan alla mattor, satte honom på toa med kanske en timmes intervall, och frågade ofta (tjatade) om han behövde gå. Han skötte det ganska bra. Efter 2 dagar fixade han att gå till parken (3 min bort), vara där ganska länge och sen gå hem igen utan olyckor.

Det var det där med att bajsa på toa som inte var lika lätt, men efter några “olyckor” – varav en på en ihoprullad matta – som han själv blev ganska upprörd över, så släppte det.

Sen åkte vi till Italien

På själva resdagen fick han naturligtvis ha blöja, men vi tog med oss toalettringen till honom och tänkte att vi antagligen skulle få börja om – eller i alla fall backa. Björn var skeptisk, han trodde det skulle bli alldeles för mycket bök och exkrementhantering på semestern medan jag tyckte att vaddå, det är ju inte vi som städar och vi måste ge honom chansen att fortsätta lära sig.

Det blev som om vistelsen i ny miljö och med nya rutiner befäste den nya vanan. Simon var blöjfri alla dagar på semestern, utom när vi åkte bil (eftersom han somnade) och på natten.

Sen kom vi hem

Vi hade snabbt hunnit lära oss att Simon är torr, så därför blev vi förvånade när han råkade bajsa i byxan första dagen hemma. Men det var en tillfällig svacka visade det sig.

Vi har provat att ha kalsonger på honom men det verkar kännas lite som blöja, dvs han glömmer lätt av sig, så än så länge är han fortfarande utan och går och näckar under shortsen – men vad gör det? Vi har ju bara kommit halvvägs genom sommaren, och jag är förstås stolt över min lilla pojke som alldeles uppenbarligen själv väljer att vara utan blöja.

Jag har ingen aning om hur vi hade gjort om vi inte hade haft med honom på tåget.

Modiga morfar dagen innan vi åkte till Italien.

 

Förskolelista: Vad som behövs inför förskolestarten

förskoleshopping resultat

När Simon skulle börja på föris förra året gick jag till POP* och skulle handla lite. Jag kom hem med en hel del. Det var lätt att sälja på mig saker eftersom jag inte hade nån riktig koll, så om ni som bäst håller på att skjuta shoppingen inför förskolestarten framför er så har jag satt ihop en lista över vad vi FAKTISKT använt:

Tidig höst

Utöver normala saker som eventuell mössa/vantar/skor och sånt:

  • 1 vindfleecejacka från POP
  • 2 regnställ (ett på föris)
  • 2 par gummistövlar (ett par på föris)
  • 1 sydväst

Kall höst

På rotation förstås, inte allt samtidigt:

  • 3 par ullsockar
  • 1 par raggsockor
  • 2 par underställsbyxor i merinoull
  • 2 underställströjor i merinoull
  • 1 underställ (lager 2) i fleece
  • 1 par skalbyxor
  • 1 skaljacka
  • 1 par tunnfodrade ”vattentäta” vantar från POP
  • 1 par galonvantar
  • 1 par tumvantar i ull (jag rekommenderar att skaffa 2 par)

Vinter

  • 1 overall från POP (overall är mycket bättre än jacka och byxor, eftersom det inte kommer in snö inunder när man åker baklänges på mage nedför snöhögar)
  • 1 par varmfodrade allvädersstövlar från Tretorn (säljs bland annat på Coop)
  • 1 par varmfodrade vinterkängor
  • 2 par fodrade vantar (eller fler, alltså, de försvinner vartefter)
  • 2 fleecefodrade mössor som täcker öronen (gärna vindtäta)

Vår

Barn växer generellt som mest under sommarhalvåret, men de står ju inte stilla på kurvan så fort det är kallt ute. De underställ jag köpte förra hösten passade hela vintern; Simon hade storlek 74 när han började på föris och jag köpte storlek 86/92 eftersom de är lätta att bara vika upp (de kommer även passa en bit in på hösten i år). Skorna behövde vi köpa större, liksom mössa och regnställ, men annars passade höstens saker i stort sett bra även på våren.

Tips

Köpa barnkläder: POP är svinbra på att sälja på dig saker, de har bra kvalitet på sina prylar och får oftast bland de bästa i test. De vet vad de gör men det finns många alternativ, till exempel:

  • Åhléns har 3-pack ullstrumpor som funkat utmärkt hela året.
  • Lindex har underställ i merinoull, men inte i de minsta storlekarna.
  • Tradera är svinbra på allt. Bestäm dig för vad ni vill köpa och välj auktioner som tar slut på udda tider, dvs när inte alla kan sitta klistrade vid mobilen och buda in i det sista.
  • Passa på nu medan det fortfarande är lite rea på förra årets vinterkläder.

Märka barnkläder: Kom ihåg att namnmärka/namna allt. Vi har hittills märkt med efternamn, eftersom vi då slipper märka om för Adrian sen, och bara använt penna på plagg där namnband inte går att fästa eller som vi vet kommer slitas ut. Som typ strumpor och vantar.

Det finns massa olika sorters namnetiketter man kan beställa, vi har haft vävda namnband med efternamn och mitt mobilnummer på. Dessa syr man fast på plagget, men jag har istället trätt banden genom tex hängöglan på jackan och sytt ihop ändarna.

Det som är bra med det är att om man köper dyra nya saker som man har planer på att sälja av senare så ökar värdet om namnet inte är klottrat eller klistrat direkt på tyget.

 

*Polarn o Pyret

ej sponsrat

Manligt & kvinnligt, och jämställt ont i tummen

Jag är, som alla människor med alla sina knivar i lådan, för jämställdhet; lika = lika, utan hänsyn till huruvida du klarar av att kissa en cirkel i snön runt dig själv utan (alltför mycket) besvär, eller ej.

  • lika ansvar = lika belastning
  • lika prestation = lika belöning

Jag är för jämställdhet, men jag är inte dum i huvudet: det finns en anledning till att det är övervägande kvinnor som bär bh, övervägande män som bär susp och så vidare, vi behöver inte gräva ner oss i övertydligheter som att jag INTE anser att män ska föda barn och annat sci-fi.

Men vi är inte LIKA för det.

Det finns saker som kvinnor kan, som män inte kan (jaaaa jag veeet det finns säkert undantag, framför allt i punkt 3), till exempel

  1. föda barn
  2. amma
  3. klaga över mensvärk och PMS

I gengäld kan männen skriva sina initialer i snön med sin kisstråle. Och en massa annat som jag inte kommer på men som inte är mindre bra och oumbärligt för det, som typ att befrukta kvinnor och sånt.

Med det sagt

Vi är funtade på olika sätt och med olika förutsättningar, oberoende av kön. Jag kan till exempel inte åka till Ikea, vara där i 10 min och komma ut genom kassorna med det jag skulle köpa. Det kan Björn. Detta skulle kunna ses som typiskt manligt och kvinnligt, så även att jag, å andra sidan, kan lyfta våra barn obehindrat vilket inte Björn kan.

För han har fått ont i tummen.

Jo, det låter ynkligt men det är en riktig grej som har hänt. Alltså han har ont på riktigt, och enligt hans naprapat så har åkomman ett namn:

Morbus de Quervain (stenoserande tendovaginit)

”Det kan man få av att lyfta barn mycket under armarna. Det brukar vara mest kvinnor som får det!” sa naprapaten i fråga glatt.

Björn tyckte att det var ett tydligt tecken på att vi har ett jämställt hem. Jag kunde inte låta bli att säga att…

”…eller så är det så att vi kan kriga hur mycket vi vill för jämställdhet, men vi kommer aldrig lyckas för ni är helt enkelt för veka för att klara av det vi gör.”

 

Bildkälla: Unsplash

SaveSave

Inte så lätt med sockervett – framför och med barnen

sockervett

Inte så lätt med sockervett

Det är inte helt lätt alla gånger att få med sig ALLA på tåget när det kommer till att inte ge barnen socker. Vi har i vår närhet mest generationsklyftan, om man kan kalla den det, mellan oss och våra föräldrars generation att skylla för detta.

Idag vet man långt mer om vad socker gör med kroppen än vad man visste när jag var liten, eller när mina föräldrar var små. Sockervett var liksom inte en grej.

”Men alltså åååaaahh… Hur farligt kan det va, liksom?” – har ingen sagt till mig men jag vet att den tanken ligger nära till hands för många, rent generellt.

Jag ska inte dravla på om forskning, statistik och iögonfallande påståenden, för inlägget skulle bli långt och bristfälligt då jag är långt ifrån expert i ämnet. Men på SVT Play finns en film, Sockerfilmen, som kan vara hälsosam att se för den som vill vidga sin horisont lite grann. Den filmen propagerar också, men MOT socker, för att väga upp bilden vi matas med dagligen.

För egen del är jag a lost cause, men mina ungar ska inte starta livet i detta. De hamnar där förr eller senare ändå, och ju senare desto bättre.

Än så länge äter jag godis ibland framför Simon, men när han vill ha och jag säger ”nej, hjärtat, det är inte för barn” så accepterar han det, för han har aldrig fått. Än så länge funkar det, men det kommer en dag då han börjar gå på barnkalas och då är nolltoleransen detsamma som att inte låta honom gå. Då är det slut med mitt godisätande när jag vill… Man kommer inte undan, men vi vill verkligen, verkligen, dra ut på det så länge som möjligt.

Ta ställning

Här finns en artikel om det gastkramande beroende som socker oftast framkallar hos oss, och framför allt barn. Jag tycker definitivt att detta är något som alla föräldrar borde fundera på och ta ställning till. För eller emot, alla gör efter bästa förmåga, men ta ställning.

Och här kommer trailern till Sockerfilmen som du hittar på SVT Play:

Må väl…

Uppdatering Juni 2018
Filmen finns inte längre kvar på SVT Play. Kanske går den att få tag i på andra sätt, det vet jag inte.

Uppdatering Februari 2018
Uppföljning om vår inställning kom senare i form av en intervju med en dietiststudent.

<strong>Uppdatering</strong>:
Jag fick ett mail från en läsare utomlands som hade problem att öppna länken till SVT Play, dvs svensk TV, så här kommer hennes tips till eventuella andra i samma situation: Hur man kan se svensk TV utanför Sverige.

Hur man gör en blöjtårta

Jag har varit på en enda babyshower i hela mitt liv, och det hände i lördags.

Min kusin Jonna ska få en pojke i juli och hennes väninnor överraskade med en shower i helgen för att fira. Jag står lite främmande inför sånt här; jag menar det är ju kul, men liknande påhitt när många tjejer som inte brukar umgås dras ihop till party har en tendens att… ja, de har tendenser.

Men vi börjar med själva babyshowern först då, och vid närmare eftertanke delar jag upp detta på 2 inlägg för allra först kommer förstås mina förberedelser hemma – dvs blöjtårtan.

Hur man gör en enkel blöjtårta

Ingen hade bett mig göra en blöjtårta, men jag fick ju en av Henriette en gång och tyckte det var så kul. Och eftersom min present (jag kommer till den), förvisso genialisk, kändes lite futtig så fick presentationen fylla ut.

Steg 1

Köp blöjor som är helt vita. 1 stort paket strl 2 bör räcka om du inte vill göra den gigantisk.

Det kan vara svårt att veta blöjfärg utan att öppna paketet, så jag kan rekommendera Coop Änglamarks blöjor*. Miljömärkta blöjor som är utmärkta panik-fan-jag-har-glömt-att-köpa-blöjor-blöjor att ha som backup; de funkar tillräckligt bra för att man ska kunna ta sig till affären i lugn och ro, men inte tillräckligt för att man ska bli bekväm och glömma köpa nya. Och de är nästan helt vita. Och de är inte superdyra.

Steg 2

Rulla varje blöja till en rulle. Tejpa eller knyt ihop med snöre.

Jag fick användning för alla de där banden du vet, som man hittar i nya tröjor för att de ska hänga bra på galgar men som gärna kikar fram i halslinningen och vinkar åt folk om man inte klipper bort dem, som jag sparat eftersom jag har svårt att slänga den sortens saker.

Steg 3

Välj underlag/bas/bricka. Jag ville göra en liten tårta och kladdkakeformen var jättebra.

Eftersom jag gjort (för) många rullar packade jag dem ganska hårt i formen, vilket gjorde det lätt att ta bort den senare och flytta hela grejen till tänkta underlag. I mitten står en tom hushållsrulle för att hålla ihop lager 1 och 2.

Steg 4

Bind ihop lagren, dra åt så att inte blöjorna rymmer.

Jag använde överblivna tygband (typ sidenband) från alla babynest jag sytt. Jag mätte ut omkrets och sydde ihop dem, men man kan ju häfta också om man vill**.

Steg 5

Nu kommer vi till min present. En babyfilt. Inte vilken som helst, märk väl, utan en babyfilt i bambuviskos från Walking*. Simon har en sån som han haft sedan nyfödd och den är så bra för att han inte kan sparka av sig den!

Jag rullade ihop den, knöt ett band runt och la den överst tillsammans med ett kort. Underst letade jag fram en anteckningsbok med magnetlås jag vunnit i julklappsspelet men aldrig öppnat, slog in i tjusigt papper och placerade mästerverket ovanpå.

Cellofanplast runt alltihop och en rosett (ännu ett överblivet tygband) och voilà!

Extremt simpel, men snygg förpackning för en babyfilt!

 

*ej sponsrat

**Tips: om du ska häfta med häftapparat i såna band så kan det vara bra att bränna de klippta bandkanterna försiktigt så att de inte repar upp sig.

 

Du säger väl till om du vill ha hjälp

Du har säkert sett den, Emmas seriestrip You should’ve asked. Den turnerar i full karriär på Facebook, jag såg den först som Fallait demander via en fansk väninnas FB-sida och tänkte att åh herregud, om jag kunde dela med mig av den…!

En dryg vecka senare dök den upp i engelsk version i mitt flöde och, mina vänner, här finns så mycket att säga nu att jag knappt vet vad jag ska säga.

La charge mentale // The mental load // Emmaclit.com

Klicka på bilden eller länken och läs hela, för den är Så. Jäkla. Bra.

Även Björn känner igen sig

Björn såg den också, läste den, frågade mig om jag hade sett den, och så blev den utgångspunkt för en ganska lång diskussion om hur vi upplever vår vardag, han och jag. Vissa bilder fick jag förklara för honom – eller jag försökte i alla fall – men över lag kunde han ändå se vad jag menar när jag säger saker som att ”det KÄNNS  som att om jag inte tänker på nåt, så blir det inte gjort/ det KÄNNS som att du inte hör mig när jag ber om hjälp” och så vidare.

För samma ord har lämnat även hans läppar; ”nä men asså jag antar ju att du säger till om du vill ha hjälp med nåt”. Det är inte hans fel, eller mitt, men det är ett problem både hemma hos oss och många andra, och kan man inte sätta fingret på det så är det svårt att ens prata om det. Istället blir vi irriterade, slutkörda, ledsna ända in i skelettet och oförmögna att kommunicera på ett konstruktivt vis.

Tack

Jag är glad för den här seriestripen, eller texten, eller vad man nu kallar sånt här. Jag kunde inte läsa tyst utan satt och sa ”Precis. Ja! Exakt. MEN JAG SÄGER JU DET!!!” om vartannat. Tack vare den kunde jag illustrera varför det känns som att han sätter sig i baksätet så ofta, och lämnar mig ensam i förarstolen.

Svårt att låta bli

Men… Det är svårt att INTE axla rollen som projektledare i hemmet när man tillbringar 14000% mer tid där än den andre. Snart nog kommer Björn vara den som stirrar sig blind på tvättkorgar, disk och bebiskladd medan jag är borta om dagarna. Skillnaden då kommer däremot vara att jag kommer ha hans situation i färskt minne.

Det blir ojämnt hur man än gör. Ofta blir det som Emma skriver:

It will feel less exhausting to keep doing everything rather than to battle with our partner so that he does his share.