Kategori: Tips & Tricks

”ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Vi försökte ge mat vid 6 månader…

Vi började med lite käk till Adrian för en dryg månad sedan:

Morot = framgång

Potatis med lite morot, smör och mjölk = VE OCH FASA

Morot/palsternacka med en klick smör = stor framgång

ELSAS ROTFRUKTSPURÉ = ka-ta-strof

Elsas Rotfruktspuré

Jag följde receptet* till punkt och pricka, men det var uppenbart att det var läge att hålla sig till morot och sötare smaker ett tag till.

Tveksam framgång

I 2 dagar åt han rejäla portioner till lunch, vid 13-snåret, och i 2 nätter höll han på fram in på småtimmarna med pruttar, magknip, smårapar och allmänt missnöje i sömnen. Så vi backade. Återgick till bara ersättning för att se om det blev bättre, och det blev det.

Om förbättringen berodde på att hans system fick återhämta sig, eller på att tandsprickningen passerade, eller på att han kom ut ur den mörka fasen är oklart, men det blev bättre och jag fick sova, och därför var jag ovillig att göra ett nytt försök på att smyga in mat i kosten.

Nytt försök

Men utvecklingen går fort och det märks på honom nu, 7 månader gammal, att ersättningen inte riktigt räcker längre så vi har börjat med mat igen. Elsas rotfruktspuré får ligga kvar i frysen ett tag till, och än så länge är det morot/sötpotatis/kyckling som håller honom på gott humör om dagarna.

Det är så lätt att laga mat till honom, inte så att det blir skojigt, men nästan. Det tar liksom ingen tid egentligen (länge leve tryckkokaren) och han är mycket jämnare i humöret.

Man måste fortfarande muta och/eller lura honom med napp för att få honom att öppna munnen och/eller svälja. Tekniken sitter inte riktigt, och viljan verkar inte heller alltid finnas där. Så mycket enklare med flaska ju…

Tips för den som vill göra egen bebismat:

Bildkälla här.

*Minimat.se är i övrigt en bra sida tycker jag. Vill bara säga det.

Ofrivillig gräsänka: attackplan och nödutgångar

Mamma vill inte att jag ska oroa mig för henne. Att säga det till mig är lite som att kasta en sten i sjön. Jag hör henne, men det är inte som att det har nån egentlig effekt.

Jag är fortfarande skärrad. Av det som hände såklart, men mest av min existensiella kalldusch… men hon verkar ok, i alla fall nu, och hon har lovat dyrt och heligt att ta vår oro på allvar och inte skrämmas sådär mer.

Gräsänka

Björn drog på jobbresa (läs ”fest”) till Tallinn igår. Resan utgör ”sista steget i anställningsprocessen” på jobbet han började på för… ett år sen? Han smsade när de kommit fram och meddelade att alla utom Anton och han som är ansvarig för resan kommit med.

Attackplan och nödutgångar för min tid som ofrivillig gräsänka

Torsdag/igår: Mamma kom över på eftermiddan.

Fredag/idag: Anna & Niclas kommer över på eftermiddan och stannar på middag till att jag lagt Simon.

Lördag: Barnens farmor kommer hit och övernattar.

Söndag: Björn kommer hem på eftermiddan nån gång.

Som bonus kom Carina, Björns faster, tillbaka från Sydafrika i onsdags så hon är också här. Jag visste förstås att hon skulle komma men inte hur länge hon ville stanna, så för att vara på den säkra sidan såg jag till att inte bli ensam under matlagning och läggning.

Vi får se hur det går. Jag återkommer med rapport nästa vecka.

Trevlig helg!

När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Barnvagnsnörd: ”Jag köpte ny vagn. Oklart varför.”

Jag fick som bekant ett ryck här i förra helgen och impulsköpte ny vagn. Singelvagn, alltså. Typ en likadan som den vi har, eftersom den är så himla bra, fast nyare och finare. Jag ska visa den när den är ihopmonterad igen, just nu ligger framhjulen på köksön och chassit på rygg i garaget.

För att få med mig Björn på tåget lovade jag att ta hand om försäljningen av vår gamla vagn, och det har jag nu ägnat ganska mycket tid åt. Det är en Brio Go, och om du inte känner till den modellen så kan jag säga att det är ett mastodontjobb att ta av klädseln på den. Jag fick söka länge efter en tutorial på YouTube innan jag fattade hur man skulle göra.

Var tvungen att skruva isär hela sitt- och liggdelen i smådelar. Björn undrade från jobbet hur det gick:

Jag har nu lyckats montera eländet igen, och naturligtvis är det 2 skruvar över. Detta trots att det inte fattas några skruvar nånstans – vilket ju uppenbarligen inte kan stämma då det är allmänt känt att förmågan att få ben och fly fältet är reserverat pennor.

Aspirerande barnvagnsnörd

Vagnen håller i alla fall på att bli riktigt fin. Synd att man bara gör såna här saker inför försäljning… Det är så jag börjar undra vad jag skulle med en ny vagn till.

Jag visar bild på den nygamla vagnen också, sen när den är som den ska vara igen. Det tar lite tid detta. Av nån okänd anledning är det dessutom lite kul, jag blir SÅ inspirerad att sy ny sufflett och bygelklädsel till nya vagnen.

Hm. Det kanske ligger en slumrande barnvagnsnörd i mig som nu håller på att vakna.

Brio Go

Om du mot förmodan skulle få samma vansinnesidé och vilja tvätta en Brio Go så hjälpte den här videon:

 

Eko VS hormonstörande. Läs, gråt, och ta ställning

Precis som jag skrev om mobilanvändningen framför barnen, så dömer jag ingen som inte gör som vi. Det jag vill säga är att man ska tänka efter, och ta ställning. Det här med att svamla på i okunskap tror jag inte ett dugg på.

Ekoanhängare

I och med att vi är en del av samhället så kan jag bara skydda mina barn från gifter till en viss gräns utan att gå all in, med isolering i skogen i självförsörjande jordskepp och hemundervisning, men vi gör vad vi kan utan att rubba tillvaron alltför mycket. Kalla oss lata ekoanhängare.

Här är några tips på saker man enkelt kan byta ut. Längre ner hittar du anledningar till varför det kan vara en bra idé att göra det.

Nappflaskor i glas

Det tråkiga med plastflaskor, förutom att det är plast som värms i micron, är att de repas lätt och blir svåra att hålla rena. Adrians flaska har 2 delar i plast (luftventil och ring), Simons har bara ringen i plast och höljet är i silikon. Såhär med facit i hand borde jag ha valt wide neck-flaskor (dessa är regular) för den här smalare modellen kräver lite övning för att inte hälla hälften av pulvret utanför. Men i övrigt är vi nöjda, dessutom är de mycket snyggare.

Simons flaska har naturligtvis åkt i golvet några gånger, men den har klarat det.

Bitring och kritor

Simon, sin vana trogen, stoppar fortfarande det mest i munnen så jag har dragit lite i bromsen när det kommer till kritor och sånt, men dessa i sojavax ska vara lindriga och dessutom lämnar de mycket färg efter sig på pappret (till skillnad från många andra kritor).

Det svämmar tydligen inte över av ekologiska bitringar på nätet men jag hittade ändå denna till Adrian. Inbyggd skallra (gula delen, avtagbar och tvättbar).

Tandborste och vattenglas

Tandborste i bambu och vattenmuggar till Simon. De åker ju gärna i golvet ibland som sagt.

Varför vi väljer eko

Det finns så mycket information, så oerhört många artiklar och forskning och propaganda för ett mer hållbart leverne och vi kan inte läsa allt. Här är några artiklar som jag snubblat över, som jag tycker är lätthanterliga. Det finns många andra, mer utförliga och, ja, bättre på många sätt förstås, för den som vill fördjupa sig. Detta nedan är bara att skrapa lite på ytan.

Det här med hormonstörande ämnen ska man nog inte ta så lätt på. Förvånansvärt många i vår bekantskapskrets har haft mycket svårt att få barn, kan inte låta bli att undra om detta kan vara en av orsakerna.

Hormonstörande ämnen i plast

Naturskyddsföreningen har skrivit en artikel om allt vi behöver veta om hormonstörande ämnen – det är så att man blir mörkrädd; ”Idag är hormonstörande ämnen inte reglerade alls.” – och har lite konkreta tips på vad man kan göra för att undvika det värsta:

  • Ät ekologiskt. Du slipper då rester av hormonstörande kemiska bekämpningsmedel i din mat.
  • Skrota konserverna. De flesta konservburkar har en ytbehandling på insidan som innehåller det hormonstörande ämnet bisfenol A. När det går, välj kartongförpackningar istället!
  • Gamla mjuka plastleksaker ska inte ärvas utan slängas, då de kan innehålla ftalater. T.ex. gamla dockor, däck till leksaksbilar och plastdjur. Med gammal menar vi här före år 2007.​

Vanliga gifter i hemmet

Elle skrev om 6 av de giftigaste sakerna i ditt hem:

  • Vattenflaskor
  • Matlådor i plast
  • Fläckresistenta mattor
  • Soffor
  • Teflonpannor
  • Konservburkar

Kemikalier i kläder

Naturskyddsföreningen har skrivit om 5 kemikaliebovar i kläder:

  • Kläder med antimikrobiell effekt – vad…? Visste inte att det fanns, och alltså vet jag inte om vi har såna kläder men jag skulle aldrig köpa det för egen maskin.
  • Vatten- och oljeavvisande impregneringar – använd fluorfritt. Ja, det är bara att ta tag i alla impregneringssprayer för skor som man samlat på sig och se över dem.
  • Plagg som innehåller formaldehyd – tex ”strykfritt”. Köp miljömärkta kläder så slipper vi fundera.
  • O-ekologiskt odlad bomull – det kan finnas spår av jordbrukskemikalier i det färdiga plagget. Alltså vad är det för värld vi lever i?

Citat från Naturskyddsföreningen:

Om ett tryck eller en beläggning luktar som en ”gammal plastanka” kan det vara ett tecken på att det innehåller ftalater.
Om plagget luktar fisk kan det innehålla formaldehyd.
Om plagget luktar ”kemisk” kan det till exempel vara antimögelmedel eller lösningsmedel som orsakar doften.
Lukten kan hjälpa dig på vägen, men alla otrevliga ämnen luktar inte. För att vara säker på att undvika hälsovådliga ämnen bör du köpa något som är miljömärkt eller som har en märkning där slutprodukten har kontrollerats. Miljömärkta textilier har granskats för många fler ämnen än vad lagstiftningen kräver.
Butiken har skyldighet att ge dig svar på frågan om en vara innehåller mer än 0,1 procent särskilt farliga ämnen, inom 45 dagar.
Om du är osäker på vad ditt nya plagg innehåller så tvätta plagget innan det används. Alla nya plagg som köps till små barn bör tvättas innan de används.

P.S.

Vi har inte alltid haft glasflaskor och metallmuggar, detta är prylar som söker sig in i vårt hem vartefter vi får upp ögonen för saker och ting. Vi har lång, lång väg kvar att gå innan vi kan säga att vi har ”rent” hus – om det ens är möjligt utan jordskepp.

Påskserien del 2: Skam att be om hjälp

4 dagar

Björn fyller år den 17e maj. Dagen efter reser han bort med jobbet – jag har glömt vart eftersom hans frånvaro skuggar såna detaljer – i 4 dagar.

4 DAGAR.

Här händer massa saker i mig samtidigt:

  1. Jag slutar andas medan jag cirkeltänker ensam – båda barnen – nätterna.
  2. Jag blir anti. Ifrågasätter hans förståelse för vad det innebär för mig att han är borta.
  3. Jag vill såklart inte vara den där partnern som begränsar och säger nej. Jag hade gärna varit i hans skor och sluppit få höra ”nej, jag vill inte att du åker”.
  4. Som svar på hans fråga säger jag ”nej, det passar inte så bra, men… ja”.
  5. Jag blir lite arg över att bli lämnad i sticket.
  6. Jag tänker ut stödplaner; ringa in mamma, bjuda in kompisar på middag så att de stannar till efter läggningen som är dagens kritiska punkt, osv.

Lite arg

När jag skulle iväg och fika med Anna i påskas trodde Björn först att jag skulle lämna även Adrian hemma med honom och Simon. Han såg tveksam och lite lidande ut när jag sa att jag skulle vara borta i kanske 4 timmar.

”Vad är det?” frågade jag.

”Nä… inget…”

”Gaah! Vad?”

”Näeh… Känns lite länge att vara själv med båda barnen, men det får väl gå…”

”Verkligen? Allvarligt? DU tänker vara borta i 4 DAGAR! Varav 2 är helg!!”

”Jag vet!”

”Dessutom tar jag med mig Adrian.”

Ensam är onaturligt

När jag träffade Anna pratade vi om det här såklart. Jag berättade att jag absolut kan klara av detta själv, frågan är inte om, utan hur – och till vilket pris. Kommer jag få sova på nätterna, till exempel? Kommer jag få vila nånting, nån gång, nånsin? Jag sa att ”nu har jag satt dem till världen och…” där blev jag tyst.

Såhär är det: om jag hade varit ensamstående, alltså om jag aldrig hade träffat Björn, så hade jag planer på att skaffa barn på egen hand. Det hade varit tungt men värt det. Jag hade skaffat ett (1) barn. ETT. Inte fler.

Anledningen till att jag är tvåbarnsmor är för att jag inte är ensamstående, och Anna den kloka kvinnan sa:

”Men Lisa det är helt ONATURLIGT att du ska vara ensam i en sån här situation. Det är inte alls länge sedan som vi fortfarande levde i generationsboenden*, vi är inte gjorda för att vara ensamma och isolerade som vi är idag. De som lever i grupper och stammar är aldrig ensamma, det finns alltid ett par extra händer när det behövs och alla hjälper alla.”

”Ja, jo men visst, men jag vill ju kunna klara det själv. Det känns så dumt att be om hjälp om man inte verkligen behöver den…”

Skam att be om hjälp

Så är det, och det är ju hemskt när man tänker efter. Varför ska jag vara ensam? Det finns ingen anledning. Det är väl för tusan självklart att jag klarar av att ta hand om mina pojkar helt själv om jag måste, det är ju inte som att de kan övermanna och brotta ner mig, men jag MÅSTE faktiskt inte. Mina barn är små solstrålar, särskilt när vi har besök. Folk kan vara GLADA att få hjälpa till, särskilt som det i princip räcker med att vara här.

Men av nån anledning känns det lite skamset att be om hjälp. Som att säga ”jag är svag, jag orkar inte med mina egna ungar, jag kan inte själv”. Och eftersom inget av det är sant blir det nästan som att, om jag ber om hjälp, så ligger det nånting i det ändå. Och om man tänker så vill man ju inte ha nån hjälp förstås.

Det finns alltså ingen skam i att be om hjälp. Att det ändå känns så är ett symptom på hur onaturligt isolerade vi blivit i vårt samhälle, så det är bara att ta sig runt det och välkomna hela tjocka släkten och alla man känner hem i 4 dagar.

Fest!!

 ???????????????

*flera generationer (än 2 alltså) i familjen under samma tak

P.S. ”Onaturligt” kan kanske låta aggressivt. Jag böjer huvudet i vördnadsfull respekt för ensamstående föräldrar, men när jag säger ”ensam” så menar jag inte ensamstående. Jag menar ENSAM. Inga vänner som kan ställa upp i kris, ingen familj, ingen. Ensam. Vi är flockdjur, vi ska inte vara ensamma. Och det finns undantag, ja jag vet.

 

 

Påskserien del 1: fika på Kanaans café

Fan av fika

På påskafton skickade jag iväg Simon med Björn på förmiddan, sen knölade jag in Adrian i bilen och åkte till Anna.

Anna är ett hjärtligt fan av fika, lugna stunder i solen med en kopp te eller kaffe, och mysigt sällskap. Vi har det gemensamt (tillsammans med typ resten av befolkningen), bland annat.

Promenad till Kanaans Trädgårdscafé

Planen var att promenera till Kanaans café, eller Trädgårdscafé, som ligger inte så långt hemifrån henne. Jag hade aldrig varit där, även om jag känner till Kanaanbadet sedan barnsben, men hon var eld och lågor över detta och det blir hon inte över vilket café som helst så man blev ju nyfiken.

Kanaan är en vacker plats, fullt av barndoms- och tonårsminnen, men det gamla huset som sedan 2015 hyser trädgårdscaféet har förblivit anonymt för mig. Till i lördags, alltså.

De öppnade kl 11, vi var där strax efter och fick plats på verandan vilket passade jättebra eftersom jag fick plats med vagnen intill och Annas lillvarg, chihuahuan Léon (4 månader gammal), fick många att titta på eftersom entrén var alldeles bredvid.

Adrian fick tokspel efter inte så lång stund på plats eftersom blöjan blivit, um, obekväm, så Anna passade på att ta lite bilder på käket som hann komma medan jag hanterade blöj- och solkade kläderbyte inne på toa.

Toan var fräsch, fin och rymlig. Jättebra. Det enda, alltså ENDA jag skulle önska är att det fanns en till. Eller kanske i alla fall en skrubb med bara ett skötbord; de flesta av oss har ju en skötväska med allt som behövs för att kunna byta blöja på bara backen i öknen, det skulle minska toakön som lätt uppstår. Med det sagt, så går det å andra sidan utmärkt att byta blöja direkt på marken, i öknen om man så vill (där finns en strand), om man har med sig sagda skötväska senare i sommar.

Bra saker med Kanaans Trädgårdscafé:

  • Jättegott fika, jättegod mat – i alla fall den varmrökta laxen
  • Fräsch toa
  • De har en lekhörna på övervåningen… men det var reserverat för påskbuffén så den såg jag aldrig.
  • Man får låna micro för barnmat
  • Mycket trevlig personal
  • Gratis kaffe om man checkar in på Facebook
  • Tillgång till filtar när man sitter ute

Minus:

  • Bara en toalett, och det enda skötbordet finns därinne.

Kompisdejt

Vi avhandlade en hel del ämnen (som jag noterade i stödord på telefonen), bland annat partnerskap i kärleksrelationer, svärföräldrar, barn (såklart) och framtidsplaner, men det blir för mycket att skriva om i ett och samma inlägg. Du skulle inte orka läsa ens om du skulle vilja, så jag delar upp det i kortare inlägg. Vi kan kalla den påskserien… Ja! Påskserien. Nu måste jag byta rubrik på det här inlägget.

Vi satt ganska länge på verandan. Adrian drog sin middagslur i min famn så det var bara att sitta kvar tills han vaknade, och när vi gick kom en vänlig man ur personalen och hjälpte mig ner för trappan med vagnen. Jag hade fixat det själv förstås – jag kom ju upp – men lite hjälp gör så stor skillnad. Jag sa det till honom, och han skrattade och berättade att han är van eftersom hans syster han flera barn.

Om du vill besöka Kanaans café så hittar du deras hemsida här, och facebooksidan här.

Stödord i Påskserien för kommande inlägg:

OBS! ej sponsrat 

 

Påskpyssel för föräldrar

Appassimento, har jag upptäckt, gifter sig alldeles förträffligt med vår tvåårings klåfingriga och envisa vansinnesutbrott över tillvarons till synes oräkneliga orättvisor.

Jag är inte mycket för pyssel som man sedan ska slänga/äta upp/dreggla sönder till småfibrer, det känns som slöseri med både tid och kreativitet. För min egen del, alltså, inte för barnens. De får lägga hur mycket tid de vill, nästan, på kreativitet vad mig anbelangar. Men jag har börjat se på min tid som på pengar, och då blir jag ganska fattig och måste vända på varenda krona för att få det att gå ihop ibland. Jag har inget kapital över att investera i Ingenting.

Ingenting, i det här fallet, är att måla ansikten på ägg som sedan skalas och förtärs.

Men så såg jag en video i scrollfarten på Facebook och kände att där hade vi ett påskpyssel i min smak. Äntligen. Allt jag behövde var ett stort påskägg.

Igår morse, när pojkarna ändå körde upp oss på benen kl 06:18, väntade jag in öppettiden på stora Coop, tog Simon under armen och körde dit. Jag lockade med att åka vagnbil, och när han väl satt i den var det succé. Faktum är att han inte vill kliva ur den när vi var klara, han ville handla vidare.

Men du vet, man kan ju inte komma hem med ett tomt påskägg till sin godisälskande sambo… När jag plockade smågodis tänkte jag för mig själv att Björn kommer bli sur, och jätteglad, och irriterad, och sen glad igen över det här. Grejen är att han inte kan behärska sig; finns det godis så äter han det.

Påskpyssel för föräldrar

Påskpyssel steg 1: Skaffa stort påskägg.

”Är det hashtag #tjockapåbjörn eller?” frågade Björn med en kola i mun medan jag fotade.

”Jag bestämde mig för att bara göra såhär en gång om året från och med nu,” sa jag oskyldigt och han köpte det.

Påskpyssel steg 2: Gör dig av med godiset = häll i en skål och ställ på plan yta nära Björn.

Påskpyssel steg 3: Skaffa en bib, förslagsvis ett vin som passar till svajigt blodsocker.

Påskpyssel steg 4: Klipp hål i ägget för pipen.

Använd INTE sax för det blir, som du ser nedan, inte snyggt. Koppla klåfingriga barn på lämpligt ställe så de inte kan komma och sabotera viktig påskstämning genom att, säg, bära iväg med andra halvan av ägget och sätta sig på det.

Påskpyssel steg 5: montera bib-påsen i ägget, sätt på locket och knyt ett band runt.

Påskpyssel steg 6: limma på fjädrar/ulltussar/blöta pappersfibrer/påskpynt på toppen för extra påsksarkasm.

Påskpyssel steg 7: stötta upp ägget så det inte trillar omkull hela tiden.

Jag hittade små annorlunda metallringar i en av kökslådorna. Det är äggkoppar, passande nog.

Påskpyssel steg 8: Provkör din påskbib.

Gärna till din toddlers högröda vredesutbrott i ryggläge med snabba rumplyft, för extra krydda.