under vattnet

Playa de las Américas, Teneriffa

Igår var dagen då det hände. Igår BADADE JAG.

Undrar vad som hände egentligen. Jag menar, jag har alltid älskat vatten, avgudat vattenland och haft roligare än roligt med fenor/cyklop/luftmadrass/höga vågor/whatever. Sedan … ja, sedan jag passerade 30 kan man nog säga, så är jag för lat. Jag har alltid varit frusen och skakat mig genom simtävlingar, utomhusträningar och allt som involverat vatten över hela mig, men nu tycker jag inte att det är värt det längre. Det är som om jag hade glömt bort lite grann hur kul jag egentligen tycker att det är, ungefär som jag inte längre tycker att det är värt besväret med en utekväll efter midnatt.

Men igår i alla fall så badade vi i stora poolen med Simon och go pro-kameran. Det var mysigt ända tills en unge hoppade bomben alldeles bredvid, och jag fick vatten i håret (bevare oss väl) och Simon började köldskaka.

Jag hade en Plan för många månader sedan, vilken involverade min återkomst till jobbet som vältränad, slimmad och brunbränd samt hur jag skulle nå dit. Allt rasade. Mycket kan sägas om min kropp men vältränad, slimmad och brunbränd är inte vad man spontant tänker när jag vobblar omkring på poolområdet. Det har sin naturliga förklaring såklart och jag ägnar ytterst lite tankar åt det… men mer än jag kanske borde.

Fascinerande, för övrigt, det här med kvinnokroppen… eller avklädda kroppar över huvud taget. Vi kan tycka hur mycket som helst att alla ska få se ut som de vill, men nog lägger vi märke till när damen/herren stor som ett lågt parasoll med filt över kommer vaggande mot restaurangen och magen hänger så lågt ner att det är osäkert om det finns badbyxor där under. Man ser ut som man gör och man ska inte behöva skämmas, oavsett form, jag kommer aldrig hävda nåt annat. Trots det upplever jag en känslomix av medlidande när jag ser dessa individer och undrar om de kanske har nån sjukdom. Jag tänker aldrig att de kanske faktiskt trivs, att det kanske är självförvållat och att det inte rör dem i ryggen. Däri ligger kanske problemet med min egen självuppfattning. Jag ser ut som jag gör, men jag är ok med det eftersom det finns en tillfällig anledning. Det tråkiga är att om jag inte hade varit gravid så hade jag varit obekväm med min kropp och det är ju himla synd eftersom det inte är nåt fel på den…

Vi flickor är alldeles för hårda mot oss själva. Det är en av de saker som jag kan känna mig extra arg över inför utsikten att kanske få en flicka om nåt halvår eller så. Misstolka inte; jag blir lika glad oavsett kön, men i egenskap av kvinna har jag större insikt i vad hon kommer få kämpa med från puberteten och framåt. Med Simon vet jag inte riktigt vad som väntar, och det är lättare att ta med ro.

Men men, det är långt kvar till dess.

Vädret har varit lite tveksamt i flera dagar – ganska många dagar nu, faktiskt – men det har bara regnat en gång och det var på kvällen. Det blåser en del, men det är ändå sådär behagligt varmt som jag gillar. Jag får gå med långbyxor och kofta på kvällen och kan ligga i Björns famn i soffan utan att svettas ihop och skvalpa ner på golvet. På dagarna går vi i shorts och t-tröja, och ska vi iväg nånstans lägger vi koftan i vagnen.

När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i. Vi tog med solskärmen* jag köpte i somras också, den går ju att fästa på de flesta barnvagnsmodeller och förutom Björn och Simon så är det den grejen jag är mest glad att vi fick med oss.

Just nu ligger Simon och sover, jag sitter i solen på balkongen och Björn är kvar i strandtältet på stranden. Han sa att han skulle läsa, men jag tror han somnat.


*ej sponsrat

Att hitta balansen mellan föräldrar

Playa de las Américas, Teneriffa

Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.

På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.

Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.

På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit “huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.

Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.

“Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.

“Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.

Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?

Morgonpromenad längs stranden

Playa de las Américas, Teneriffa

Som hämnd för igår morse (då vi fick sova till 8:30) vaknade Simon kl 7. Frukosten öppnar 7:30 och solen går upp kl 8 så vi var bland de första på plats, och sen var det plötsligt dags att aktivera sig.

Det är lite för kyligt för poolhäng kl 8:30, men vi lär oss snabbt och precis som alla andra här la Björn beslag på en solstol vid barnpoolen genom att lägga en handduk på den innan vi gick ut på en morgonpromenad längs stranden.

Igår eftermiddag gick vi en lång promenad med stranden på höger sida, så idag gick vi åt andra hållet.

Det står en snubbe och metar bakom mig, ser du? Märkligt valt ställe, i alla fall för mig som inte är det minsta insatt i den mystiska konst som fiskandet tycks vara. Vad kan möjligen nappa på 30 cm djup? Längre bort såg vi surfare, de är med på bilden men de syns knappt, och ååå jag blir så sugen på att testa. Jag tror det skulle passa mig.

Det är mycket bättre med illamåendet, även om det är inte borta så har jag långa stunder utan nåt alls och det är så man kan gråta av lycka. Jag kan känna hunger och trötthet utan att vilja gå och kräkas. Jag håller tummarna så att knogarna vitnar att inte få missfall – av alla uppenbara och självklara anledningar förstås, men mycket, väldigt mycket, för att jag inte vill gå igenom en till graviditet. I gravidappen står det att illamåendet ska börja avta nu och det har det gjort, men det här med att hyn ska bli bättre och håret tjockare/glansigare/mer bångstyrigt kan jag bara skratta sarkastiskt åt för jag är finnig som en tonåring och tappar mer hår än vanligt… Men det gör ingenting, det går över det med (?). Dessutom är vi inte hemma så det är inte vårt avlopp jag sätter igen.

Framme på Teneriffa!

Playa de las Américas, Teneriffa

Tjo! Detta skrev jag igår, men när det krånglade valde jag att gå och lägga mig istället. Vi har köpt wifi till 2 enheter, en till min dator och en till Björns mobil.

Jösses, alltså den här dagen… Vilken grej.

Först var vi uppe mitt i natten eftersom det ställdes om till sommartid och vi skulle vara på Arlanda kl 06. Sen körde jag dit under tungt illamående och intensivt tesörplande ur termosmuggen, Carina följde med och körde hem bilen åt oss igen (hon hälsar på hos oss några dagar efter sin Romresa), och, håll i hatten, vi kom fram EXAKT enligt tidsplanen. Halleluja. På Arlanda fanns det sulkys att låna så vi slapp bära på Simon. Boardingen gick smidigt, vi fick säten utan nån bakom, och innan start kom en flygvärdinna och sa till mamman och dottern som satt bredvid oss att om de ville så fanns det lediga säten för dem längre fram, så behövde vi inte sitta så ihopträngda (och de slapp sitta bredvid en bebis). De såg lättade ut och vi bredde ut oss över 4 säten.

Starten och stigningen gick utan ett pip från Simon, som fick vatten i nappflaska en klunk i taget för att få hjälp att tryckutjämna. Under flygningen hann vi med totalt 5 varv runt gångarna i planet. Första varvet gick jag med ryggen böjd och honom knallande framför mig, och eftersom han ler och hojtar åt alla så blev det många stopp och samtal om sånt som bara Simon fattade på vägen. Andra varvet gick Björn med honom i famnen och blev förvånad över att mötas av “hej Simon!” från både höger och vänster längs gången.

Landningen var stökig, alltså med mycket turbulens och ett misslyckat första försök, men Simon fick vatten och kex för tryckutjämning och pillade sig på öronen bara nån gång. Inte ett pip. Eller jo, men det var av uttråkning och stillasittande.

Att få bagaget tog lite tid, men vi behövde inte vänta länge sen innan transferbussen började rulla. Simon låg helt utslagen i min famn och bara stirrade orörlig på mig. Jag visste att han var förbi av trötthet och tänkte att han kanske inte lyckades somna för att det hände för mycket runt omkring, men efter ca 10 min stirrande satte han sig upp och började tokspy. Allt kom upp; lunchen, brödet, kexen, rubbet och det tog inte slut. Han spydde som jag de senaste veckorna, med en reflex som inte vill lugna ner sig, och det är inte kul. Han kräktes, och grät, och kräktes, och skrek, och kräktes ännu mer. Vårt hotell var det första stoppet som tur var, och jag klev ur bussen med en droppande bebis och tröjan genomsur av spya.

Nu sitter vi på rummet/lägenheten, jag tog just lite bilder på utsikten men det visar sig att min mobil inte kan prata blåtand vare sig med Björns mobil eller min dator så jag lyckas inte ladda upp dem. Jag löser det imorn. Stället är i alla fall helt ok, lite tråkiga färger bara men vad gör det. Nu måste vi sova… klockan är ju redan 20:38.

Hotellet

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

 

 

 

 

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?

Imorgon åker vi

Jag mår bitvis bättre. Det finns stunder då jag ifrågasätter naturens gilla gång också, men över lag går vi mot ljusare tider i ordens alla betydelser.

Imorgon åker vi till Teneriffa och Playa de la Américas. Boarding startar 07:10. Imorgon är också helt lämpligt dagen då vi går över till sommartid, upptäckte vi för en stund sen. Så istället för att gå upp vid 04:30 normal tid, så går vi upp 04:30 onormal tid – dvs en timme extra tidigt. Den upptäckten förtjänade liggande fuldans i soffan samt tummen upp med joker face, men vi har kommit över det nu. Livet går vidare, som man säger. Moving on.

Att packa för resa med småbarn gjorde vi i somras så vi är inte kompletta noviser, men det var en raodtrip till ställen som vi kände till väldigt väl. Nu åker vi till annat klimat och under andra förutsättningar och alltså råder viss förvirring. Simon får naturligtvis inte plats i sina gamla sommarkläder, och jag har väl tänkt att vi får köra med det vi har och så får det helt enkelt funka. När jag började packa igår kröp det fram att han nu helt bytt till ny storlek och den nya storleken är inte inkörd/inventerad. Resultat: vi tar med alla kläder som passar.

Jag skulle gärna göra likadant med min egen garderob, jag tycker det är svårt att packa när man inte vet om man kommer frysa eller om det kommer vara tokvarmt, men vi ska ju inte flytta så det kommer nog bli som vanligt att jag står där på plats med noll kläder som passar ihop men vad gör det. Det är ju semester! Ingen bryr sig. “Det är ingen modevisning vi ska på”, som pappa brukade säga till mig i tonåren (vilket jag brukade bemöta med iskall mördarblick).

Jag ser fram emot resan. Eller jag ser fram emot dagen efter resdagen, själva resandet kan gå hur som helst. Så länge jag har nåt i magen så fungerar jag, jag mår dåligt men inte ohanterligt, så jag ska baka en hel limpa idag som jag kan ha i väskan och knapra på. Bananer måste vi ha också. Och godis. Jordgubbskrämen måste vi nog checka in… Vi har en del kvar att tänka igenom.

Så, med det sagt så önskar vi alla en Glad Påsk ?

Jag är för lat för att knåpa ihop en påskhälsning, så jag stjäl Annas som jag just fick på Whatsapp:

Hösthelg på landet

Vi var som sagt där i helgen för att såga upp redan fällda träd, röja ris och helst hugga ved också. Här följer en sammanfattning i bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

När bilen inte startade

Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.

Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).

Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.

batteritorsk på trinntorps parkering

Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:

“Schysst bil.”

“A… Tack.”

“Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”

“Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”

Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt “Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.

“Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.

porschen som räddade oss

Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att “tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. “Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.