Ghiacci Vecchi, första etappen i Italien

Här kommer andra avsnittet om vår semester i Italien:

Ghiacci Vecchi Residence, Venturina Terme, Italien
4-10 juli

Frukosten första morgonen var inte så mycket att hänga i granen; stor förvirring rådde om både upplägg och utbud så vi handlade att äta hemma i fortsättningen.

Semesterns andra dag var jag på fötter igen efter vansinnesresan. Natten var stökig, men jag hade i alla fall intrycket av att ha sovit vilket hjälper oerhört med humöret, liksom att ha (glutenfri) mat att starta dagen på.

Massa lekplatser

Ghiacci Vecchi visade sig vara världens bästa ställe för barnfamiljer. Våra barn är fortfarande i minsta laget men det gjorde ingenting alls. Hela stället är strösslat med små lekparker i olika utföranden, och området är fullt med luftiga trädkronor på smala stammar så de flesta är i skugga hela dagen.

Ursäkta min kassa mobilkamera…
Den här är bättre, den kommer från deras egen sida. Vissa förbättringar har uppenbarligen skett däremellan.

Pool

Det finns ingen babypool, men barndelen av poolen är så pass grund att Simon bottnade med vatten upp till bröstet bara. Det upptäckte vi däremot inte förrän på fredagen, 3e dagen där, eftersom han aldrig varit i en sån pool tidigare och det var mycket folk och han hade fullt sjå med att springa runt kanten och rädda alla leksaksdjur som flöt omkring i vattnet.

Deras egen bild.

3e dagen då, som sagt, så vågade han sig i vattnet på kvällen när det var mycket mindre folk där. Han ville INTE gå upp igen. Vi badade länge, Simon blev blå om läpparna och vibrerade som en tvättmaskin men han hoppade till mig från kanten om och om igen och blev helt förkrossad när vi tillslut tvingade upp honom ur vattnet. Han la sig platt på mage och hulk-grinade rakt ner i marken, och vi fick bära honom på axeln hem för att ordna med middag.

En timme senare, när vi satt ute vid ett av de trevliga allmänna borden och åt middag, ville han inte ha mat (!) utan la sig i mitt knä (!!) och låg helt stilla (!!!). Febern steg fort till 39,5° och resten av den natten kan du läsa om här.

Boende

Vi hade bokat 6 nätter, men efter 2 dagar gick jag till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att byta från vår för oss opraktiska lägenhet i deras ”farm house” till en bungalow, så att vi skulle få bo i markplan och slippa släpa vagnen upp och ner för trapporna. De 2 sista nätterna fick vi bo i bungalow, och även om en hel förmiddag gick åt till den flytten så var det verkligen värt det.

Deras egen bild igen.

När det var dags att lämna Ghiacci Vecchi kände vi båda två att vi hade kunnat stanna längre och var inne på att boka igen för nästa år.

Ja, det sitter en uggla i trädet.

 

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Varsin fläskläpp och vägen hem

Jag skrev detta tidigare idag, men det fanns inte möjlighet att lägga upp eftersom Simon upptäcke både Bamse och Alfons på Björns mobil under resans gång.

Vi är på väg hem från Öland. Björn kör, Simon kollar på tecknat på Björns mobil, Adrian tvärsover och jag har ganska tråkigt. Så jag sitter med datorn i knät, trots åksjukeillamående. Det går ganska bra än så länge.

Vi har varit 4 hela dagar hos Annette, barnens farmor, och CJ på Öland. Det känns som 2 dagar. Mest beror det på att barnen har så olika rytm; Adrian sover på förmiddan, sen är det lunch, sen sover Simon, och sen sover Adrian igen och sen är klockan 16:30. Men lite har vi gjort i alla fall.

Igår, till exempel, investerade båda barnen i varsin fläskläpp. I Simons fall (pun intended) var det så att vi skulle gå och titta på korna i hagen. Våran tvillingparaplyvagn klarar färisten lika bra som korna så vi måste bära över den, vilket är ett tvåmansjobb. Simon stod kvar i sina foppatofflor på människosidan och väntade. Sen kom en 6-hjuling, 400m bort, och skrämde livet ur Simon som gjorde en panikrusning mot oss. Han kom en halvmeter innan han stöp och blev liggande med en arm och ett ben under marknivå. Han tog emot sig med läppen, visade det sig när Björn lyfte upp honom. Förvånansvärt i sammanhanget var att båda tofflorna satt kvar på fötterna.

Adrian var inte lika dramatisk. Han stod vid soffbordet och tränade knäböj (som vanligt), och sen blev han entusiastisk och böjde extra fort på knäna och slog därmed läppen i bordskanten. Inte för första gången, vill jag tillägga.

Det är verkligen annorlunda att ha semester nu jämfört med innan man hade barn, sa Björn precis. Det är mer stressande nu, innan man har lagt upp rutiner där man är, plockat undan, tagit tillbaka saker från Simon som plockar allt nytt både inom och utom räckhåll. Det är lugnare att vara hemma.

Jag håller med, för det är precis så det är. Semester är inte vila så som det var förr, tvärtom, men semester är fortfarande roligt och skönt, i och med att man umgås mer med varandra.

Nu ville Björn precis att jag skulle högläsa vad jag har skrivit, vilket jag gjorde och han säger att han inte har nåt att tillägga.

Vi kommer INTE stanna på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem – barnen är för små kom vi på – och inte heller på Kolmården. Vi åker hellre hem.

Solens och vindarnas Ö-land

Löttorp, Öland

Med bil

Vi kom hit igår, bilade ner. Jag körde efter GPS och i Linköping svängde vi av för att äta lunch, och sen guidades vi på väg 35 – jättevacker väg, väldigt backig och kurvig – som visade sig vara hopplös att vara passagerare på om man som jag är åksjuk. Det visade sig sen, efter att Annette fnittrat färdigt åt vårt (“vårt”) vägval, att man ska svänga av vid Norrköping istället,och åka E22 hela vägen ner sen.

GPS och jag är sällan vänner, oftast när jag väsnas bakom ratten så är det för att jag hotar att sätta eld på den. Och bilen som den bor i.

Resan ner gick ändå bra; det kändes som att det hade gått ganska fort till och med. Adrian sov stora delar av vägen, Simon tittade på Svamp-Bob (sämsta barnprogrammet någonsin) och däremellan gjorde vi 2 pauser för lunch och toalettbesök.

Väl framme 🙂

Simon körde ett av sina nu lätträknade hysteriska vredesutbrott i samband med middan, men vi har snabbt anpassat oss och ser det som positivt eftersom det bara var ett. Resdagar har visat sig vara allmänt jobbiga, utöver själva resandet, i och med ruckade rutiner och vanor.

Idag

Idag har vi bara varit här. Simon har vattnat halva gräsmattan (ungefär 13 tunnland mark) med sin lilla gula vattenkanna som han fyllde på i babypoolen, jag promenerade med Adrian på förmiddan och sen bjöd Annette på födelsedagslunch för Björn på en jättebra hamburgerrestaurang.

Sen ville inte Simon sova så jag och Björn tog en långprommis med pojkarna. Vädret är ganska soligt med mycket vind; stark omväxling från Italien.

Vi vet fortfarande inte exakt hur länge vi blir här, men det visar sig.
Efter att vi kommit hem i alla fall så ska vi hälsa på hos kusin Jonna som fått sin lilla pojke nu <3

Tillbaka hemma efter 2 veckors intensivkurs i ”Utlandssemester Med Småbarn”

Resan hem gick så bra att jag önskar att alla dagar var resdagar – jämfört med resan DIT, alltså. Vi är tillbaka hemma igen, alla är nu friska (trots att Björn hotade med dunderförkylning på flyget hem eftersom han hamnade i en luftstråle och frös), Adrian har bara små prickar kvar efter sina koppor och Simons är helt borta.

Våra 2 veckor i Italien har varit fantastiska. Jag har inte kunnat uppdatera under resans gång eftersom… ja, eftersom. Du kommer att förstå, jag ska förstås berätta mer om hur vi hade det och framför allt hur vi hade det, men det kommer bli lite peu en peu, eller pö om pö som mamma säger för det går inte att ta allting på en gång, det orkar ingen med.

På schemat kommer bland annat följande framöver:

  • Resan dit
  • Ghiacci Vecchi, första etappen (vattkoppor)
  • Hos Alessio, andra etappen (glöm romantisk middag)
  • San Miniato, tredje och sista etappen (”Mamma bada! BADA! DÄR!!”)
  • Sammanställning över vår läxa; Hur man reser med småbarn

Under tiden fortsätter ju sommaren här hemma. Jag pluggar Photoshop och Björn tränar på att vara pappaledig. Simon tränar på att vara utan blöja och Adrian tränar på det mesta.

Vi har båda svårt att fatta att vi är hemma igen. Björn tycker att det här känns tokigt och att vi egentligen är kvar där nere, medan jag sitter här och tycker det känns som om vi aldrig var borta. Som om jag drömt allt. Livligt.

På måndag åker vi till Öland och hälsar på hos barnens farmor. Jag är lite osäker på hur länge vi blir borta, och på om vi verkligen ska våga oss på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem eller inte, men det blir inte mer än en vecka i alla fall.

Succén fortsätter

Venturina Terme, Italien

Här gör vi minnsann ingenting halvhjärtat. Om nu semestern ska vara komplicerad, då fan ska det gränsa till drygt. All in!

Simon blev sjuk i förrgår. På en timme steg hans temperatur från normal till 39,5°. Han fick ipren och så ringde vi 1177, eftersom han var så påverkad, som sa att han var uttorkad och skulle ha vatten. Han fick massa vatten, febern gick inte ner, sen höll han på att svimma när han satt på toa (vi pottränar, men mer om det senare) och sen kaskadkräktes han tills allt vatten var uppe igen. Då var klockan 22 så då packade vi ihop oss i bilen och drog till sjukhuset.

På sjukhuset kollade de temp, puls, blodtryck och sånt, tittade i halsen och sa att ”it is red” och ”I tink infeeection” och skrev ut antibiotika.

Igår var han inte alarmerande sjuk så det fick vara, och igår kväll hittade vi dem. Vattkopporna, alltså.

Från 1177.se:

Det brukar ta mellan tio och tjugo dygn från att du smittas tills de första symtomen märks.

Enligt veckobrevet från föris vecka 24 hade de haft ett fall av vattkoppor.

När ett fall av vattkoppor upptäcks, till exempel på en förskola, har smittan ofta redan spridits. Därför är det svårt att stoppa smittan genom att hålla barnet hemma.

Ah.

Barn brukar bli friska ungefär en vecka efter att symtomen har visat sig.

Lagom tills vi kommer till Pisa, men innan semestern är slut alltså. Hurra för oss!

Nya lägenheten, dvs bungalowen, är fantastisk btw, och vi önskar vi hade kunnat stanna här resten av resan.

Och som tur är var mitt rosébubbel inte den sista flarran i affären.

Adrians middagslur vaktades av uggla

De korta uppdateringarna kommer fortsätta genom hela semestern, för det finns inte möjlighet till annat. Jag berättar mer när vi kommer hem.

Anyway.

Adrian skulle sövas eftermiddag i vagnen så jag körde runt honom på gräsmattan ett tag och parkerade sedan under trädet som Björn tycker är så fint. Han har påpekat det flera gånger, att ljuset genom bladen gör att det ser nästan överjordiskt ut (nej, det var mitt ord. Björns ord var ”gammaldags 3D-modell av träd”), så jag ställde mig under trädet och tittade upp.

Ser du den?

2 stora skarpa ögon stirrade tillbaka, men den satt så orörlig att jag blev tvungen att ropa på Björn och fråga om han trodde det var en riktig uggla – inte vet jag, de kanske sätter upp fejkvarianter för att skrämma bort möss.

”Nä den är riktig!” sa han och så fotade vi den tills det började dra till sig nyfikna passerande.

En uggla…! Sånt där händer aldrig mig. Hade jag inte råkat titta den rakt i ögonen hade jag förmodligen inte sett den.

Ett vykort från där det inte regnat sen oktober

Venturina Terme, Italien

Jag har inte fått tid för att skriva förrän nu, och nu spelar egentligen ingen roll eftersom internet inte funkar.

Det ska vara gratis wi-fi här, och det är det, men det funkar inte. I receptionen säger de att de ska fixa det “inom en timme”, men nu börjar vi undra om det är språkförbistring som ligger till grund för att den timmen har varat i 3 dagar.

Vi har lite svårt att acklimatisera oss till värmen och den förskjutna dygnsrytmen som den för med sig. Barnen är vakna senare på kvällen, sover LITE längre på morgonen, och slumrar lättare till när som helt under dagen så det gäller att passa på dem.

Man blir lite slö förstås också. Värmeslö. Jag har svårt att finna motivation att berätta om vår resdag som helt ärligt talat måste berättas. Till min hjälp har jag rosébubbel (se insta) samt choklad. Det var svårt att hitta 70% sådan, det verkar inte vara deras grej, italienarna. Fler saker som inte tycks vara deras grej är wi-fi, barnmatsburkar och lunch. Men nu driver jag från ämnet.

Jag skickar er ett vykort så länge, eftersom resdagen och allt vi gör här kräver lite mer redaktionell omsorg än vad jag har att ge just nu:

Venturina Terme, Italien
Tjo!

Här är jättefint väder, varmt, men bara ca 25 på kvällarna. Det har inte regnat sen oktober, brunnarna har tagit in saltvatten och wi-fin är kass men annars trivs vi. Adrian äter sand och Simon kastar den. Flera ställen vi ätit på har haft glutenfritt så man kan inte klaga (glad emoji med solglasögon och svettpärlor).

Kramar från oss