Imorgon åker vi till Toscana…!

Det känns surrealistiskt att vi ska lyckas genomföra 2 veckor på resande fot, med 2 småbarn varav den ena pottränar, i ett främmande land, på ett harmoniskt och balanserat vis men vi känner oss båda supertaggade på att komma iväg.

Egentligen handlar det om att bara vara vi, utan en massa projekt som distraherar, på ett ställe som vi alla får ut nåt av att vara på.

Att vi måste stiga upp ur våra bäddar kl 03:30, eller vad det nu blir, och packa färdigt och sen resa större delen av dagen är smällar man får ta (ja, jag kan säga det nu innan det har hänt – vi får väl se om det låter annorlunda imorn kväll).

Idag blir ändå en bra dag, eftersom barnens morfar och marmor Pia kommer på eftermiddagsfika. Det blir ett välkommet avbrott i resfebern.

SaveSave

Alessiane & Franck – kära vännerna från Frankrike på besök

Fransyskan som bodde i mitt förråd

Lägenheten jag bodde i när jag träffade Björn hade ett extra rum (som han, nyförälskad som han var, hjälpte mig att ställa i ordning) som jag hyrde ut. Egentligen var det ett förråd, men vi tog upp en dörröppning i väggen in till vardagsrummet.

Den enda som någonsin hyrde det där rummet medan jag bodde där var Alessiane, fransyskan som svarade på min annons på Blocket eftersom hon behövde hyra ett rum för 3 månader innan hon tillfälligt skulle flytta tillbaka till Frankrike.

Det fanns andra som också ville hyra, vilket hade varit bättre rent ekonomiskt för mig, men alltså Alessiane… Jag minns inte om vi satt så länge vid mitt köksbord den där gången hon kom på ”intervju”, men vi hade kunnat sitta mycket längre. Det kändes som att prata med nån jag redan kände.

Mycket har hänt i våra liv under de 4 år som gått sedan dess. Hon och hennes man, Franck, har också bildat familj – de fick tvillingar – och arbetar nu för att komma tillbaka till Sverige och huset i fjällen till hösten.

På besök i Stockholm

De landade i lördags kväll och jag hämtade dem på Arlanda (det var därför vi inte stannade en dag till på landet). Efter en vär-de-lös natt där jag, Simon och Franck var de enda som sov eftersom Adrian höll hov med sin
nattliga galenskap, tillbringade vi dagen i lugn och ro tillsammans och sen fick vi dem att göra crêpes till oss.

De har gjort många crêpes i sina dar. Sålt på marknader och så. Det var kanske inte vad de hade tänkt sig att göra den kvällen men det var det värt. Kolla bara.

Björns crêpe med skinka, ost och ägg, och min med lax, crème fraîche och citron.

Simon åt lika många som jag, och sen var han typ lika rund som jag också.

Planen

Deras plan är att importera fransk fromage till svenskar på skidresa vars horisont sträcker sig Gruyère, och resan till Stockholm inbegrep – förutom vårt eminenta sällskap – möten med ostimportörer. Som gav dem ”smakprover”, dvs en jäkla massa ost. Som de inte kunde äta upp själva i ett enda svep. Som vi fick smaka och tycka till om.

Vinet, lättdrucket och bra till osten, köpte de på Systemet på vägen hem. Ett klart tips, ekologiskt och allt.

Tänk hur olika det kan vara

De reflekterade en del över hur ofantligt OLIKA man gör med barn i Sverige jämfört med Frankrike, och det är förstås speciellt relevant för dem eftersom de ska flytta hit. I Sverige säger man gärna saker som att ”det är normalt att barnen hostar non stop hela vinterhalvåret”, ”medicin mot feber är inte nödvändigt under 39°” eller ”de orkar inte hosta upp slemmet i halsen eftersom muskulaturen som krävs för det inte är tillräckligt utvecklad ännu, så det är bara att gilla läget”. I Frankrike har man läkare som hjälper barnen att få upp slemmet – det är brutalt, traumatiskt till och med för vissa, men det hjälper – vilket de tydligen ska vara ensamma i världen med. Man ger dem saltlösning till näsan och snorsug och säger INTE ”undvik helst, eftersom man riskerar överproduktion av snor om man tar bort det”.

Jag kan inte säga vilken inställning som är bäst, men jag kan säga vilken som känns bäst – såklart.

SaveSave

SaveSave

Helg IGEN…? Försök till valborgsfirande och hemmafix

Långhelg igen! Det känns som om det var påsk bara förra helgen. Faktum är att jag var övertygad om det, ända till Monica talade om för mig att hennes födelsedag (som jag dessutom INTE missade i år) ju inträffade däremellan.

Alltså.

I lördags tog jag med pojkarna ut medan Björn skulle ”meka med komoden” i badrummet. När vi passerade busshållplatsen så kom bussen och Simon ville åka med så då gjorde vi det. Så bekvämt det är att åka gratis buss med barnvagnsbundna barn, by the way.

Vi kom till nån liten gårdslekplats, instängd mellan radhus, där det fanns en sandlåda och en lekstuga och massor med plastleksaker, däribland en teservis så jag satt i lekstugan och bakade sandkakor och silade sand och… sånt, i en timme innan vi blev tvungna att åka hem igen.

Tänkte på det medan vi satt där att vad lätt det hade varit att ta fram mobilen. Om jag inte hade bestämt mig för att låta bli, alltså. Det var urtråkigt i början, sen blev det ok, sen var det riktigt kul att leka med Simon där i ensamheten medan Adrian sov i vagnen.

Anyway… Komoden är nästan på plats igen nu.

Valborg

I söndags stängde jag in mig på vinden igen, tillsammans med mitt projekt att organisera och sortera.

Det här är ungefär en tredjedel av det kreativt givande och utvecklande åtagandet jag håller på med… men det kommer bli superbra sen när det är klart.

Valborg skulle vi fira efter lunch genom att åka till Gläntan, platsen jag besökt på Valborg varje år hela min uppväxt, eftersom de började sitt firande vid 14. Vi åkte dit, tittade på brandbilarna (och brandmännen) som stod uppställda på planen, gick långsamt och betraktade de olika stånden med lotteri och annat i samma genre, och sen kom vi till hoppborgen.

Simon ville hoppa, SA han, men inte Björn. Han är så liten och det var mycket barn i borgen, han skulle bara ha stått och tryckt lite i hörnet och bett oss följa med, och sen krupit ut. Varken Björn eller jag var särskilt taggade på att krypa runt bland alla 5-åringar därinne så vi åkte hem efter en halvtimme. Brasan skulle ändå inte tändas förrän kl 20 vilket är alldeles för sent för honom. Vi får satsa med picknick på nästa års Valborgsfirande istället.

Måndag

Igår var det typ sommar här. Barnens farmor kom på besök vid 10, och Carina (Björns faster) kom i söndags natt så vi åt lunch här allihop och sen satt vi ute hela eftermiddan. Jättemysigt. Jag använde tiden väl till att pyssla vidare med vagnen vi ska sälja… den håller för övrigt på att bli så fin att jag vill behålla den.

Andra saker som hänt i helgen:

  • Björn åkte iväg och köpte nya utemöbler på Blocket igår kväll. De såg jättefina ut i mörkret när han kom hem.
  • Jag fick ett nätshoppingryck och köpte skor och tröjor tills jag insåg att det är dags att anmäla fler föräldradagar.
  • Grannen ska bygga ett större trädgårdsland så jag erbjöd oss att ta över deras 4 pallkragar. De blev jätteglada.
  • Jag impulsköpte en ny skötväska på facebook för 50 kr. Hon skulle skicka den idag.
  • Simon var så lycklig över det varma vädret igår, han skuttade som en ko på kosläpp hela dan 🙂

 

BVC, säkerhetsrisk på föris och Långfredag

BVC

6-månaderskontrollen gick av stapeln på BVC i tisdags. Han kryssar sig fram över kurvan utan något att anmärka, och för den som är nyfiken såg det ut såhär:

Sköterskan skrev ner det på en lapp eftersom jag, som vanligt, inte hade det gula lilla kortet med mig. Jag säger alltid att jag glömt det, men sanningen är att jag inte har en sportkeps om var den är nånstans.

Säkerhetsrisk på föris

I onsdags, när jag hämtade Simon på föris, frågade personalen mig diplomatiskt och inlindat om jag kunde tänka mig att ha honom lite kortare stund på föris på torsdagen.

”Det är så att en är sjuk, och jag har semester, så Monika är ensam här imorgon,” sa Lena och såg samförståndig ut.

”Va?” sa jag. ”Ensam? På hur många barn?”

”Alla som går på avdelningen. 12 stycken.”

”Men alltså… innebär inte det en säkerhetsrisk…?”

”Jo… men man hjälps ju åt mellan avdelningarna. Men på Tvåan är det också folk som är borta, så vi frågar alla som kanske kan tänkas vara här lite kortare tid, eller kanske till och med vara hemma.”

”Men har ni inga vikarier?”

”Nej, det finns inga.”

Jag sa inget mer om det, det är inte hennes fel att det ser ut sådär, men jag ska definitivt höra av mig till föreståndaren (eller vem det nu är som man ska vända sig till). Där på plats ringde jag Björn som bestämde sig för att jobba hemifrån på torsdagen, så Simon var på föris i 2 timmar på morgonen när alla var ute, för det är det han tycker är roligast och som han får ut mest av, och sen åt vi lunch allihop tillsammans hemma.

Långfredag

Det har varit en lång dag för Björn, eftersom det är han som sover med Adrian nu när vi har ledigt, och Adrian verkar ha bekymmer med magen (?). Idag var vi ute i 40 min på förmiddan innan Simon började ånga blöjbyte och jag sedan länge tappat känseln i fingrarna.

Ikväll, när vi klättrade uppför trappan på alla fyra som vanligt, Simon och jag, så stannade han vid fönstret i trappen och pekade entusiastiskt.

”Ja, snö! Det har snöat!” svarade jag på bubblandet från min lilla toddler som kan ha handlat om de vita bladen. Eller om det röda huset. Svårt att veta ibland.

 

Hemma igen, jetlaggade som attan

Resan hem gick bra, vi slapp rusningen på Essingeleden (vad har hänt, liksom? Vi var där prick 17:00!) men fångade upp den igen vid Korsningen från Helvetet (även känd som Brommaplan).

17:30 stängde jag av motorn hemma, Pia hade skickat med oss grytan från kvällen innan – till min fars förtret – så det var bara att packa ur folket, lokalisera käket, värma det och sätta sig.

Vi gick en promenad efter middan för att handla yoghurt till frukost och hämta paket på posten. Som en familj sengångare släpade vi oss fram på gångvägen medan Simon galopperade fram och tillbaka.

Underskatta inte en tvåårings energinivå. Jag blir andfådd när jag tänker på det.

Kvällen blev lite sen för honom, mest pga tidsomställningen – till sommartid, alltså, inte från Skåne – men tidig för oss. Björn var fortfarande helt väck imorse, och jag har tagit mig an tvättberget men… entusiasmen saknas, om man säger så.

Man kanske skulle flytta?

Vilsen prommis

Björn gör oss sällskap på fredag kväll, och idag hade pappa ett möte under förmiddagen så vid 09:30 gick vi hemifrån allihop. Jag tog med mig pojkarna på en, till en början, planlös promenad in the hood i den skånska byn där min far och Pia valt att rota sig.

Adrian somnade efter att ha betraktat 2 passerande husfasader, varav den ena var vår egen, och sov sig sedan igenom hela utflykten och sen en timme till på verandan hemma.

Vi hittade till ån!

Vi gick en liten bit på en gångväg – att säga att jag har dåligt lokalsinne vore att antyda att jag ändå har ett, vilket jag inte alls har, så trots att den befinner sig 2 minuters promenad bort så vet jag inte om jag skulle hitta tillbaka dit den rakaste vägen – innan vi kom till en å. Där blev vi kvar.

Vi kastade löv i vattnet på ena sidan bron, och sen sprang vi till andra sidan och väntade på att lövet skulle dyka upp där. Sen blev vi alldeles till oss när det gjorde det. Vi kastade mera löv, och pinnar, och löv, och kvistar, och kottar, och några stenar men den failen upprepades inte så många gånger.

By VS storstad

Det här är en by, och man märker skillnad mellan by och storstad på många små sätt men tydligast var att alla som passerade sa hej. Simon brukar alltid hojta ”hejhej!” till alla, så förvåningen var total när han inte alltid var först med det – och dessutom fick svar varje gång. En kvinna stannade till och med och pratade en stund med oss. Kors i taket liksom. Man kanske skulle flytta till en småstad istället…? Kanske i Norge? Jag har förstått att de har bättre koll på sitt samhälle där än vi har på vårt i det här landet.

Fast det kanske bara är schysst marknadsföring. Vad vet jag.

 

We made it

Vi åkte hemifrån prick kl 9 igår, som planerat (!!!).

Det skulle ta 2 timmar, drygt, att köra till Norrköping där pappas tåg skulle anlända kl 11:22. Det tog exakt 2 timmar och 3 minuter att köra, Simon småsov och Adrian tupplurade, och pappas tåg rullade in på stationen kl 11:22 (hundraelva utropstecken).

Vi åt lunch på Max, eftersom jag vet att de har klätterställning på sin lekplats. Sen körde jag nån timme till innan pappa körderesten av vägen. Vi gjorde ett stopp till, för att mata Adrian och ge Simon mellis. Där fanns en gunga som han hängde lite i, sen hittade han en pinne som han hoppade runt med ett tag och sen var det bra.

Björn hade varit snäll och laddat min dator med Shaun the Sheep för Simon att kolla på, men det gjorde han kanske 10 min på hela resan. Han skötte sig långt bättre än jag minns att jag någonsin gjorde under hela min barndom – och vi har bilade en hel del då.

Resan tog 9 timmar totalt, dörr till dörr. Den kändes kortare. Över lag var den genuint trevlig, och trots att barnen fått sova precis hursomhelst under dagen så var de båda två helt slut vid läggdags.

Jag hade inte behövt oroa mig inför att köra ner utan Björn, och jag hade inte behövt gå upp en halvtimme tidigare än vanligt… men jag är övertygad om att om jag inte hade gjort det så hade det inte gått lika smidigt.

Sommarsentimental och städhjälp

Länge leve våren och alla förkylningars tillfälliga död

 

äppelträd
Vårt äppelträd

Länge leve semestern och vardagens tillfälliga frånvaro

 

på öland
I farmors trädgård i somras

 

rabattros
Den persikofärgade rosen i vår rabatt

Länge leve sommaren och alla nya upptäckter barnen har framför sig

 

kohagen
I kohagen på Öland i somras

 

skogspromenad
Joggerspotting i skogen

Men i otålig väntan på allt det där…

…så försöker jag dressera Simon i städning. Vi har bestämt att vi ska ta städhjälp varannan vecka, så att det där man typ aldrig måste göra nu också blir gjort. Vi har haft en städfirma här på provstädning, och nästa vecka kommer en annan (billigare) och provkör, men däremellan så måste ju lite göras ändå, som att dammsuga köket till exempel.

Han är jätteduktig. På sikt kanske vi inte behöver nån firma.