Jag är så glad att jag inte är ett barn

Att bli lämnad

Oavsett sammanhang så är det alltid lite knaggligare att bli lämnad kvar, att inte vara den som går vidare, om du förstår. Jag pratar om principen här, det behöver inte vara så dramatiskt som att man blir övergiven.

Den som åker vidare lämnar en tomhet efter sig som sakta fylls igen, likt gropen en spade lämnar efter sig i sanden i vattenbrynet. Den som stannar kvar känner tomheten fyllas i den takt den fylls, och den processen kan vara blixtsnabb eller utdragen. Det beror på omständigheterna; hur stor är gropen, hur stort avtryck gjorde den som nu har åkt?

”Var är morfar?”

Pappa och Pia hälsade på oss på landet i 3 dagar, och som vanligt när han/de åker blir det lite tomt. Det första Simon sa efter att han vaknat efter middagsvilan var “var är morfar?”, trots att han ju stått och vinkat av honom på bryggan precis innan lunch.

Jag har alltid varit känslig för just det här att bli kvar när någon åker, det blir lätt lite dämpat humör som håller i sig ett tag. Jag märker på Simon att han brottas en hel del med det här och liknande saker. Det är mycket känslor – ”mycket” täcker liksom inte ens hälften av omfattningen på det vi kan se och höra hos honom – i omlopp och han tar ut dem på sin närmaste omgivning genom att testa den intill vanvett.

Ibland är jag så omåttligt glad att inte vara barn längre. Att slippa känslomässing bergochdalbana 14 gånger om dagen, slippa korrigeras, slippa bråka och bli så arg att det kliar i bröstet, slippa slåss om saker, slippa åka fast om jag sneddar nånstans, osv.

Eller ja, alltså jag beskrev i och för sig mitt liv nu. Jag är förälder till en fullfjädrad trotsåring och en aspirerande adept. Senast igår kväll blev jag så arg över Adrians kvällstrassel att jag blev tvungen att gå ut och sätta mig att gråta en skvätt på trappen medan kvällshimlen sakta mörknade och spindlarna kom fram ur sina gömställen runt dörren.

Men jag är fortfarande vuxen, jag kan hantera … mer. Än dem. Idag känns det bättre, för idag är det min födelsedag. Älska småbarnsåren.

När motorlampan tänds får man åka buss

Mammas bil som jag kör nu till och från jobbet har på sistone börjat bete sig underligt;

  • ingenting händer när man slår på blinkersen
  • indikatorn för handbroms är tänd trots att handbromsen inte alls är i
  • fjärrlåset funkar inte, så man måste klättra in genom bakluckan och öppna inifrån — vilket för mig är ett smärre projekt

Ingenting av det där är kroniskt, utan det kommer och går utan uppenbar anledning eller trigger. Bilen kan starta bra och sen mitt i en korsning sluta blinka, och så vidare. Med anledning av detta har mamma bokat tid på verkstan i morgon bitti.

På väg hem från jobbet igår tändes motorlampan på instrumentbrädan i bilen. Den var tänd hela vägen hem, oberoende av övriga ikoners sporadiska ryck och frispel.

trasig motor

När detta hände med hennes förra bil så var det topplockspackningen som gått, så efter att motorn stängdes av den gången så startade bilen aldrig mer.

Vis av erfarenhet blir hon lite stressad av detta nya läge, så klart, och jag med — tänk att få motorstopp halvvägs hem från jobbet kl 23:30 ikväll liksom, för att inte tala om ångesten i att ha pajat hennes bil för all framtid — så bilen har nu körförbud tills vidare.

Nu står bilen på vår garageuppfart. Hon ska prata med verkstan och sedan ordna med bogseringshjälp dit bort i eftermiddag.

På ett sätt är jag glad att det inte är vår bil, för nu behöver jag inte rodda i det, men samtidigt känns det som att jag borde rodda i det, eftersom det är jag som använt den sista tiden.

Jag meddelade Björn, som hade tänkt låna den efter jobbet och shoppa trösklar på andra sidan stan:

Jag: Har pratat med mamma, bilen har körförbud tills vidare, hon ska försöka ordna med bogsering till verkstan i em. Puss
Björn: På grund av lampan?
Jag: Ja. Vi vågar inte chansa.
Björn: Hur tar du dig hem ikväll? Ska jag komma så att vi har sällskap 23:00?
Jag: Åh hemskt gärna. Hemskt hemskt gärna ❤❤❤

Att slippa åka hem så sent med kollektivtrafiken ensam är vad jag (och mamma) har velat undvika efter den där kvällen när jag blev så skraj, så när jag fick hans sista meddelande blev jag så glad, och tacksam, att jag tydligen blev tvungen att sätta mig vid köksbordet och stortjuta en stund.

Ibland har jag svårt att fatta att jag haft sån tur som träffat honom…

SaveSave