Har du hört talas om denna? Väntar ni eller nån släkting/vän/bekant barn inom en överskådlig framtid? Detta är den ultimata presenten*! Oj, så vi använde den när pojkarna var små! Starkt tips, från hjärtat.
*Ej sponsrat.
Man tror att när man är mammaledig… Jo, MAMMAledig, pappor ammar inte och kan därför inte jämföras rakt av, även om alla har lika värde men det är olika för män och ammande kvinnor och… bla bla bla. Jag börjar om.
Man tror att när man är mammaledig så har man så mycket tid. Jag tror också det. Varje morgon tror jag att jag ska hinna göra massor med saker under dagen men det händer sällan. Jag är glad om jag får en sak gjord, då kan jag få hybris och känna mig som ett föräldraess som alla borde ta lärdom av. Jag tänker ofta att jag borde se till att träffa mina vänner mer för det känns som att man blir så avskärmad – antagligen för att det är det man är. Det borde inte vara så svårt, för jag har ju så mycket tid.
Så när man väl äntligen lyckas styra upp nåt och träffas så vill man ta igen förlorad tid, det är länge sen vi sågs och massor har hänt. Man tror man ska ha så mycket att säga och kunna vara precis som förut, men man inser att det enda som rör sig i ens huvud är den hjärntvättade mammans tankar om bajs, bvc, barnmat, vagn, babykläder mm. Hela tiden så drar diskussionen tillbaka i det och även när man försöker för brinnande livet att hålla samtalet på en vuxen nivå om annat än bebisspyor så frågar gärna den man träffar om det. Såklart. De är schyssta nyfikna människor som sitter där med samma inställning som jag, med den skillnaden att jag brinner av längtan att få prata om vuxensaker. Konversationen blir en verbal brottningsmatch.
Man blir den där morsan vare sig man vill eller inte, därför att man ÄR det, och i det finns ju förstås oron att de gamla vännerna ska tröttna. Skit i dem då tänker kanske du och ja, det är ju så det blir och det är synd. Jag vill att mina vänner ska se att jag är fortfarande jag, även om jag inte längre har så intressanta saker att komma med därför att min horisont krympt så ofattbart mycket.
Det är verkligen som en klok kvinna sa en gång; när man får barn tror man att alla ska vilja hänga med en och tycka lika mycket om ens barn som de gör om en själv, men faktum är att man själv måste stå för kontakten med yttervärlden.
Jag vet av erfarenhet att när en nära vän får barn och man inte har barn själv så blir man respektfull. Man tänker att det måste vara påfrestande för dem, de får säkert aldrig sova, jag ska inte hålla på och tjata och tränga mig på, jag låter dem höra av sig när de känner att det är läge.
Va fan, det blir aldrig läge! Man är alltid trött, man har alltid huvudet fullt av bebistrams och man har aldrig följt med på senaste nytt om någonting. Man är socialt efterbliven.
Jag älskar mitt barn mer än själva livet, men det betyder inte att jag inte vill fylla min tillvaro med lite mer än honom… Men dagarna bara flyter ihop och utan yttre motivation så är det inte mycket som blir av, om jag ska vara förkrossande ärlig.
Det är inte ett dugg konstigt att folk tappar kontakten, om än förhoppningsvis tillfälligt, när det kommer barn men jag hade faktiskt trott att det skulle bli annorlunda för mig. Ja, jag erkänner att jag tänkte det dummaste man kan tänka. Jag tänkte att det där kommer inte hända mig.
Det gör det visst det. Jag tror att det händer nästan alla. Inte alla kompisar man har förstås, för hur skulle det se ut om alla övergav en som om man var ett sjunkande skepp, men gravt försämrad kontakt med vissa och tappad med andra.
Sådär. Nu är det sagt. Och näej, jag har inte förlorat kontakten med någon, utom en, och dem jag fått försämrad kontakt med vet jag finns kvar på andra sidan. Jag är inte deppig. Jag är något resignerad bara.
Svärmor ringde igår kväll. Hon frågade hur jag kände mig och berättade att hon kommer ihåg det där, du vet att man hasar omkring hemma i gamla tofflor och pyjamas och tittar sig i spegeln och förvirrat undrar vart man tagit vägen. Det här är inte jag, tänker man.
Igår slängde jag min tröja som jag haft på mig i minst 5 dagar i sträck – förmodligen mer eftersom jag tycker att 5 dagar känns logiskt – på tvätten. Jag gjorde det bara för att jag i ett ögonblick av klarhet tittade på mig själv och såg hur fördärvligt lortig tröjan var av bebisspya, matrester, tandborstdregel, mjölkdregel och fläckar av lite mer mystiskt ursprung där jag bland annat misstänker utsida av bil, gipsdamm, blöta löv och choklad. Det var mitt ögonblick av spaning med ficklampa i becksvarta natten efter den Lisa som jag känner.
Det visade sig att hon gått och vilat. Hon vaknar väl nån gång när det börjar ljusna och en normal tillvaro kommer på fötter.
Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉
Varför har vi inte redan börjat med detta, tänker jag när jag liksom snubblar över en artikel i en föräldratidning. EC. Elimination Communication.
Jag googlar saken och hamnar på DiaperFreeBaby. ”Det där ser ut som den där länken jag skickade till dig”, säger Björn som sitter bredvid mig i soffan.
”Va? Var det länge sen?”
”Ja, ganska.”
”Då var det när jag fortfarande var för trött för att orka läsa, säkert.”
Grejen är den att det kommer ganska många olika länkar från Björn, om allt från artiklar han tror kan intressera mig till sådant som vi pratade om alldeles nyss. Det är jättebra. Han är jättebra. Och jag är jättedålig på att läsa dem.
Det är som med sms. Jag läser dem oftast vid tillfällen då jag inte har möjlighet att svara på dem, så jag tänker att jag ska svara så fort jag kommer fram/hem/under tak osv, men vid det laget har jag oftast glömt bort alltihop. Jättedrygt beteende, för övrigt.
Nu har jag i alla fall börjat läsa igenom hela sidan och känner mig taggad som attan, jag tänker att Ja, det här gör vi. Hit me!
Men… jag ska nog läsa lite till först. Jag är lite osäker på hur jag ska ordna med en så kladdfri (kan aldrig bli kladdfri) situation som möjligt, så att JAG inte ska tröttna. Jag måste tränas i detta i lika stor utsträckning som Simon, om inte mer.
För den som inte orkar kolla mina länkar så handlar alltså EC om att lära sig känna igen sitt barns signaler när hen vill kissa eller bajsa. Lite som en pokerspelare som lär sig läsa sin motståndare. Man kan börja redan på BB; man gör ett betingningsljud (efter eget val) när bebben lättar sig. Bebishjärnan kopplar ihop ljud med behov och kommer så småningom göra ljudet själv när det är dags (jag hoppar över en massa men det är typ vad det går ut på). Det är så man gör i många länder i Asien och Afrika, bland annat. Resultatet blir ska bli att potträning och blöjavvänjning ska gå lite av sig självt, falla sig naturligt, eller nåt ditåt.
Kanon. Jag tänker att det antagligen är lindrigare att börja nu än när ungen är 2. Det är värt ett helhjärtat försök i alla fall.
Läs mer om att komma igång på Blöjfribebis.se
När vi var på väg hem från öppna förskolan idag passade jag på att montera bilspegeln som legat och gjort ingen nytta sen vi fick hem den (klicka på bilden för länk*).
Asbra. Det syns dåligt på min bild, men faktum är att man har full koll på ungen. Jag visste precis när Simon somnade, jag har saknat en bilspegel så länge och var nu så fascinerad att jag först hade lite svårt att koncentrera mig på vägen. Som resultat av detta visste jag, när vi kom hem, att han sovit tillräckligt länge för att sova djupt, så han fick sitta kvar i babyskyddet i solen på baksidan och sova klart.
Jag har fortfarande inte vant mig och har riktigt svårt att slappna av när jag inte har honom inom synhåll hela tiden eller vet att han är trygg. Han var väl trygg nog som det var, med babymonitor och allt, men… TÄNK OM NÅN KOMMER OCH TAR HONOM!!! Jag fick inte speciellt mycket gjort alltså, stod mest och sorterade foton på insidan av dörren och spionerade på honom i fönstret som en riktig husvagnskliché**. Helikoptermorsa passar också. Men han sov å andra sidan i 1,5 timme därute så det var värt det.
*ej sponsrat inlägg
**Jag älskar husvagnar, vi campade mycket med husvagn när jag var liten. Därför VET jag att klichén med familjer där alla klär sig i likadana träningsoveraller, där man kryper ihop inne i husvagnen och spionerar på alla andra, eller där man beter sig precis som tokarna på Böda, faktiskt existerar. Och de är inte speciellt få heller.
Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉
Hittills har jag hanterat dötiden genom att kolla på tv eller se serier (Sense8, Game of Thrones, Blacklist, Modern Family, the Returned m.fl.) men med det vackra vädret ute så känns det förkastligt. Alltså — snilleblixt! — kom jag på att jag är dum. Som inte läser böcker, alltså.
Jag ska börja med A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Björn har dem på kindle och det är dags att jag lär mig hur min egen kindle fungerar äntligen; det är ett projekt som jag skjutit på i ett år eftersom jag ändå inte haft mycket tid att läsa, men nu börjar det som sagt bli aktuellt. Egentligen borde jag läsa dem på franska för att hålla språket igång, men originalspråk är att föredra när man är språkkänslig — vilket jag önskar att jag inte var eftersom jag då kanske hade klarat av att läsa längre än till sidan 48 i 50 Shades of Grey.
Simon får lära sig att sova sina längre stunder utomhus också, och inte bara på mig i soffan.
Herregud vad less jag är på den här soffan.
Alla pratar om den, dokumentären om the secret life of babies, eller Våra två första år som den heter på SVT play.
Se den. Det är väldigt intressant. Den ligger kvar på play ett par dagar till.
