Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 


PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

Det är influensatider, och jag är den enda som har vaccinerat mig.

Dvs jag är den enda av Björn och mig, alltså.

Björn var sjuk i influensa (?) hela förra veckan. Han är bättre nu, men inte helt bra och du vet ju hur det är med män och influensa, väl? Nej, jag är inte elak, det finns en studie enligt MåBra. Med det sagt så har Björn varit en sann kämpe (OBS! ingen ironi, ingen sarkasm) som ändå sytt ihop veckan så att jag kunnat vara i skolan när det behövdes.

I fredags blev det Simons tur att plocka upp stafettpinnen:

”Mamma ja jätteshyk” sa han när jag väckte honom. Det var han inte, men på kvällen märktes det att han hade det lite jobbigt och i lördags var det full kastrull med hög feber, täppt OCH rinnande näsa, hosta samt allmän ynklighet – det sistnämnda väldigt olikt honom.

influensatiderAdrian har plockat på sig den täppta näsan med snoret och hostan nu. Och för min del känns kroppen extremt opigg så kanske blir jag sjuk jag med, trots vaccin och allt.

 

 

Aktuellt sjukläge

Exakt 24 timmar efter mig trillade Björn dit på magsjukan med samma förlopp, så i måndags morse kl 03 steg han upp och skred till verket med bestämda steg. 

Behöver jag säga att min måndag, då jag helst hade legat fortsatt sliten i soffan och kollat serier – vilket förstås i vilket fall som helst hade varit en fysisk omöjlighet med tanke på att jag inte är den enda som bor här – men som istället bestod i att ta hand om en till synes dödssjuk sambo, en krasslig bebis med magont, diarré och illamående, helgens alpkedja av tvätt, samt vardagens vanliga tvååringsbråk, blev något ansträngande?

Tröttare än på länge kunde jag dessutom inte sova på kvällen sen, mest pga lätt stress över att näste man på tur i huset, dvs Simon, troligtvis skulle vakna med eländet kl 03 nästa morgon.

Det gjorde han inte, han verkar ha klarat sig. Detta gör honom till huvudmisstänkt när det kommer till VEM som är husets patient zero… om han inte bara sparar på det. Han kan vara lurig på det sättet, pojken.

Vi får se.

Vabb, föräldraledig och sjuk = fullt liggläge på vagnen

Wiiiii!

Simon har feber och hans huvud producerar anfallssnor i förbluffande fart.

Lägligt nog hade han ingen feber under dagen igår, så han skulle ju så klart ut. Vi råkade gå förbi förskolan runt hörnet, och han ville ju så klart in och leka på gården med alla barnen. Det fick han så klart inte, varpå han så klart bröt ihop vid grinden.

Sen kunde han inte sova efter lunch, så han satt och ropade bitvis ganska glatt från sin säng i 2 timmar istället.

Vid 2 tillfällen (nånsin) hittills har jag varit väldigt tacksam för fullt liggläge på syskonvagnen. När vi gick till affären efter middagsvilan igår var ett av dem.

Jag, lilla torrhostande förkylda stackars jag som sover dåligt om nätterna, i det här då? Hah! Kanon! SOVA KAN MAN GÖRA NÄR… NÅN ANNAN GÅNG!!