Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”

Se det från den ljusa sidan, du slipper ju mens.

En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.

Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.

”Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.

Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.

”Helt rätt,” sa jag, ”men den byts ut mot annat.”

Mensvärk

Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.

PMS

De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.

Avslag

Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.

Mensen tillbaka

Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.

”Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. ”Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”

”Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, ”det är klart att det är skönt att slippa mensen.”

Hon skrattade åt mig, och sa: ”Men det är ju värt det.”

”För evigt, om det skulle behövas.”

 

 


*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.

Bildkälla: Unsplash

 

Skillnad mellan första och andra graviditeten

För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln Jag är lika rädd som sist:

pt 10 ggr

sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!

Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway… ”det är för sjutton snart!”. Ja, precis.

När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.

Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.

Jag är lika rädd som sist

Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.

Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta, må Universum förbjuda det, förstås men på komplikationer då, om vi säger så.

Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.

Den här gången är det annorlunda

Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.

Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.

Bara några dagar kvar

Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.

Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:

”Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”

Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:

”Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”

Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:

”Ja, det har du rätt i! Så är det!”

Så är det

Jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga ”Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.

Jag är lite bäst av alla

Jag hör till de lyckliga som oftast är sjuka ganska kort tid. Hurra för mig.

Jag åkte ju hem från jobbet i förrgår, igår jobbade jag som vanligt under lätt huvudvärk pga övertryck, nu är det nästan bra. Ska träna på fredag igen.

Apropå träning så fick jag för en tid sedan ett träningsprogram av min PT att göra hemma, vilket har hänt en gång hittills. Man skulle kunna tro att jag inte tar träningen på allvar, och till viss del stämmer uppenbarligen det. Jag borde verkligen skärpa mig… Du som är gravid: boka tid med PT. Jag ska träffa denne mycket trevlige herre – för övrigt samme tränare jag hade under förra graviditeten – 10 gånger totalt. Jag hade så mycket ut av det förra gången. Det är dyrt, men det är så värt det.

Anyway, nu är jag tillbaka på jobbet och har fått blommor av en gäst. För att jag är så bra, helt enkelt. Han önskade mig lycka till med barn, och tack för ett ”mycket trevligt bemötande och väl omhändertagande under min vistelse här”, som han sa.

Jag vet. Vi är bäst allihop. Jag är bara ännu bättre.

blommor

 

 

Gravid: kosttillskott och vitaminer

kosttillskott gravid

Kan inte låta bli att tänka ibland att behöver man verkligen allt detta…? Och då vill jag tillägga att mina D-vitaminer inte är med på bild. Jag fattar inte hur gravida gjorde förr i tiden, innan vitaminer och kosttillskott gjorde entré i deras liv. De fick säkert missfall allihop. Det är ett under att vi alls sitter här idag, med andra ord.

Nu är detta på inrådan av barnmorskan och jag gör som hon säger såklart, därför att om något skulle gå snett, må universum förbjuda det, så vill jag kunna säga till mig själv att jag i alla fall gjorde vad jag kunde.

Dessutom ser väl kosthållningen kanske annorlunda ut idag jämfört med förr. Särskilt med tanke på hur mycket miljögifter vi konsumerar på daglig basis jämfört med för 500 år sedan. För 500 år sedan hade vi i och för sig andra problem istället, då stod kyrkan för stor del av befolkningsregleringen… men det kan man kanske inte säga påverkade fostren i så stor utsträckning. Förutom när det handlade om gravida häxor då.

Äsch.

Ät dina vitaminer bara.


Läs mer om jättenattljusolja här.

Tydligen finns det kvinnor som inte ens märker att de är gravida

Vi har en gäst på hotellet nu som bott 4 dagar i veckan i 4 veckor nu. Enstörig, fåordig, ganska skygg. Han kan komma och hämta sin frukostbricka på kvällen utan att yttra ett enda ord. Men så ikväll:

”Får man vara näsvis och fråga när det är dags för nedkomst?”

Den oväntade mentala omställningen till konversationsläge med denne man gjorde att jag måste sett förvirrad ut, men jag fann mig:

”Den 19 oktober.”

”Själv har jag precis blivit morfar för andra gången.”

”Å, grattis! Vad roligt.”

Det var som att vrida på en kran. Han berättade om sin dotter, som första gången hon var gravid ringde honom och berättade nyheten när det bara var 3 månader kvar. Han berättade om sina barn, dottern och en son, och om hur hans fru efter graviditeten med dottern haft svårt att gå ner i vikt. Till slut gick hon till doktorn för kontroll, och vid middagen den kvällen sa hon:

”Du vet ju hur jag har klagat över att jag inte går ner i vikt efter förlossningen?”

”Ja,” sa han.

”Jag var hos doktorn idag, och jag är gravid. 5 månader har gått. Vi ska få barn snart igen.”

Jag häpnar. Dels över vilken renodlad icebreaker min mage är, dels att det kom en historia från den här mannen, förstås, men själva historien i sig framför allt. Jag inbillar mig inte att det är speciellt vanligt, men fatta, gravid sedan 5 månader tillbaka och inte ha märkt det. Visserligen nästan direkt efter en förlossning och man vet kanske inte riktigt vad man har att förvänta sig av sin kropp och sådär, men hon hade alltså inte mått illa. Och om hon haft andra symptom så måste de ha överröstats av den allmänna hormonella förvirringen, eller så hade hon verkligen inga.

Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på kvinnor som mår så bra under sina graviditeter, som tydligen ”lyser upp” och ”aldrig har mått bättre” och ”gärna skulle vara gravida jämt om det gick”… Här sitter jag; illamående, tung, trött och med spetsigt humör.

Det lyser definitivt inte om mig, kan jag bara meddela… men det var ju roligt för dem att det gick så bra.

Hurra.

”Allt ser bra ut – fast kanske inte”

Jag var på MVC för rutinkontroll i måndags. Barnmorskan mätte magen och lyssnade på hjärtljud, först i en trätratt mot magen och sedan med maskinen så att jag också kunde höra dem. De lät som vanligt, dvs som pulsen hos någon som just paniksprungit 1500 m med en resväska för att inte missa tåget. Blodvärdena mättes också, och allt såg bra ut. Sedan sa hon:

”Ja, måttet på livmodern följer inte kurvan riktigt. Den beror antagligen på att bebisen lagt sig på tvären och då blir det svårare att mäta, men jag vill ändå att vi ses om en vecka så att vi kan mäta igen och kolla så att livmodern växer som den ska. Om den inte gör det så får vi boka tid för ultraljud, för att kontrollera att bebisen växer som den ska.”

Jag ska alltså dit nästa vecka igen. Jag är inte orolig, bebisen låg antagligen på tvären, han brukar kravla runt ganska mycket…

Men…

Alltså, naturligtvis sätter det igång lite tankar på temat ”tänk om” och ”vad gör vi om…”. Jag kan inte låta bli, det ligger i min natur. Nu längtar jag till nästa måndag så att jag kan släppa det för jag känner ingenting i kroppen, utöver mitt vanliga halvdana mående, som skulle kunna ge mig anledning att oroa mig.


Bild lånad från @kosogkaos

Bästa presenterna man kan tänka sig som gravid

I tisdags, dvs 2/8, fyllde jag 32 år igen. Det är fjärde gången i rad nu… Märkligt hur det kan vara för vissa.

Min födelsedag

Dagen spenderades till min omätliga glädje på jobbet, redan kl 06:30 var vi igång och steppade där, och jag fick till och med vara kvar lite efteråt eftersom det körde ihop sig en aning precis när jag tänkte åka hem.

Det var på vippen att jag inte hann med tåget för att vara hemma till kl 16, där min underbara sambo gav mig en röd ros. Eller gav och gav, jag hittade den på köksbordet, sambon i fråga var upptagen med annat då men det gör ingenting för jag älskar stora röda rosor. Faktum är att han och min fantastiska mor var upptagna med att samarbeta sig fram till en glutenfri ganachetårta med mango, hallon och blåbär. Och marsánsås så klart – man kan inte göra tårtor utan marsán, då heter det inte tårta längre utan blir nån form av överentusiastisk bakelse. Den var jättegod, by the way. Även Anna dök upp till senfikat och hade med sig örhängen i present. Jättefina, barnvänliga, små silverringar med kristaller.

Lite senare kom även lillebror + sambo och åt middag med oss som mamma hade gjort. Med hjälp av Björn. Jag behövde inte lyfta ett finger, bara Simon med jämna mellanrum. Jag fick presentkort på gravidmassage (euforisk emoji) av både mamma och lillebror, på samma ställe här i närheten till och med, och nej de hade inte snackat ihop sig. Brorsan ville byta sin present när han insåg att mamma gett mig samma sak, men jag vägrade.

födelsedag gravid

Bästa presenterna man kan tänka sig

Efter att nu ha tillbringat ett par dagar med att pyssla fast örhängena i öronen, och lyckats till 50% (100% måste involvera slipning av tvär kant på pinnen (krokiga hål + yttepytteringar = jobb)), så kommer jag aldrig mer ta av dem. Ni får begrava mig med dem.

Allt som allt har man gett mig det bästa en gravid kvinna kan tänka sig; kärlek, barnvänliga smycken, tårta och massage.

Björn meddelade dessutom att han beställt ”en lite larvig grej” till mig, men att den inte kommit än så jag får den senare. Denna vecka är vi i Skåne några dagar och hälsar på pappa och marmor Pia, så jag får väl se vad det är när vi kommer hem.