Våren är kommen, I f*ing hate it

Jag avskyr våren, jag fasar för april varje år och planerar alla eventuella förehavanden med Våren i åtanke.

Ja, såklart att jag är pollenallergiker.

Nej, jag kan inte se tjusningen med våren. Jag kan inte se, punkt. Jag startar dagen med att treva mig till badrummet för att blöta ner ögonen, så att jag törs öppna dem. Alla synintryck är negativa, ögonen kliar så att jag blir vansinnig, och det går inte att tänka på så mycket annat än det ljuvliga med en kall våt handduk. Detta är mitt liv nu, med medicinering. O, bitterheten.

ANDRA älskar det

För andra finns det bra saker i detta gulmjöliga helvete. Det är plötsligt varmt, man kan äta ute, man får vara/ är vaken längre på kvällen, man slipper ta på sig så mycket kläder när man ska gå ut osv.

våren och värmen är här

Attacken jag genomlever har varat i 4 dagar nu, men för 4,5 dagar sedan, dvs när jag fortfarande klarade av att vistas utomhus, cyklade jag till centrum med Simon och inhandlade en solhatt. Kepa skyddar egentligen bara ögonen, men en hatt skuggar mer och den är ju så klädsam…! Han hade hatt förra året men det kom vatten/fukt på den och sen blev den knöglig så vi fick kasta den.

Vegetationsexplosion

Allt har verkligen exploderat, till och med Adrians namngivningsträd, som vi inte visste om det skulle trivas och klara sig, kryllar av knoppar.

Tyvärr går Simon också med lite svullna ögon, men jag hoppas att det inte innebär verklig allergi … Måtte ingen av dem få ärva mina allergier.

Pappa rapporterar att i Skåne har det lugnat sig nu, så jag hyser hopp om att detta inte ska vara längre än nån vecka till innan det börjar bli bättre. Då kommer jag kunna mysa mig genom kvällspromenader som den igår, istället för att bara nysa, snora och försöka undvika ögonrörelser.

Tydligen finns det kvinnor som inte ens märker att de är gravida

Vi har en gäst på hotellet nu som bott 4 dagar i veckan i 4 veckor nu. Enstörig, fåordig, ganska skygg. Han kan komma och hämta sin frukostbricka på kvällen utan att yttra ett enda ord. Men så ikväll:

“Får man vara näsvis och fråga när det är dags för nedkomst?”

Den oväntade mentala omställningen till konversationsläge med denne man gjorde att jag måste sett förvirrad ut, men jag fann mig:

“Den 19 oktober.”

“Själv har jag precis blivit morfar för andra gången.”

“Å, grattis! Vad roligt.”

Det var som att vrida på en kran. Han berättade om sin dotter, som första gången hon var gravid ringde honom och berättade nyheten när det bara var 3 månader kvar. Han berättade om sina barn, dottern och en son, och om hur hans fru efter graviditeten med dottern haft svårt att gå ner i vikt. Till slut gick hon till doktorn för kontroll, och vid middagen den kvällen sa hon:

“Du vet ju hur jag har klagat över att jag inte går ner i vikt efter förlossningen?”

“Ja,” sa han.

“Jag var hos doktorn idag, och jag är gravid. 5 månader har gått. Vi ska få barn snart igen.”

Jag häpnar. Dels över vilken renodlad icebreaker min mage är, dels att det kom en historia från den här mannen, förstås, men själva historien i sig framför allt. Jag inbillar mig inte att det är speciellt vanligt, men fatta, gravid sedan 5 månader tillbaka och inte ha märkt det. Visserligen nästan direkt efter en förlossning och man vet kanske inte riktigt vad man har att förvänta sig av sin kropp och sådär, men hon hade alltså inte mått illa. Och om hon haft andra symptom så måste de ha överröstats av den allmänna hormonella förvirringen, eller så hade hon verkligen inga.

Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på kvinnor som mår så bra under sina graviditeter, som tydligen “lyser upp” och “aldrig har mått bättre” och “gärna skulle vara gravida jämt om det gick”… Här sitter jag; illamående, tung, trött och med spetsigt humör.

Det lyser definitivt inte om mig, kan jag bara meddela… men det var ju roligt för dem att det gick så bra.

Hurra.