Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå ”hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

Är våren här nu? Törs vi ropa hej?

Det har varit seg start på den varmare perioden på året här. Visst, vi har pollensnorat ikapp och hunnit inviga den uppblåsbara poolen vid ett tillfälle, men annars har det varit segt. Det är som om naturen häromkring delar vårt folks inställning till kalendern; det är maj, alltså är det full vår, alltså kör vi! ”Av med vinterkläderna och på med shortsen!” – eller ”skit i kylan, fram med bladen!”. Så utan någon märkbar skillnad i temperatur mellan mars och maj så har naturen unisont kollat kalendern och avgjort att nu, nu är våren och försommaren här.

Pollen

Jag är en hängiven pollenallergiker, björken är min ärkefiende och varje år fasar jag inför vårens björkveckor – och varje år förtränger jag att de finns så fort de har passerat. Efter enträget … tjat, kan vi kalla det, från min omgivning fick jag förra året ändan ur och började allergivaccinera mig mot djävulsträden. Det verkar fungera, men det kan också hända att det bara är ett lugnt år i år. Sånt händer ju. Men oavsett vilket så har jag knappt märkt av björksäsongen, till skillnad från mina söner som varit tämligen ansatta båda två.

Krigssäsong

Idag är det ganska varmt, i alla fall i solen, och under stenplattorna på baksidan har mina andra svurna fiender vaknat; myrorna. Hela vår tomt verkar vara nån slags myrhimmel. Jag har tidigare inte riktigt kunnat bekämpa dem, eftersom pojkarna varit så små och klåfingriga och stoppat alla lösa föremål i munnen förr eller senare, men i år är det annorlunda! Jag törs fortfarande inte gå all in, men jag har ändå börjat lite försiktigt med två myrfällor.

Jag gillar inte att hålla på med gift, en del av mig tänker att myrorna också har rätt att finnas här, men vi kan alltså inte stå still en längre stund på gräsmattan utan att bli bitna. De bor precis ÖVERALLT.

Tomaterna

Förra året köpte vi en tomatplanta på Ikea som hade så vansinnigt goda tomater, så jag tänkte göra samma sak i år och hoppas att det blir lika bra. Än har jag inte haft tillfälle att inhandla denna magiska planta, så jag köpte en annan trött sort på en mataffär och tänkte att de får lov att dela; krukan är stor.

Den är som sagt lite trött, men tomatplantor brukar vara ena sega filurer så den hämtar sig antagligen snart.

Grattis till mig själv

Vi har fortfarande inte kunnat fira Björns födelsedag, men om ingenting nytt gör entré på bordet så kommer vi iväg på måndag, så som det var tänkt den dagen han fyllde år. Vi håller tummarna.

Det passar särskilt bra just nu, eftersom jag firar att jag fått jobb. Yep, vi skrev under på det i torsdags och jag är så himla glad. En del av mig svider lite, eftersom det är sagolikt trevligt att vara hemma ledig och ha mer tid till barnen, jag har verkligen trivts med det, trots osäkerheten i att vara arbetssökande. Hursomhelst, det blir cykelavstånd, inte långt från mitt förra jobb och jag kommer få jobba med det jag vill så det ÄR anledning att fira. Start 14e juni, så jag har nu två veckors ledigt kvar framför mig innan allvaret börjar.

Grattisbukett från min far. Älskar rosor.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.