Simon letar misstänkta rullstolspatienter på barnakuten

Vi kände att det var lite för lite action här igår eftermiddag, så jag ringde vår husläkare om Simons mystiska feberkurva*. Man kan alltid räkna med henne när man vill få någonting gjort, så hon beordrade oss in på barnakuten Astrid Lindgrens för misstänkt lunginflammation.

Läget var inte akut, så vi åt middag först och sen packade vi oss iväg.

Det var lång kö – hallå, det är en akutmottagning. I väntsalen kom det in en herre i rullstol, så Simon gick och hämtade en ministol från barnhörnan och roade sig med att släpa runt den och leta efter folk som kunde tänkas behöva skjuts.

på barnakuten

När det blev vår tur skickades vi utan omsvep till närakuten istället, men där var det lång väntetid så vi ringde en annan närakut som låg på vägen hem.

”Oj oj OJ!!” sa sköterskan i telefonen när jag sa att det gällde en nästan-tvååring med misstänkt lunginflammation. ”Självklart får vi se till att få fram en tid till det! Kan ni vara här om 35 minuter?”

Jag var inte beredd på den reaktionen så jag satt och nojade i bilen hela vägen dit. Som sagt, man kan alltid fylla sin tid med noja, oro och katastroftankar om man har lite tid över.

Hursomhelst, läkaren sa att det inte var lunginflammation, att han var alldeles för pigg och nyfiken** för det och att det med största sannolikhet bara var att vänta ut.

Han är förstås fortfarande hemma från föris. Adrian har börjat rosselhosta ordentligt sen igår kväll – jag försökte få dem att kolla honom när vi ändå var där, men de sa bara att han inte är sjuk än så det finns ändå ingenting att göra för honom – och idag är han inte riktigt sig själv. Både han och jag har hostat oss genom natten, och jag behöver nog inte säga hur trött jag håller på att bli av kombinationen förkylning/påtaglig sömnbrist/sjuka barn/dygnet runt. Men vi har bara hållit på i en vecka än så länge; det kan ALLTID bli värre.

Ringde husläkaren nyss för att avlägga rapport. Hon sa att så länge Adrian får i sig vätska och kissar så behöver man inte oroa sig så mycket, men skulle febern stiga över 39° (se 1177) så får vi ta honom till läkare.

Vi får se hur helgen går. Jag hoppas verkligen att han slipper min hosta.

 


*36,5° på morgonen och 39,7° på kvällen i flera dagar

**han gick ett kontrollvarv när vi kom in i undersökningsrummet och plockade med allt som tilläts, pekade på läkaren från behörigt avstånd och sa massa saker med bestämd ton.

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. ”I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. ”Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan ”som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.