Försommarbilder från andra sidan pollenchocken

Årets överraskning

Jag har varit inomhus i ca 2 veckor, eftersom jag utomhus har haft suddig syn med ljuskänsliga ögon – följt av ingång, följd av horisontalläge med kall handduk över ögonen –  och dessutom haft så olympiskt mycket att göra i skolan, så jag har inte sett vad som har hänt med vår trädgård förrän igår.

Jag åkte från skolan vid 12:30, med syfte att dra hem och panikplugga till tentan i marknadsföring vi har idag. Men jag låste bara upp dörren hemma, hämtade systemkameran och gick ut igen med ett glas iskall rosé och fotade förvandlingen – eller i alla fall resultatet av den. Försommarbilder är det väl nu, snarare än vårbilder. Eller? Det är ju inte ens juni än …

Försommarbilder

Nu räcker det, tänkte jag. Det här tillfället kommer inte tillbaka, till skillnad från en omtenta.

Som siden.
Äppelträdet. Skräckblandad förtjusning.
Päronträd 1. Gör overkligt goda päron.
försommarbilder päronträd
Päronträd 2. Ännu godare päron …!
försommarbilder
Simons träd har anfallits av rådjur, så det är över lag inte lika piggt som de andra träden.

försommarbilder
Adrians träd.

försommarbilder syrén försommarbilder rabarber

Jag satt ute en stund i skuggan under paviljongen för att försöka plugga OCH njuta av vädret, men det var förstås lönlöst. Snart var rosén slut och därmed också stresspausen – vilken jag är tacksam för. Jag håller fortfarande, efter ett halvt liv, på att försöka lära mig att slappna av lite, strukturera och ha distans till mitt arbete. Jag ger saker och ting orealistiska proportioner, för stora eller för små. Ibland undrar jag om min verklighetsuppfattning stämmer med majoriteten av alla andras, eller om den är lika utanför boxen som Jam Jam’s frånvaro på internet (marknadsföringsreferens, jag kör stenhårt på autohjärntvätt).

Det slog mig förresten, efter att ha studerad våra träd lite närmare, att vi har 5 fruktträd nu efter att Simon och Adrian fått varsitt. Om det blir ett bra fruktår i år, precis som för 2 år sen, så kommer vi, bokstavligen, att drunkna i frukt. Ett träd var mycket att hantera, tyckte vi då. Fatta 5 stycken …! – Ok, 2 av dem är för unga för att kunna dränka nånting alls i frukt, men om 10 år ser det kanske annorlunda ut.


Uppdatering: läs om hur det gick på tentan här.

SaveSave

Våren är kommen, I f*ing hate it

Jag avskyr våren, jag fasar för april varje år och planerar alla eventuella förehavanden med Våren i åtanke.

Ja, såklart att jag är pollenallergiker.

Nej, jag kan inte se tjusningen med våren. Jag kan inte se, punkt. Jag startar dagen med att treva mig till badrummet för att blöta ner ögonen, så att jag törs öppna dem. Alla synintryck är negativa, ögonen kliar så att jag blir vansinnig, och det går inte att tänka på så mycket annat än det ljuvliga med en kall våt handduk. Detta är mitt liv nu, med medicinering. O, bitterheten.

ANDRA älskar det

För andra finns det bra saker i detta gulmjöliga helvete. Det är plötsligt varmt, man kan äta ute, man får vara/ är vaken längre på kvällen, man slipper ta på sig så mycket kläder när man ska gå ut osv.

våren och värmen är här

Attacken jag genomlever har varat i 4 dagar nu, men för 4,5 dagar sedan, dvs när jag fortfarande klarade av att vistas utomhus, cyklade jag till centrum med Simon och inhandlade en solhatt. Kepa skyddar egentligen bara ögonen, men en hatt skuggar mer och den är ju så klädsam…! Han hade hatt förra året men det kom vatten/fukt på den och sen blev den knöglig så vi fick kasta den.

Vegetationsexplosion

Allt har verkligen exploderat, till och med Adrians namngivningsträd, som vi inte visste om det skulle trivas och klara sig, kryllar av knoppar.

Tyvärr går Simon också med lite svullna ögon, men jag hoppas att det inte innebär verklig allergi … Måtte ingen av dem få ärva mina allergier.

Pappa rapporterar att i Skåne har det lugnat sig nu, så jag hyser hopp om att detta inte ska vara längre än nån vecka till innan det börjar bli bättre. Då kommer jag kunna mysa mig genom kvällspromenader som den igår, istället för att bara nysa, snora och försöka undvika ögonrörelser.

Adrians namngivningsdag

När Simon var drygt 4 månader anordnade vi en namngivningsdag för honom här hemma. Det blev lyckat och bra och sådär, men det blev lite större än vad vi hade planerat.

När det nu blev Adrians tur, kände vi att det var läge att skala ner något för att det skulle bli bra med tanke på att vi hade så mycket mindre tid att planera och förbereda på.

Ceremonin, som vi valde att begränsa till endast familj och släkt, gick av stapeln i lördags kl 14:30. Solen lyser på de goda sägs det, och det gjorde den – i alla fall tillfälligt mellan regnmolnen när vi samlade ihop vår lilla flock av gäster på gräsmattan framför äppelträdet. Nyvakna Adrian var en del av publiken och Simon sov fortfarande när vi höll vårt ”tal” för de 11 pers som samlats:

Det brukar sägas att man inte ska jämföra, men våra pojkar är att betrakta som tvillingar och de vill redan ha det den andre har hela tiden.

Därför vill vi börja med att säga att vi är ju många färre här idag än vi var på Simons namngivning. Anledningarna är många, men framför allt kände vi att eftersom hösten redan startat med inskolningar på 2 håll (Lisa och Simon) och vaktbyte hemma, så ville vi inte riskera att ta oss vatten över huvudet utan hellre dela den här dagen med bara familj så att vi faktiskt hinner umgås också.

På Simons dag var det dessutom mycket som firades; det var Simon, naturligtvis, men även att vi köpt hus och bytt efternamn.

Men den här dagen är BARA Adrians dag.

Namnen:

Adrian
När jag jobbade i min allra allra första aupairfamilj i Frankrike så fanns där 2 pojkar som jag faktiskt tyckte om, och den ena hette Adrien. Jag tänkte då, som man gör när man är ung och framtiden är nåt som bara händer andra, att om jag nånsin får en son så ska han heta Adrian. Jag försökte få det att fastna på Simon först men det passade honom inte alls. Hursomhelst. Namnet låg som förslag ett tag men ströks av nån anledning jag inte minns, och sen tog jag upp det igen och frågade Björn varför vi valt bort det. ”Jag vet inte” sa han, och så testade vi och då fastnade det. Det visade sig sen att mammas morfars farbror (var det va?), som var en mycket känd spelman på sin tid, också hette Adrian.

Isak
Isak är Adrian ”egna” namn. Det kommer ingenstans ifrån, det är bara hans. Det passar honom, precis som ”Simon” passar Simon. Han tilltalas inte Isak efter som ”Simon & Isak” klingade känsligt tillsammans.

Uno
Namnet kommer från Björn farfar och Björn fasters man.

Trädet:

Simons träd är bigarråer (eller söta körsbär), det passar honom eftersom de är små och söta. Därför är det relevant att Adrian får ett persikoträd, eftersom persikor är större och liksom mjuka och goa. Gulliga – för att vara frukter. Björn har kämpat hårt meda gropen, och även om jordmånen inte är idealisk här så hoppas vi att vi fått tag i ett lika starkt och beslutsamtw träd som dess namne.

Råstyrka och beslutsamhet är nämligen två av Adrians mest framträdande personlighetsdrag, förutom att han nästan alltid är glad. Kan även sägas att han ärvt sin mors mat- och sovrelaterade humör.

Vi har valt att inte ha traditionella faddrar till våra barn, utan att de som vill får vara fadder inom det man känner passar. Jonas är till exempel golffadder till Simon, han får gärna vara det för Adrian också men han behöver inte. Vi har även förberett en namngivningsbok och pennor i köket. Vi vill att alla skriver en hälsning till Adrian, om man vill ställa upp som fadder så kan man berätta det för honom där. Skriv inte alla på samma sida, ta varsin för vi ska klistra in foton från idag där sen.

Efter presentationen fick alla i tur och ordning ta spaden och skotta lite jord ur skottkärran på trädet som Björn förberett i gropen där det ska stå. Därefter var det fika, och en skål för Adrian i vår egen äppelmust från förra året.

Enkelt, okomplicerat, mysigt och mycket trevligt att hinna med att umgås. Efter trädplaneringen väckte vi Simon och senare på kvällen fick han också skotta jord på sin brors träd.

Anna, som låg hemma undergångssjuk i migrän hela helgen, skickade den vackraste hälsning jag sett på… länge:

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Vi satte staket runt trädgården

Simon är i ständig rörelse, något som i sin tur hållit Björn i ständig rörelse ganska länge nu – så även under middagsvilan. För att kunna slappna av lite grann, och slippa springa efter Simon HELA tiden, har Björn monterat ett staket runt gräsmattan på den del av tomten som vi använder.

staketbygge i trädgården
Staket mellan gräsmattan och uppfarten i grus. Och mammas cykel.
staketbygge i trädgården 2
Staketet mot baksidan i öst.

Vårt hus står på nån form av stenkrossgrund, som är täckt av ca 50 cm jord och lera. Det betyder att när Björn ska slå ner jordankare för staketstolparna så viker de sig under släggan och går sönder innan de kommit ända ner, eftersom de stöter mot sten.

Jättestor sten som inte går att gräva upp.
Jättestor sten som inte går att gräva upp.

Björn, allas vår hjälte, har därför blivit tvungen att gjuta betongplintar i marken på flera de flesta ställen, för att staketet ska stå stadigt.

staketbygge i trädgården 4

staketbygge i trädgården 3
Staket med grind mot entrén på andra sidan huset.

Projektet att sätta upp staket skulle, enligt helt rimliga beräkningar som gjordes innan släggan lyftes första gången, ta en helg.

Det har tagit veckor. Björn har slitit som ett djur under årets hetaste dagar, i gassande sol med en hägrande kall öl som morot, medan Simon middagssnusat framför golvfläkten i sitt rum.

Nu är det färdigt. Eftersom träet är tryckimpregnerat kan vi inte måla det i år, utan vi får vänta med det till nästa sommar.

Vi är jättenöjda. Det fyller sin funktion att hålla Simon inom synhåll från paviljongen, och vi slipper ha honom i sele.

i koppel på gräsmattan

Så gladast av alla är nog Simon.

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Simons Namngivningsdag

I söndags gick Simons namngivningsceremoni av stapeln. Vi kom hem från semestern i onsdags kväll. Det var med andra ord fullt ös medvetslös ända in i kaklet i söndags kväll.

De flesta av våra gäster hade aldrig varit på en sån här tillställning och det kändes tryggt med tanke på att inte heller Björn eller jag har det. Apropå det så fungerar vi lite lika när det kommer till planering; vi är tidsoptimister och får inte fart förrän det brinner i knutarna. Det innebär i det här fallet att vi inte var riktigt klara när det väl var dags. Med ”riktigt klara” menar jag saker som att det fortfarande fattades en kladdkaka som vi fick klara fikat utan och jag hade inte hunnit sätta ihop vad jag skulle säga så jag fick prata utan att ha lyssnat igenom vad jag skulle säga innan.

Vi skulle hålla till i trädgården – svårt att klämma in 45 pers i vårt vardagsrum – och alla väderleksrapporter hade lovat växlande sol och uppehåll, men när nästan alla hade kommit så öppnade sig himlen. Hälften av gästerna gick in och andra hälften fick stå kvar ute och trycka längs husväggen i väntan på bättre tider. Jag och Björn sprang runt som yra höns och prickade av gäster, organiserade parkering, försvarade gäster mot vår granne Bosse som hotade folk med samtal till parkeringsvakten och bortbogsering samt var toknervösa över vädret.

Men så, precis när siste man prickats av på listan, slutade det regna och när vi samlade alla på gräsmattan kom solen fram. Jag kunde inte låta bli att dra mentala referenser till öppningsscenen i Lejonkungen.

Ceremonin:

  1. Pappa hälsar alla välkomna och berättar om hur det känns att bli morfar osv.
  2. Jag berättar om namnet Simon.
  3. Björn berättar om Simons andra namn.
  4. Jag berättar om Simons tredje namn.
  5. Björn berättar om vårt nya gemensamma efternamn.
  6. Björn presenteras Johan som fadder i strategiska spel (han är pokerproffs).
  7. Jag presenterar Jonas som golffadder.
  8. Björn förklarar trädplanteringen och får igång kön runt huset.
  9. Pappa serverar äppelmust i champagneglas när folk kommer fram på andra sidan.
  10. Björns mamma Annette samlar alla till en skål för Simon och förklarar namngivningsboken.
  11. Fika.
  12. Kl 18: sparka ut de som eventuellt fortfarande är kvar.

namngivningsceremoni

Trädceremonin:

Mamma kom i torsdags kånkade med ett ungt bigarråträd till Simon. Det skulle bli hans träd. Hon har länge velat ge honom ett träd men vi har inte vetat vad eller var vi ska göra av det så hon har stått på stand by tills jag plötsligt ville plantera bigarråkärnor från ett träd på landet eftersom de var så goda.

Hursomhelst. Vi bestämde oss för att göra en grej av trädet så Björn förberedde med planteringsgrop och jord. Vi tänkte oss att precis som vi alla är med och stöttar Simon i livet så ska vi symboliskt ta ett spadtag var av jorden som ska stötta Simons träd när det planteras. Trädet skulle stå nedanför Simons fönster, och eftersom det är på kortsidan av huset och det inte går att samlas där så skickade vi alltså iväg gästerna på kö runt huset så att de kom bakifrån, fick ösa ner en spade jord i gropen, och sen få ett skålglas som tack för besväret.

trädceremoni

Namngivningsboken:

Ja, ett tomt fotoalbum, du vet ett sånt där med tjocka vita ark i, fick agera namngivningsbok. På förstasidan ska titel och foto klistras, på andra sidan finns en deltagarlista där alla fick skriva sitt namn. Sedan fick man på valfri sida skriva en hälsning till en äldre Simon, samt meddela om man ville vara fadder i något speciellt – gärna nåt som vi föräldrar inte kan, typ golf och poker. Jag har förstås läst (högt för Simon naturligtvis) allt och vi har fått massor med fina meddelanden och entusiastiska löften om framtida kurser i allt från undervattensrugby till att ragga.

trädgårdsmingel

Nu är det över, vi fick en del presenter och en del bidrag insatta på Simons investeringssparkonto. Alla verkade glada och nöjda. De 2 kladdkakorna jag gjort tog slut och jag saknade den 3e jag aldrig hunnit göra. Den totalimproviserade äppeltårtan gick åt som smör i solen, bullarna som Björn bakat i överflöd fanns det kvar av så ingen kan ha gått vrålhungrig i alla fall.

äppelmustÄppelmusten vi bjöd på kan jag varmt rekommendera. Den är dyrare för att vara must, men det är inte läsk så det är värt det. Alla gånger.

Så till det väsentliga; hur skötte sig Simon i allt detta? Jodå, galant. Han skrek sig genom talen i Carinas famn, men sen lugnade han ner sig och höll god och glad min genom hela eftermiddagen, med 2 korta powernaps i sovrummet (man vill ju inte missa mer än man måste liksom).

till Simon

Trädgårdspicknick

trädgårdspicknick

Älska sommaren…!

Igår ringde min morbror Martin som jag inte sett på evigheter och undrade om det gick bra att komma på besök idag, vilket det så klart gjorde. Martin jobbar i Norge och bor i Härnösand så han har inte direkt vägarna förbi i vanliga fall, men nu var han nere och hälsade på sin dotter, min fina kusin Jonna, så han tog med sig henne och så åt vi lunch här i solen och flyttade sedan till skuggan på gräsmattan när solen blev för mycket för samtliga deltagare.

Det var så mysigt, och jag var så glad att se dem 🙂

Senare så somnade Simon äntligen, på mig såklart men utomhus, så vi fasade över honom på Björn i hängmattan när finbesöket åkt.

Björn i hängmattanNy favoritgrej 😉

Återbesök på väg hem

Pappa och Pia var här i söndags eftermiddag på fika. Eftersom de bor i Skåne ses vi sällan, därför känns det extra lyxigt att de kommer förbi både på vägen till Höga Kusten och på vägen hem igen. Pia är lite av en shopoholic, till övrig familjs stora förtjusning (även om pappas förtjusning håller ett osvikligt tag om handbromsen), och innan de dök upp här skickade hon bilder på sina senaste triumfer till Simon, och använde pappa som modell.

mössor från morfar

De hade hämtat upp Pias mamma på vägen. Pias mamma hör olympiskt dåligt med hörapparat (utan den är hon nästan döv), och pappa tycker det är jättetrist för det blir så kämpigt. För alla. Framför allt för Pia eftersom hennes mamma trädgårdshänghör när pappa pratar, men när Pia, vars röst är ljusare, försöker kommunicera så går hennes mor från olympisk mästare i ”va?” till stendöv.

När de kom hit blev det samling på gräsmattan — av oklar anledning, jag menar, kaffet stod ju framdukat och Pias mamma satt vid bordet — runt Simon. Nej, han låg inte på marken, han låg i Pias famn… Kanske behövdes en paus efter 40 mils bilskrikande åt varandra.

Hursomhelst, de var inte här så länge, så Simon fick mannekänga i efterhand.

test av mössor från morfar

Kan man ha det bättre?

Ibland känns det lite för bra för att vara sant. Kan det verkligen vara så att sommaren är här, äntligen?försommarselfie