Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”

Vi skickar facklan vidare

Ja, för nu är det Björns tur. Jag har precis kommit på fötter, och istället sitter Björn och kramar toalettstolen. Jag är definitivt inte skadeglad, misstolka mig inte, men jag fann en viss tillfredsställelse i följande dialog från igår:

Björn: Shit asså, när jag tänker att det är såhär du mådde i 3 månader när du var nygravid…

Jag: Om du mår likadant som jag gjorde i förrgår, så kan jag säga att det var mycket värre att vara nygravid. Men du mår kanske värre än vad jag gjorde…

Jag tror förstås inte att han mår sämre än vad jag gjorde, varken för 2 dagar sedan eller som nygravid. Jag kommer aldrig tro det, jag kommer vinna den tävlingen i alla lägen, för alltid. Men hans tanke där kändes som balsam för själen ändå.

den magiska inre glöden

Min matklocka ringer normalt med ett 3,5- till 4timmarsintervall. Blodsockernivån kastar sig därefter förbehållslöst ut från närmaste bro och försöker landa på huvudet. Ingen mår sämre av det än jag, även om jag blir jobbig för min omgivning.

När jag blev gravid kunde jag inte äta alls, jag mådde så illa att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Blodsockerkurvan packade sina saker och försvann. Jag tvingade i mig mat, fick behålla nästan allt men gick ner i vikt och tillvaron var bara äcklig.

Sedan, efter att ha varit gravid i 10e veckan under ca 3 års tid, började det släppa. Sockernivån återuppstod i vecka 14 och jag mindes hur man gör när man skrattar. Jag har varit fri från oprovocerat illamående ganska länge – jag tror att det är i dessa veckor som man förväntas liksom lysa av nån sorts magisk inre gravidglöd; håret ska bli glansigare och växa fortare, hyn ska bli bättre, man ska se allmänt frisk och nöjd ut osv… Men just det där slapp jag.

Mitt hår blir inte fett på samma sätt längre, så jag måste inte tvätta det precis lika ofta. Jag var trött på permanent basis och min hy torkade ihop så till den grad att jag kliade hål på den i sömnen. Jag försökte lösa det genom att köpa babyolja, men eftersom jag var desperat, dvs hungrig, så köpte jag en babyolja vars innehållsförteckning bestod av 2 ord: Paraffinum Liquidum, vilket kan översättas till ”hål i huvet”. Min hy mådde förstås ännu sämre tills Björn kollade oljan och satte stopp för galenskapen.

För att komma till saken; Nu verkar en ny period ta sin början där jag vaknar av att magsäcken försöker rädda sig själv genom att fly skeppet, dvs jag är så hungrig att det gör ont. Och det enda som är gott är enkla osofistikerade smaker som köttbullar och makaroner, smörgåsar, yoghurt med flingor, glass, sallad. Allt annat känns fel.

Med tanke på vad jag precis har berättat kan man kanske undra hur mina blodvärden ser ut, men det kan jag meddela att de är på topp så vi oroar oss inte. Det är väl bara att försöka anpassa sig vartefter.


Paraffinum Liquidum

Paraffinum Liquidum, även känt som Mineralolja. Gör dig själv en tjänst:

Läs om hur mineralolja framställs här.

Läs om kosmetiska effekter här.