Författare: Lisa

Jag närmar mig slutet av graviditeten-presenten

I närheten av pappas och Pias hus, eller ja, det tar en kvart att köra dit, så ligger Väla (”Sveriges största modehus”). Pia är shopoholic, och jag har varit där med henne och knallat runt om inte varje, så varannan gång jag varit där och hälsat på.

När jag var där för 3 år sedan hittade jag en väska inne på Desigual som jag blev jättekär i. Jag blir sällan kär, och ännu mer sällan i handväskor. Men, min vana trogen, ställde jag mig den fatala frågan ”behöver jag verkligen den här?”. Svaret var nej, jag hade väskor. Jag klarade mig utan.

Jag ångrade mig redan när jag åkte därifrån, och det tog 2 månader att få hem väskan från eBay och då bara 150 kr billigare. Det var det inte värt.

Jag var på Väla centrum igår, efter eget önskemål. Pia följde glatt med, hon hade ändå ärende i närheten. Tanken var att jag skulle tvinga mig själv till lite egen tid med fokus på mig. En enda enkel regel: ingen barnavdelning fick besökas.

Jag köpte nödvändighetsgrejer som vanligt, mammakläder jag kan ha på jobbet eftersom jag bara blir mer och mer obekväm i mina vanliga kläder (som ändå tål magen). Jättebra. Inte så passionerande roliga inköp visserligen, men ändå.

Sen hände det igen. Väskan inne på Desigual. Inte samma, naturligtvis. En ny. En som jag inte behöver, men så innerligt gärna vill ha. Jag ville inte köpa den först, så jag skickade ett meddelande till shoppingbuddy no 1 för moraliskt stöd.

shoppinghjälp

jag närmar mig slutet av graviditeten

Jag tänkte att jag alltid kan lämna tillbaka den om jag ångrar mig, dessutom kom Pia ikapp mig. Jag förklarade läget, och hon räddade mig från mig själv:

”Man har alltid användning för en handväska! Det kan man inte få för många av!”

Hon lät som om hon konstaterade att man inte får vara elak mot andra/svära i kyrkan/ha bikini på golfbanan när hon sa det, och så följde hon med tillbaka till affären. Dessutom hade jag fått pengar av min far att köpa en födelsedagspresent till mig själv för.

Tur att hon var med. Jag är fortfarande jätteglad. Tack Far för den fina väskan, I love it <3

Nej vet du vad, jag måste gå och lägga mig. Vi har kört hem från Skåne hela dagen och imorgon ska vi köra ut båten till landet. Jag ska åka kommunalt med Simon hela vägen, dvs 3 timmar och 20 minuter med någon som tokvägrar att sitta stilla, och Björn tar båt och packning på 30-släpet ut till Stavsnäs. Där ska han lägga i båten, montera isär släpet och lägga det i båten, och sedan köra över allt till landet.

Det blir en lång dag för alla, tror jag.

Grillkväll (äntligen) och bilresan till Skåne

Grillkväll

I lördags hade vi grillkväll hemma hos oss. Ingen av oss är grillmästare – jag kan inte grilla alls – men vi hoppades att kanske nån av gästerna skulle veta vad de höll på med.

Det är så svårt att hitta datum som passar alla när man är flera, du vet hur det blir, man måste boka flera månader i förväg för att lyckas och sen hålla tummarna för att ingen blir sjuk. Vi var 7 vuxna, och så Simon och lilla Embla som är ett år äldre. Björn skötte grillningen, det blev jättebra (och ingen minimänniska brände sig).

grillkväll

Simon la beslag på tremännings-Anna först, och jobbade sig sedan vidare via Niclas till Markus och sen Johanna. Tess tillhör honom redan. Han försökte charma Embla också, men hon var lite svårflörtad så han får jobba på sin teknik där. Att följa efter henne, ta leksaker från henne och försöka pussa henne på magen uppskattades inte helt och hållet.

Anna och Niclas var kvar efter att de andra åkt och vi satt uppe och tog igen förlorad tid ganska länge.

Bilresan till Skåne

I söndags morse tog vi hand om disken som var kvar, packade bilen och påbörjade vägen mot pappa och Pia i Skåne. Vi kom iväg kl 09:40, tidigare än vi hade vågat hoppas, och hela vägen gick ganska bra. Simon hade problem att hålla sig vaken sista timmen innan lunch, dvs från en timme efter avfärd, så vi svängde av vid Max och tillbringade lite tid efter maten på deras lekplats där. Sen sov han sin middagsvila, efter det fick vi stanna igen, återigen vid Max, och klättra runt på deras lekplats i en timme innan vi kunde köra sista 2 timmarna till Helsingborg och äta middag där.

Jag hade inte trott att vi skulle komma fram samma dag ens. Jag hade trott att vi skulle bli tvungna att stanna typ varannan timme och sen lyssna på skrik övrig tid, men icke.

Simon möttes i dörren av en marmor med en låda leksaker. Dagen därpå, dvs igår, kom det fram ytterligare ett gäng på baksidan av huset, däribland en gräsklippare. Simon älskar gräsklippare.

gräsklippning

Morfar drillade honom i trädgårdsarbete hela förmiddagen.

hur man sopar

trädgårdsarbete

uppblåsbar babypool

Och sen blev det klädbad i babypoolen som tack för besväret.

Idag har vi varit på Ängelholms Hembygdspark och tittat på djuren och tävlat i vem som gapar störst (morfar vann).

Simon och morfar skräms

Sen är det bara imorgon kvar här för på torsdag åker vi hemåt igen. Vi får se om vi åker raka vägen hem eller om vi stannar och övernattar på vägen.

Världens kortaste semestervecka känns det som, men bättre än att inte åka alls så får man verkligen lov att klaga där…?

Bästa presenterna man kan tänka sig som gravid

I tisdags, dvs 2/8, fyllde jag 32 år igen. Det är fjärde gången i rad nu… Märkligt hur det kan vara för vissa.

Min födelsedag

Dagen spenderades till min omätliga glädje på jobbet, redan kl 06:30 var vi igång och steppade där, och jag fick till och med vara kvar lite efteråt eftersom det körde ihop sig en aning precis när jag tänkte åka hem.

Det var på vippen att jag inte hann med tåget för att vara hemma till kl 16, där min underbara sambo gav mig en röd ros. Eller gav och gav, jag hittade den på köksbordet, sambon i fråga var upptagen med annat då men det gör ingenting för jag älskar stora röda rosor. Faktum är att han och min fantastiska mor var upptagna med att samarbeta sig fram till en glutenfri ganachetårta med mango, hallon och blåbär. Och marsánsås så klart – man kan inte göra tårtor utan marsán, då heter det inte tårta längre utan blir nån form av överentusiastisk bakelse. Den var jättegod, by the way. Även Anna dök upp till senfikat och hade med sig örhängen i present. Jättefina, barnvänliga, små silverringar med kristaller.

Lite senare kom även lillebror + sambo och åt middag med oss som mamma hade gjort. Med hjälp av Björn. Jag behövde inte lyfta ett finger, bara Simon med jämna mellanrum. Jag fick presentkort på gravidmassage (euforisk emoji) av både mamma och lillebror, på samma ställe här i närheten till och med, och nej de hade inte snackat ihop sig. Brorsan ville byta sin present när han insåg att mamma gett mig samma sak, men jag vägrade.

födelsedag gravid

Bästa presenterna man kan tänka sig

Efter att nu ha tillbringat ett par dagar med att pyssla fast örhängena i öronen, och lyckats till 50% (100% måste involvera slipning av tvär kant på pinnen (krokiga hål + yttepytteringar = jobb)), så kommer jag aldrig mer ta av dem. Ni får begrava mig med dem.

Allt som allt har man gett mig det bästa en gravid kvinna kan tänka sig; kärlek, barnvänliga smycken, tårta och massage.

Björn meddelade dessutom att han beställt ”en lite larvig grej” till mig, men att den inte kommit än så jag får den senare. Denna vecka är vi i Skåne några dagar och hälsar på pappa och marmor Pia, så jag får väl se vad det är när vi kommer hem.

Förändringen kom över en natt

Jag ligger på en madrass på golvet i Simons rum. Det är mörkt, men sommarnattens svaga ljus letar sig in i bakom rullgardinen och jag kan tydligt urskilja spjälsängen bredvid mig. Jag ligger på sidan med min son i famnen, han använder den lösa delen av min morgonrock som täcke. Vi har legat här i en halvtimme nu. Hans stora blå bambiögon ser svarta ut i mörkret, de söker oavbrutet min blick och håller den stadigt. Hans lilla hand småpillar och känner på mig, på min arm eller på halsen. Lugnt och stilla, som för att försäkra sig om att jag verkligen är här. Då och då blundar jag för att locka honom att göra detsamma, men han är obeveklig.

Jag tänker att om det är såhär det ska vara om nätterna nu, så är jag helt ok med det. Jag är så trött, jag orkar inte sitta på pilatesbollen mer och bebisen i magen har äntligen slutat sparkas, men min son i famnen som så tydligt vill ha mig nära får allt det där andra att blekna. Jag kan ligga vaken såhär resten av mitt liv, älskade barn, om du behöver det.

Stunden varar förstås inte för evigt. Snart börjar han åla sig loss och vill sätta sig upp och berätta saker för mig, och det är klart att han vill det. Det är Simon, han har mycket att dela med sig av.

Såhär har det varit i 2 veckor nu. Förändringen kom, bokstavligen, utan den minsta överdrift, över en natt. Plötsligt började han vakna runt kl 02 och ha svårt att somna om, han är svårsövd om kvällarna och söker mer närhet. Förr kom han och ville ha en kram, sedan vred han sig loss för att fortsätta med sitt. Nu sitter han kvar i famnen, masserar min överarm med sina fingrar samtidigt som han pekar på allt och vill, av allt att döma, att jag ska prata.

Jag är inte orolig, men jag är fascinerad. Att en förändring kan komma så whiplash-plötsligt, alltså. Samma beteende hos en vuxen hade kunnat spåras till en tydlig och antagligen ganska omvälvande händelse, men inte här. Inte vad vi vet, i alla fall.

Jag tror att det är resultatet av en rad anledningar. Jag tror att han går igenom nån slags fas, kanske är det snart tandsprickning igen, kanske har han växt extremt mycket på kort tid som alla verkar tycka, kanske har hans förmåga att uppfatta saker återigen förändrats. Han drömmer ju livligare.

I slutet av augusti är det inskolning på förskolan, sedan börjar Björn på sitt nya jobb. Jag tror framför allt att eftersom såhär små barn i så hög grad styrs av instinkt, så känner Simon av den stundande förändringen. Björn börjar som sagt på nytt jobb, han har börjat läsa på och tänka längre framåt igen. Simon tillbringar det mesta av sin vakna tid med honom, och känner säkert av sin pappas förändrade fokus.

Sedan ska vi inte glömma att saker och ting kommer att förändras radikalt i och med lillebrors ankomst i oktober. Kanske bidrar jag också till oron genom att tänka mer och mer på förlossningen. Hade det inte varit för påtagliga (smärtfria) sammandragningar kvälls- och nattetid så hade jag nog inte funderat så mycket på det nu heller, men du vet, de är svåra att inte märka. Lite som att inte fundera så mycket på att nån står och petar en i kinden om och om igen. Till slut måste det ju uppmärksammas.

Anyway, Simon kommer landa i det här också. De här påhitten kl 02 inträffar inte varje natt, och vissa kvällar testgrinar han bara i 10 minuter innan han ger sig och somnar… men mer om det en annan gång.

 

Vi har köpt en syskonvagn i dinosauriemodell

Trots dinosauriesmå framhjul la jag in en bevakning på Basson Duo på Blocket – med pushnotiser! Jag har äntligen kommit på hur man gör det – och i lördags dök det upp en vagn som verkade bra.

i hängstolen på landet

Vi var på landet, jag och mamma satt och jäste i hängstolarna på verandan när annonsen dök upp, så det dröjde till söndag kväll innan jag kunde åka dit och hämta den.

Det verkar som att alla klipp ("klipp") man gör på Blocket involverar resor ut på vischan.
Det verkar som att alla klipp (”klipp”) man gör på Blocket involverar resor ut på vischan.

Hursomhelst, de som sålde den sa att de inte kunde förstå hur hon som klämde sig 2012 bar sig åt för att lyckas med det, och jag måste säga att efter att ha fällt ihop och fällt upp den några gånger så fattar inte jag det heller. Man får väl vara uppmärksam, antar jag.

ny syskonvagn basson duo
Basson Duo. 2 sittdelar och en liggdel. Sittdelar och chassi från 2012, liggdel från 2014.

Allvarligt talat är inte hjulen mindre än på vår Brio, så det kanske går bra. Sen kan man tydligen fästa skidor på barnvagnar, så blir det odrägligt med snö i vinter är ju det en lösning. Dessutom väger själva vagnen nästan ingenting jämfört med andra syskonvagnar, så det kanske inte blir så farligt.

skidor barnvagn

Känns himla bra att kunna släppa det här kapitlet nu. Hurra.

ej sponsrat

Vecka 30: meddelande till min ofödde

Kära lilla pojke,

Nu är det inte så långt kvar tills vi ses, så jag tänkte komma med en liten heads-up som du kan fundera på under dina återstående 10 veckor (även kallat ”sommarlov”) i lugnet och värmen där inne:

  1. Samarbete är alltid den mjukaste vägen. När det blir stilla runt dig, så går det bra att sova. Pröva så får du se.
  2. Mamma är inte en häst. Hon kommer inte att börja trava för att du sparkar henne i revbenen.
  3. Det är inte schysst att kittlas inifrån.
  4. Våld löser ingenting – utom när du ska ut, då går det bra.

Fundera gärna också på ett namn, samt ett sätt att meddela dina föräldrar, för annars får du kanske heta Rurik och det namnet är det BARA dina föräldrar som gillar. Alla andra kommer kalla dig för Rulle.
Ingen vill heta Rulle.

Vi älskar dig och vi längtar efter dig allihop.

kosogkaos

Bilden kommer från det roliga och träffsäkra instagramkontot @kosogkaos. Hemsida:Kosogkaos.no

 

Få uppdateringar via e-post!

Enkelt och smidigt får du inläggen mailade till dig så fort de kommer upp.

I agree to have my personal information transfered to MailChimp ( more information )

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter. Du är trygg här 😉 Du kan avprenumerera när som helst.

Gillade du mitt inlägg om vecka 30? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Vi satte staket runt trädgården

Simon är i ständig rörelse, något som i sin tur hållit Björn i ständig rörelse ganska länge nu – så även under middagsvilan. För att kunna slappna av lite grann, och slippa springa efter Simon HELA tiden, har Björn monterat ett staket runt gräsmattan på den del av tomten som vi använder.

staketbygge i trädgården
Staket mellan gräsmattan och uppfarten i grus. Och mammas cykel.
staketbygge i trädgården 2
Staketet mot baksidan i öst.

Vårt hus står på nån form av stenkrossgrund, som är täckt av ca 50 cm jord och lera. Det betyder att när Björn ska slå ner jordankare för staketstolparna så viker de sig under släggan och går sönder innan de kommit ända ner, eftersom de stöter mot sten.

Jättestor sten som inte går att gräva upp.
Jättestor sten som inte går att gräva upp.

Björn, allas vår hjälte, har därför blivit tvungen att gjuta betongplintar i marken på flera de flesta ställen, för att staketet ska stå stadigt.

staketbygge i trädgården 4

staketbygge i trädgården 3
Staket med grind mot entrén på andra sidan huset.

Projektet att sätta upp staket skulle, enligt helt rimliga beräkningar som gjordes innan släggan lyftes första gången, ta en helg.

Det har tagit veckor. Björn har slitit som ett djur under årets hetaste dagar, i gassande sol med en hägrande kall öl som morot, medan Simon middagssnusat framför golvfläkten i sitt rum.

Nu är det färdigt. Eftersom träet är tryckimpregnerat kan vi inte måla det i år, utan vi får vänta med det till nästa sommar.

Vi är jättenöjda. Det fyller sin funktion att hålla Simon inom synhåll från paviljongen, och vi slipper ha honom i sele.

i koppel på gräsmattan

Så gladast av alla är nog Simon.

 

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Från sängen till köket i gravidvecka 29

Smidig som en kyrkport från 1600-talet bänder jag mig, med spikrak rygg, upp ur sängen på sömntunga armar. Halvvägs hugger det i ryggen och jag fryser mitt i rörelsen, vrider mig försiktigt från sida till sida för att häva låsningen, och fortsätter en liten bit i taget tills jag sitter på sängkanten.

Jag lutar mig framåt, för att lägga tyngden på fötterna, och hackar mig genom även denna procedur som ett mobilsamtal med dålig täckning. Väl på fötter pausar jag och dansar en sergerdans i huvudet. Någon fysisk dans kommer inte hända, jag ler självironiskt vid tanken.

Jag skiftar vikten över till ena foten för att ta ett steg. Benet är stelt som en stylta och höften vill inte lyfta det, så jag tar sats och försöker slänga fram benet för att sedan gå ikapp det. Fotsulan hasar en halv fotlängd framåt. Ny segerdans.

Jag hasvaggar så tyst jag kan mot sovrumsdörren. Jag lägger handen på dörrhandtaget och kommer på att jag glömt mobilen på sängbordet. Jag sneglar över axeln och väger för och emot. Mobilen vinner, och en minut senare kan jag, lätt andfådd, stänga dörren om en inte längre så ostörd Björn.

Trappan ner till köket är morgonens eldprov. Jag stannar på trappavsatsen och laddar entusiastiskt som en höjdhoppare inför avstamp. Tanken slår mig att jag kanske skulle gå all-in och höjdhoppa ner? Det skulle gå fortare.

Jag ler självironiskt. Kul att man kan roa sig själv.

Knät viker sig inför första trappsteget, inga muskler reagerar och jag landar tungt, liksom faller kontrollerat, 25 cm nedanför. Bara 12 steg kvar. Jag stapplar vidare, tyst som en självhyschande festfirare. När trappan är slut är de flesta leder och muskler uppbrutna och jag kan röra mig mer obehindrat. Höfterna ilar och strålar fortfarande, men de ger sig nog snart.

I’m OK.

gravid v 29
Håll med om att det ser himla mycket ut som om jag gömt en kudde under tröjan.