Vi kallar honom Adrian

Det har tagit sin lilla tid att räkna ut vad pojken heter. Sist vi stod inför den här uppgiften tog det 3 månader, den här gången gick det fortare eftersom vi varit mer aktiva i sökandet efter namnet – vilket vi varit eftersom det var lite störigt att inte kunna kalla honom vid namn inför eller med Simon.

Vad Simon anbelangar tror jag inte det spelar någon roll, vi har kallat Tvåan för Lillebror hela tiden och nu har han full koll på att Adrian och Lillebror är samma familjemedlem.

Vi hade följande namnkriterier när vi valde:

  1. Det måste funka på engelska och franska
  2. Det får inte rimma på något taskigt, helst inte på något alls
  3. Det ska inte vara smeknamnsvänligt

Adrian var mitt förslag. Under mitt första aupair-år hade jag hand om 2 pojkar, Émeric och Adrien. Jag hade aldrig hört namnet Adrien förut, och när jag slutade hos den jubeltossiga familjen (hos vilken bara Émeric, 9 år och Adrien, 6 år, var sansade människor) efter bara 8 veckor tänkte jag att om jag någonsin fick lyckan att få en son, så skulle han heta Adrien. Jag var 19 år och fattade ju att det antagligen inte skulle bli så, men man kan alltid drömma.

Jag berättade inte det för Björn när jag föreslog namnets svenska variant, eftersom det kanske skulle färga hans syn på det. Björn, sin natur trogen, sa att han “inte hade nåt emot det” och slog upp namnet och läste på. Efter ett tag kom det från soffhörnan:

“Haha! Det betyder ‘den mörke’!”

Jag förstod att vi hittat en vinnare. När mamma hörde det berättade hon att vi tydligen haft en Adrian i släkten, på min mormors sida. Han ska ha varit spelman och schizofren.

Vi provade namnet i några dagar, varpå jag fick en svacka och tyckte att “Tim” var bättre. Vi provade Tim i nån dag, vilket jag tror Björn gick med på för att han känner mig och visste att jag skulle komma på bättre tankar, vilket jag gjorde.

Adrian passar honom. Han kommer kanske kallas för Adde, men va fan…

pojknamn

Vecka 30: meddelande till min ofödde

Kära lilla pojke,

Nu är det inte så långt kvar tills vi ses, så jag tänkte komma med en liten heads-up som du kan fundera på under dina återstående 10 veckor (även kallat “sommarlov”) i lugnet och värmen där inne:

  1. Samarbete är alltid den mjukaste vägen. När det blir stilla runt dig, så går det bra att sova. Pröva så får du se.
  2. Mamma är inte en häst. Hon kommer inte att börja trava för att du sparkar henne i revbenen.
  3. Det är inte schysst att kittlas inifrån.
  4. Våld löser ingenting – utom när du ska ut, då går det bra.

Fundera gärna också på ett namn, samt ett sätt att meddela dina föräldrar, för annars får du kanske heta Rurik och det namnet är det BARA dina föräldrar som gillar. Alla andra kommer kalla dig för Rulle.
Ingen vill heta Rulle.

Vi älskar dig och vi längtar efter dig allihop.

kosogkaos

Bilden kommer från det roliga och träffsäkra instagramkontot @kosogkaos. Hemsida:Kosogkaos.no

 


Få uppdateringar via e-post!

Enkelt och smidigt får du inläggen mailade till dig så fort de kommer upp.

I agree to have my personal information transfered to MailChimp ( more information )

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter. Du är trygg här 😉 Du kan avprenumerera när som helst.

Gillade du mitt inlägg om vecka 30? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Kalla mig Bob

Eftersom jag funderat så mycket på namn de senaste månaderna — pojknamn visserligen, men ändå — och namn med en, tre eller fler stavelser nästan alltid görs om till smaknamn, så slog det mig att min kusin Cornelia, med sina fyra stavelser, rimligen borde ha haft smeknamn så när de var här i förrgår frågade jag henne.

“Nej, inte i Sverige”, sa hon. “I England var det lättare, där fick jag heta Cory. Jag försökte bli kallad för Bob när jag var liten; vet inte varför, jag gillade det, men det fastnade inte. Det var ingen som ville kalla mig för Bob…”