Eftersom jag funderat så mycket på namn de senaste månaderna — pojknamn visserligen, men ändå — och namn med en, tre eller fler stavelser nästan alltid görs om till smaknamn, så slog det mig att min kusin Cornelia, med sina fyra stavelser, rimligen borde ha haft smeknamn så när de var här i förrgår frågade jag henne.
”Nej, inte i Sverige”, sa hon. ”I England var det lättare, där fick jag heta Cory. Jag försökte bli kallad för Bob när jag var liten; vet inte varför, jag gillade det, men det fastnade inte. Det var ingen som ville kalla mig för Bob…”