Jag har länge undrat. Jag menar alltså de kvinnor som gör ett val, som bestämmer sig redan innan förlossningen att de inte ska amma. Det är en genuin undran, jag skulle gärna vilja höra varför vissa väljer att göra så, men tyvärr är det svårt att inte läsa in fördömande i en sådan fråga.
Jag menar alltså bara förstföderskor, med vanliga kroppar utan hinder, som långt före förlossningen bestämmer sig för att inte amma.
Jag har tänkt extra mycket på det på sista tiden, eftersom vi haft sådana problem och att det till slut blev lite av en fixidé för mig. Jag VILL verkligen amma. Jag har mina orsaker, förutom fixidén förstås; det handlar mycket om vad jag hört om immunförsvar, allergier och överkänslighet. Dessutom är det himla praktiskt.
Anyway, för att berätta om hur det går så är antibiotikakuren slut nu. Svampkrämen ska användas i 2 veckor efter att besvären försvunnit, jag vet faktiskt inte riktigt hur jag avgör det men det ger sig nog.
Jag har fortfarande ont, men inte ens skuggan av vad jag hade förut. Intressant i sammanhanget är att Björns kusin, som vi träffade på kusinträffen i söndags, har en flicka på 5 månader och de har haft samma besvär som vi. Hon fick också antibiotika och svampbehandling, och det tog henne 14 veckor att bli fri från det… Hon sa att hon tycker det är vanligt att man hör om amningsproblem med andra barnet. Det är ingenting jag reflekterat över, men med tanke på den icke existerande uppföljningen jag fått med Adrian jämfört med hur mycket hjälp jag fick med Simon, så kan jag tänka mig det.