För några månader sedan blev jag fortfarande förvånad och lite stött när folk skulle hjälpa mig med saker som jag var van att fixa själv, som tex att flytta en ölback på jobbet. Nu har jag för länge sedan passerat det, liksom den tacksamma fasen, och är inne på förväntan.
Jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig.
Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, jag använder min graviditet som sköld och plog genom dagarna och kan nu inte längre skilja på vad som är sunt förnuft och var som är ren och skär lathet från mig sida.
Igår fick jag gå till fots till Anna. Det tog 12 minuter — jag hade inte fattat hur nära det faktiskt är — men jag trodde att det skulle ta en kvart, drygt, att gå den vägen i vanliga fall. Med min fart kanske 20-25 min. Jag skulle ha tagit bilen, jag ville ta bilen, men Björn skulle köra skräp till tippen och när jag ynkligt sa:
”Å… då kan inte jag ta bilen till Anna…”
så sa han:
”Va? Till Anna? Men dit kan du ju gå.”
och gick ut genom dörren.
Slutdiskuterat. Jag blev tvungen att erkänna att ja, det kan jag ju. Så jag gick. Och svettades. Och svor. Och inbillade mig att det var uppförsbacke hela vägen, tills jag förvånad upptäckte att jag var framme.
Det känns i och för sig som att det alltid är uppförsbacke där jag går.
Det är bra karma att dela med sig:
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
