Familjeintegritet i kombination med familjeblogg – utelämnandet som aldrig får ske

Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren “hur kunde du?”
Gammal bild.

Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.

Mainstream eller icke mainstream

Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.

På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.

Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.

Jag är inte den enda

Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:

“Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.”
Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html

Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.

Kommentera