Senaste tiden har arbetsfördelningen i vårt hus sett ut ungefär så här:
Dagen börjar med att Björn går upp när Simon vaknat, jag ligger kvar och försöker vakna lite mjukt medan Simon klättrar runt på mig och drar mig i håret, biter mig i händerna och kramas. Jag har aldrig klarat av att gå upp direkt när jag vaknar, jag hatar mornar, de är ondsinta. Sen går vi upp, jag gör välling till Simon, han äter medan jag gör min frulle och brygger en hel termos med te. Sen äter jag min frukost medan jag passar så att ungen inte mördar våra krukväxter/fuktskadar stereo/äter för mycket vedbark/annat valfritt hyss och lyssnar på hans känslomässiga bergochdalbana som oftast är direkt knuten till ovan orsak och verkan. Under tiden, om vi inte legat kvar i sängen för länge, läser Björn sin tidning, äter sin frukost och gör sig i ordning i lugn och ro, sen cyklar han till jobbet.
Jag och Simon leker, pratar, städar/tvättar/dammsuger/lagar mat under konstant tedrickande i ca 2 timmar innan han somnar. På förmiddagen sover han mellan 30 min och 2 timmar, oftast runt 40 min så jag hinner precis duscha och se över lunch och tänka ut utflykt. Sover han längre hinner jag kanske blogga lite.
Simon vaknar, mat lagas/värms, Simon matas, jag matar mig själv, köket röjs och torkas, tvätten hängs, ny tvätt sätts på, skötväskan kollas, vi klär på oss och går ut på långpromenad/åker till öppna förskolan/nån affär/nåt annat. Vi kommer tillbaka senast kl 15, och oftast får jag kämpa för att hålla honom vaken sista biten hem. Han får havregrynsgröt med fruktkompott och sen sover han minst en timme, oftast 2 till 2,5 timmar. Då röjer jag i köket igen, tänker (förhoppningsvis) ut middag, hänger mer tvätt eller plockar med nåt annat som inte för oväsen, och sen sätter jag mig ner.
Oftast får jag sitta ner minst en timme, och det är ljuvligt. Jag bloggar, kollar grejer i Thailand, pratar lite i telefon, dricker resten av mitt morgonte som nu är ljummet, tuggar på nån chokladkola (en sån med papper runt) jag grävt fram längst in i skafferiet eller lyckligt hittat under soffan under nappjakten, eller syr.
Simon vaknar, vi går eventuellt en snabb promenad t/r till närmaste mataffären om det behövs, jag börjar laga middag med en halvtrött och småhungrig bebis runt benen eller i sele på magen. Simon gnäller tills Björn kommer hem och tar över. Då är jag oftast ganska hungrig redan. Jag hatar att vara hungrig, hunger är nåt som drabbar en som en sjukdom, och fort går det.
Björn kommer hem 18:30 därför att det tar 30 min längre att cykla nu när det är glashalt ute. Han underhåller Simon tills maten är klar och vi äter tillsammans. Sen steppar Simon omkring i kanske 20 min innan han blir trött och får välling och sen är det nattning, vilken vi turas om att ta varannan kväll.
Glappet mellan middag och välling lägger Björn gärna på att skära isolering/sätta upp vägg/spackla/slipa/googla nya prylar till huset/kolla upp resan/annan valfri nytta.
När nattningen är avklarad, framåt 20:30, pallar jag att vara vaken i ungefär en timme till innan jag bara inte orkar längre.
Om nätterna sover (?) Simon i sin spjälsäng som står intill min sida. Senaste veckorna har han sovit, för att vara honom, extremt oroligt. Han nästanvaknar ofta och måste lugnas/vecklas ut ur hörnet/nappas/täckas osv, och det väcker både mig och Björn. Björn, till skillnad från mig, somnar om ganska fort och lätt; han behöver ju inte vakna helt och utöva problemlösning och människopussel titt som tätt.
På helgerna tar vi en sovmorgon var, och jag sover ibland på gästsängen i Simons rum för att ta igen lite, för jag är ofta grundligt matt när fredagen går mot sitt slut. Det blir ju ganska fort så, när man inte får sova ordentligt.
Så är läget. Vi kan inte se hur vi skulle kunna göra nåt så mycket annorlunda än vi redan gör. Att jag drar det i min mening tyngre lasset är som det är, och ändras väl sen när Björn blir pappaledig.
På helgerna får vi besök av diverse familjemedlemmar, oftast min mor som bor så nära. Vi renoverar vidare på övervåningen, och nu snart ska vi genomföra projektet att bära av den före detta väggen mellan vardagsrummet och köket.
Allt vi gör, renoveringsmässigt, tycker vi är kul, och vi är så taggade på att komma framåt. Problemet är att det inte blir mycket tid över till oss. Alltså oss, Björn, Simon och mig.
I lördags morse var det Björns sovmorgon. Jag hade i princip bara slumrat till och från sen 02:30, som resultat av Simons bökande och Björns upprepade Darth Vader imitationer. Vid 06:30 stod Simon i sin säng och drog mig i armen och sa saker. Alltså man när ju ett litet ynkligt hopp om mys i sängen innan vi måste gå upp. Att han ska ligga snällt mellan oss och vara sådär mysig och gosig och kanske slumra lite. Det har hänt.
Inte nu.
Vi låg kvar och bökade och efter en halvtimme, då jag hunnit berätta hur arg jag varit över Darth Vader-rycken framåt 04 men inte orkat göra annat än somna och drömma att jag tömde tvättkorgen och yuccapalmskrukan i sängen över Björn som hämnd, så sa Björn:
”Du vet att det här inte är mycket till sovmorgon, va?”
”Du vet att DU är anledningen till att jag inte sovit inatt, va?” fräste jag, tog Simon med mig och gick upp.
Resten av dagen var jag så… t r ö t t. Jag somnade och sov 2 timmar över lunch, men då blir man ju vilsen istället så jag kände mig mest bara ledsen och tjurig, och nu har det suttit i sen dess.
Visst fattar jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, att det inte bara är min sömn som drabbas, men ibland känns det som att jag helt enkelt inte får tillräckligt med cred för allt jag gör.
Min mor säger att det här är ett olösligt problem, lika gammalt som vårt moderna samhälle och lika vanligt som ökad tvättomsättning. Hon känner igen diskussionerna från när jag och Jonas var små, där min pappa ska ha använt ”men jag tvättar ju bilarna” som försök till motargument. Så illa är det inte för oss, inte alls. Det närmaste Björn kommit i lama argument var när han tyckte att jag inte kunde räkna middagslagningen som nåt som jag ville ha en motprestation av honom för (dvs avdukning/disk/röj), eftersom han inte är hemma när jag gör det. Jag tror han hörde vad han sa för den diskussionen tappade all fart när jag blängde på honom.
Det är svårt, för samtidigt har jag full förståelse för honom (överlag då, inte när det gäller arbetsfördelning i köket) och jag är övertygad om att jag skulle vara ungefär som han om det hade varit ombytta roller. Men jag blir vresig, eftersom det känns så orättvist.
Jag menar visst, jag får vara ledig och vara med Simon hela dagarna, och det sitter långt inne att släppa taget om honom och gå tillbaka till jobbet i april, men Björn kommer hemifrån, själv, och träffar kollegor varje dag, äter frukost i lugn och ro varje dag, slipper planera middag och slipper brottas om nätterna.
Jag vet inte riktigt vad jag vill att vi ska göra istället, annat än att om jag kunde få en dag under helgen där vi inte är bortbjudna eller ute och trixar, där det är ombytta roller så att om inget annat sägs så är det Björn, och inte jag, som per automatik tar Simon. Det hade varit skönt. Att jag kunde få en… inte ledig dag, men vi kan kalla det mammaledighetens motsvarighet till casual Friday.
Ska försöka sälja in casual Sunday till Björn när han kommer hem.
Jag har aldrig tapetserat förut – med undantag av Simons garderob – men tänkte att nån gång måste man ju lära sig, så varför inte träna inne hos honom? Det är antagligen ändå där vi kommer få göra om först sedan i alla fall. Jag hittade den här bilden på Pinterest (länge leve Pinterest!) och gillade väggfärgen och den glada känslan den ger. Simons golv är mörkt, precis som hela övervåningen (samma överallt), men jag tror det blir jättebra ändå med en ljus matta, kanske lite gulddetaljer och ljust trä.
