Med sand i skorna

Idag var första jobbdagen efter min veckolånga ölandssementer med familjen.

Kändes… det kändes.

Vi har inte mycket att göra på jobbet nu, tvärt emot alla turisthotell så är vi inne på årets långsammaste och tröttaste period. Få gäster, få mail, ännu färre samtal. Jag har med andra ord tid att tänka på hur gärna jag hade varit med mina killar istället för att baka kladdkaka för femtioelfte gången som jag själv får lov att hjälpa till att äta upp för att det inte ska vara i onödan. Dessutom ringde sig frukostvärdinnan sjuk så det föll på mig att ta hand om, dvs städa, 4 stannarum varav en tomte uppenbarligen varit lite sjuk nära att dö under natten.

Men vet du vad, det var ändå ok. Det var ok, eftersom jag hade massa ölandssand kvar i skorna som jag gick barfota i. Jag har med andra ord gått runt med fötterna på stranden hela jäkla dagen.

När min chef kom till jobbet, ca 3 timmar efter min egen entré, tittade hon glatt på mig och sa:

”Ja, och magen har vuxit ser jag.”

”Jo, det känns. Han väcker mig om nätterna nu.”

”Jasså gör han. Vad vill han då?”

”Slåss.”

Hon skrattade åt mig och gick in på kontoret. Men det är sant. Inatt väckte Tvåan mig vid midnatt – eller nej, han höll mig vaken fram till dess genom att sparka på blåsan så det räknas inte – och vid kl 01, 02 och 03. Då fick jag nog. Björn sov dåligt eftersom det var för varmt, så även han höll mig vaken genom att slänga sig hit och dit och skrämmas med jämna mellanrum. Detta väckte Tvåan, som trodde att vi skulle upp och röra på oss och ville… inte vet jag. Hjälpa till genom att kicka mig i revbenen som en häst, antar jag.

”Jag är ingen jävla häst!” ville jag väcka Björn och tala om för honom men lät bli, till förmån för en knuff på armen och ett tålamodsfattigt ”jag kan inte sova, du får gå och lägga dig i gästrummet.”

Björn släpade sig iväg. Jag somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan.

Sweet.

Kommentera