Idag är det andra advent. Mycket av julbelysningen är uppe, men inte allt, så jag tänker att kanske är det idag det händer. Kanske är det idag som jag sätter upp belysningen på balkongen och letar upp ljusnätet vi brukar kasta över jasminbusken på vintern. Förra året kom ingen av dem upp alls, så det ser ändå lovande ut eftersom de vilat i TVÅ år.
Att resa sig efter ljudexplosioner och besvikelser
Förra helgen hade vi en seg lördagsmorgon, men till slut drev de två fullständigt galna miniversionerna av oss själva ut hela familjen på … ja, ut ur huset.
”Vart vill ni gå,” frågade jag så fort jag stängt och låst dörren bakom mig för att blockera reträttattacker.
Till grannflickan på andra sidan huslängan såklart, som så ofta. Så vi knallade dit, och hon blev sådär glad som jag bara vet att hon och Simon kan bli – dvs de skriker rakt ut. Det finns antagligen ett och annat ord i de där skriken, men de är svåra att höra bakom allt oväsen. Grannflickan verkar dessutom ha en inbyggd resonanslåda för hon kommer upp i höga decibel utan att alltid gå upp i de där högsta och ljusaste tonerna som sannolikt kan spräcka glas. Ibland, när hon och Simon skriker samtidigt, spelar min hjärna upp filmscener i mitt huvud där antikrist höjer rösten inne i en katolsk kyrka och samtliga kyrkfönster simultant exploderar utåt. Som en explosion utan eld. Det är ungefär så det känns i trumhinnan om man har den för nära ljudkällan – även om det blir lite omvänt i och med att den trycks IN i huvudet och sen, förvisso, tar den kanske med sig den andra trumhinnan på vägen ut på andra sidan huvudet så det blir väl samma sak ändå.
Hursomhelst. Hon följde med, och berättade glatt på vägen till lekplatsen med ”gröna röret” att de skulle baka lussekatter hemma hos henne på eftermiddan.
”Ååå vad gott,” sa jag och drömde om tiden då jag kunde äta lussekatter som inte var glutenfria, och alltså inte producerade gula dammoln i luften om jag råkade hosta eller nysa med en bit i munnen. ”Vi kanske också skulle baka. Vad tycker ni, pojkar? Ska vi baka pepparkakor i eftermiddag?”
Det tyckte de var en bra idé, utom grannflickan som såg ut att bli riktigt purken.
”Jag vill också baka pepparkakor,” sa hon tjurigt och blängde på marken.
”Jamen då får du väl säga det till dina föräldrar, så kanske ni kan göra det. Fast kanske inte idag, va? Ni ska ju baka lussekatter och det ska inte vi.”
”Och TÅRTA,” kontrade hon trotsigt.
”Wow …” hann jag svara.
”Och vi ska baka pepparkakor,” sa Adrian retsamt.
”Jag borde inte ha sagt nånting,” sa hon och deppade över pepparkakorna, men när hon märkte att ingen annan dröjde sig kvar vid saken så släppte hon det. Den här förmågan att bara gå vidare, det är nåt jag avundas barnen. Själv blir jag bitter och långsur och ältar grejer. Supercharmigt.
Årets pepparkaksbak
Min mor ringde och blev direkt indragen i pepparkaksplanerna. Hon ålades att köpa deg och komma över efter middagsvilan, vilket hon gärna gjorde.
När vi sen stod där och kavlade deg alla fem runt köksön på eftermiddan, så råkade Björn hitta en öppnad flaska glögg från förra året, så det blev en jättemysig och väldigt alkoholfri eftermiddag, så det var ju extra bra.
