Jag dejtade en kille (du vet en av de där man är mindre stolt över) ett kort tag när jag bodde i Annecy. Han gav mig en jacka i present. Det var en bra jacka, även om den hade ett brännhål rakt genom fodret på innerfickan (förmodligen efter en cigg), saknade tillhörande skärp och antagligen var stulen. Det var 2005.
När jag till slut slängde jackan 2013 var det för att tvinga mig själv att köpa en ny till nästa vinter, för den var i så dåligt skick att det var direkt pinsamt att köra den ett år till.
Sen dess har jag letat. Inte en likadan, usch nej, men en snygg, svart, med sån där stor och yvig pälskrage, figursydd, och varm även när det är -20°.
Härom dan hittade jag den, jackan med stort J. 3 års sökande var äntligen över, och jag var lycklig. Jag var på outlet med Anna och Simon, Anna agerade smakråd medan Simon flirtade med butiksbiträdet.
38 var för stort över bröstet, men 36 alldeles för liten. Skillnaden mellan storlekarna var så enorm att jag misstänkte felmärkning av 36:an, så jag hade biträdet att gå och leta upp deras sista svarta 36:a på lagret men den var lika liten.
Besvikelsen var total.
Jag provade Den Perfekta Jackan i beige, vilket är helt fel färg för mig, bara för att ha en referens och den 36:an satt perfekt. Precis som jag ville ha den. Jag är så besviken, och fattar inte hur det kan vara så stor skillnad mellan storlekarna och dessutom skilja så pass mycket i storlek när det bara är olika färg…?
Hursomhelst. Jakten fortsätter. Jag kanske hittar en ny lagom till 2020.
Uppdatering: Läs här om hur lång tid det tog att hitta en till slut.
1 thought on “8 år – trots brännhålet”