Etikett: nackspärr

Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av ”jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 

*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.

På barnkalas med nackspärr

Söndag blev en händelserik dag.

I kallt och fint väder körde jag Simon till mamma på morgonen. Jag kände när jag lyfte ut honom ur bilen att det strålade i nacken sådär som det kan göra när det känns som att en nerv kommit i kläm, men det var inte så farligt och jag vet ändå inte vad man kan göra åt sånt.

Björn körde sedan iväg och skaffade en provisorisk bänkskiva till köksön, så att vi kan använda ytan medan vi funderar på riktig bänkskiva, och hämtade upp Simon strax innan lunch på vägen hem. Vid det laget hade jag ordentligt ont i nacken och kunde inte röra mig ordentligt.

Kl 14 väckte vi Simon igen eftersom vi skulle på barnkalas. Jag stolpade runt som om jag hade en käpp i ryggen och försökte slå in presenten medan Björn skötte allt lyftande och golvpill som alltid är involverat när vi ska iväg.

Barnkalas

Oskars och Linas lilla Alma fyllde ett år i veckan och kalaset hölls hemma hos dem på andra sidan stan. Björn fick köra för jag kunde inte längre vrida på huvudet.

Tiden var satt till 14:00-16:30. Vi var där 15:45 efter att först ha kört till Oskars gamla adress från ungkarlstiden, eftersom Björn knappat in fel på GPS. Han blev mer och mer stressad och fräste och grimaserade åt alla som kör oförutsägbart. Oförutsägbart körsätt = olyckor.

”Så det här med att köra ryckigt och tvärt lär ju inte vara idealt heller då, eller?”

”Vaddå, försöker du pika mig?”

”Det skulle jag aldrig drömma om” sa jag i en särskilt mjuk och förutsägbar vänstersväng, och underströk med en hes väsning när nacken tog i låsningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Nackspärr

Väl framme flyttade Björn på soptunnorna med bilen för att kunna få plats på en yta som kanske var avsedd för mindre bilar, och så halkade vi in på kalaset när det var 45 min kvar.

Jag var nu stel som en pinne och manövrerade runt i huset likt en skräckfilmsparodi, men lyckades hitta en sned ställning på golvet i lekrummet där jag sedan satt större delen av tiden och presenterade mig för diverse övriga gäster som ”Lisa – jag har nackspärr, det är därför jag ser så konstig ut”.

Vi stannade till en timme efter utsatt tid, men det var bara för att det hela tiden var folk på väg ut i hallen, och köpte sushi på vägen hem.

Läggning

Det var min tur att natta, så Björn preppade Simon och jag tog över när han redan stod i sin säng.

Alltså jag har aldrig varit så frustrerad under hela hans liv som jag var igår kväll. När jag väl lyckats ta mig ner på madrassen bredvid hans säng och installerat mig i en uthärdlig position med vetekudde på nacken och täcke och podd och shit, så vägrade ungen lägga sig ner.

I vanliga fall löser man det genom att ställa sig upp, ta tag och lägga honom ner, och sedan hålla i honom medan man själv lägger sig och sedan sover han på 30 min.

Detta förfarande var nu omöjligt, jag låg där jag låg och Simon stod där han stod.

Jag höll mig lugn, sa aldrig till på skarpen och tog det med ro medan jag kokade inuti. Alltså, från det att man säger till på skarpen och sätter ner foten så måste man kunna följa upp, och i egenskap av immobil nackspärrsloser var det inte ett alternativ.

Till slut gav jag upp och såg det från den ljusa sidan; möjlighet till att sova en stund utan att ha någon direkt på mig. Jag somnade innan Simon, men han sov i alla fall när Björn kom och väckte mig vid 21:30.

Fortsättning följer…

Idag har spärren INTE släppt. Jag har varit på BVC med Adrian – som behöver äta lite mer – och snart ska Simon hämtas på föris och sedan ska han nattas för eftermiddagsvilan hemma. Jag är nästan lite nervös. Det gör svinont i nacken att lyfta kokt-spaghettibarn.