When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

feminister
Klicka på bilden för att läsa Emmas återigen träffsäkra artikel.

Let go … then what ?

Mina social skills har lite kvar att lära

”Mina pojkar ska bli feminister!” förkunnade jag med rak ton och stadig ögonkontakt med min väns nya karl, en timme efter att vi presenterats för varandra. Inte från ingenstans, förstås; han har en 4-årig dotter sedan tidigare och vi pratade om … ja, jag minns inte exakt, men barnrelaterat var det och mitt ställningstagande var relevant i sammanhanget – tyckte jag.

Han såg på mig med distans i blicken, hela hans kroppsspråk sa att han var på sin vakt och jag blev, igen och tyvärr, tvungen att förklara att det är skillnad mellan feminist och manshatare.

När det väl gick upp för honom att jag helt enkelt hävdar lika rättigheter, lika villkor och lön för lika arbete, kvinnans rätt att inte få sin klädsel (bland annat) ifrågasatt i samband med en våldtäkt, liksom min egen och alla andra kvinnors rättighet till lika stort utrymme som vilken (normal) man som helst utan att smutskastas och få höra ”bitch” mumlat från halvt bortvända ansikten och så vidare – den här listan kan göras kilometerlång men du förstår vad jag menar – så mjuknade han tveksamt igen. Han var inte säker på att han ville använda ordet ”feminist” på det sättet.

Jag förstår inte varför det ska ta emot så hårt med det här ordet. För mig är det märkligt när man idag, och särskilt efter #metoo, undviker att ta det i sin mun.

Det här blir inte ett sånt inlägg, men lite kort bara

Jag kommer inte skriva ett genomtänkt inlägg med välformulerade argument, det finns det många andra* som gör så mycket bättre än jag, men jag vill ändå säga några korta saker:

  • ”Inte alla män” är INTE ett argument som hör hemma i debatten, för den handlar inte om det. Gör inte de oskyldiga männen till huvudpersoner och offer i kvinnornas kamp.
  • Om du inte drabbats själv, eller inte ens känner nån kvinna som drabbats, så har du en osannolik tur (eller är möjligen blind/rekordnaiv) och tillhör en minoritet som jag avundas. Jag är glad för din skull, men att du inte upplevt sexism eller dylikt i någon form kan inte ogiltigförklara andras upplevelser.

Det är fullständigt vidrigt att bli uppringd av sin nära väninna som precis blivit våldtagen. Det lämnar känslor som för alltid är svåra att reglera, särskilt när någon vinklar huvudet snett bakåt och säger något i stil med ”jamen, asså så där är det ju inte, det där är ju bara så det låter nu, för att det är modernt, typ”.

Det vore schysst om någon – allra helst en man – intill då kunde lägga sig i och säga nåt i stil med att ”det är klart att hon (/han) blir arg, det där är ju som att säga till en krigsflykting att det inte är så farligt där borta som det sägs”.

Jag vill att mina söner ska bli såna personer som hör det här och lägger sig i, som säger till andra män att du, det där funkar inte, säg inte såna saker. Jag vill förstås att de ska ta diskussionen också, om de orkar, för det är det som behövs.

Vi lever i ett partiarkat, där skämt om flator, horor, slynor, blondinen (som aldrig är en man) med flera är så vanliga att vi knappt hör dem. Dras sådana skämt i sociala sammanhang så korrigeras det sällan (min erfarenhet); i bästa fall hakar ingen på.

Jag vill att mina söner ska bry sig om att påpeka det smaklösa i skämtet, våga ta ställning. I det större hela lyssnar den sortens män bara på andra män, inte på kvinnor, så det är väl för sjutton självklart att jag vill att mina pojkar ska bli feminister. Hur kan man inte vilja det?


*Hej hej vardag är ett exempel.

PS. Läs lite om de olika grenarna inom feminismen här. Kan vara bra att veta vad en talar om.

Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ‘nej’, eller ‘stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.