Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. ”Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. ”Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

”Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

”Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

Kommentera