Min bebisresistenta vän

Vi var i parken med Anna igår när tidningsämnet (med flera) kom upp.

Anna är inte en barnkär person. Hon gillar hundar, och refererar ofta till hundvärlden när hon iakttar Simon – mycket av det hon kommer fram till är förvånansvärt logiskt och snarlikt, för övrigt. Anna gillar sina saker och sina kläder och är rädd om dem, vilket hon bör eftersom mycket av det är ömtåligt och riktigt fint och svårt att få tag i.

Anna och Simon har alltid haft ett sorts distansförhållande. Anna gullar och pip-pratar på minst 50 cm avstånd, och Simon tittar på henne och ler och pratar tillbaka.

Igår var vi som sagt i parken, och när Simon blev trött så kom han helt sonika fram och klättrade upp på Anna, försökte dra ner hennes klänning, och lugnade sig slutligen i hennes famn.

”Du tillhör honom nu,” sa jag. ”Du är hans.”

Anna skrattade, mjuknade i Simons tillgivenhetsattack, trygg i att inte ha något ömtåligt på eller med sig.

Jag blev tvungen att ta bilder. Det här är inte ett ögonblick som kommer tillbaka, tänkte jag. Det kommer att komma andra, men det magiska ögonblicket när Simon fysiskt lyckas charma min älskade bebisimmuna vän för första gången kommer aldrig tillbaka. Jag blev nästan tårögd.

Lämna ett svar