Varje gång jag får hem en föräldratidning, eller hittar, eller får, så tittar jag på framsidan och tänker att ”Gud vad bra, det där måste jag läsa sen. Det var ju precis det vi pratade om härom dan!”
Olika slutsatser kan dras av detta:
- Jag gör aldrig någonting annat än att prata med vem som helst, som vill höra på, om barn.
- Alla föräldrar funderar alltid på samma saker, i samma ordning, jämt.
- Föräldrafrågorna är alltid desamma, så tidningarna kör i stort sett samma nummer i olika tappningar över rullande årsschema.
Jag tror på nr 2 och 3 (nej, ingen självdistans alls här). För hur kan det finnas underlag för nya artiklar om NYA saker så ofta som en gång i månaden (eller hur ofta de nu kommer ut) och att just JAG samtidigt kan känna mig så träffad varenda jäkla gång?
Jag berättade för Björn igår om hur jag stått i kön i mataffären och lekt med Simon för att hålla hans humör stabilt, och hur Simon grabbat tag (surprise) om mitt hår precis ovanför tinningen och dragit loss en tuss. Alltså fatta. En tuss. Jag har inte mycket hår redan som det är, men den här stölden gjorde knappt ens ont. Jag vågade inte se mig själv i spegeln på hela kvällen eftersom jag var säker på att jag nu hade en kal fläck, en ”herrvik”, på huvudet.
När man är gravid, så stannar hårets ”tappningsfas” av och allt sätts på paus. Glöm!
Jag är inte road.
Jag träffade Anna i förmiddags, alltså 5 timmar innan min chef fick den här tidningen i handen och gav den direkt till mig, och vi diskuterade sex under småbarnsår och perioder av hög stress och extrem trötthet, och hur lätt det är att bara… ja, sova istället.
Tågluffa är inget jag funderat över eller känner mig sugen på, men nog har tanken slagit mig många gånger att det kanske skulle gå, det med, om man bara ville.
Så när min chef gav mig den här tidiningen så kastade jag, min vana trogen, en enda blick på framsidan och tänkte att ”Gud vad bra, det där måste jag läsa sen. Det var ju precis det vi pratade om!”.
Jag har en beklagansvärd trave med sådana tidningar hemma nu som bara väntar på mig. Nån gång om några år, dvs när jag har tid, så ska jag läsa dem och tänka att ”å, om jag bara hade vetat detta för några år sen…!”