Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.
”Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.
”Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.
”Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”
Han tittar ner efter nappen och tänker. ”Ha den …!” Han låter bekymrad. ”Jag hämtar den!”
”Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”
”Haa deeen!”
”Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.
”Nallen?” Han tittar intresserat efter den.
”Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.
Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:
”Det händer inget.”
