Att skona sin omgivning, åtminstone LITE

Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.

Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.

Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:

Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.

chicago

Det var svinbra.

Bra musik.

Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.

så snyggt

Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.

lisa nilsson

Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.

När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.

Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.

Det har jag aldrig kunnat förut.

Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.

Lite andrum

Vi håller på med flytten för fullt nu. Mina känslor försöker stressa sönder mig över allt som pågår, men mina hormoner jobbar åt andra hållet. Mycket märklig känsla. Resultat: kort, men alltså KORT stubin och perioder av förvirring.
Kom ihåg att andas! – brukar jag säga till en av mina närmaste när hon blir stressad.

image

Så här såg det ut på väg till jobbet igår kl 06:55. Det var ett ögonblicks andrum i förtjusning över så vackra färger. Bilden togs utan filter 🙂

Alien och Pilates

Mitt barn rör mycket, väldigt mycket, på sig. Det är distraherande, mest för mig men även för andra som börjat notera det. Jag pratar om jobbet, naturligtvis.

Jag sitter ner bakom min reception, magen ligger som en mindre pilatesboll under tröjan och hotar att peta folk i ögonen. Blickarna dras dit, av naturliga skäl, jag kan inte klaga över det. Nu syns ålandet och sparkandet genom kläderna, tycker mest det ser ut som en alien som letar efter utgången och hoppas på att naveln utgör dörrhandtag. Med det i åtanke är det inte konstigt att folk tappar tråden. Det måste vara som att försöka lyssna på nån vars ena öra håller på att vrida sig loss från huvudet. Försök att inte titta på det, liksom.

Positiv energi — helt gratis!

Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.

Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:

”Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. ”Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”

”Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.

Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.

Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.

happy place


*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.

Den stabiliserar i alla fall

Alltså jag är så trött. Jag har haft vändpass, dvs slutade 23 igår och började 06:30 idag, jobbat till 15, åkt till gamla lägenheten en timme bort för att packa flyttlådor och vänta på tjejen som skulle köpa soffan.
Nu, 4 timmar senare, sitter jag på tunnelbanan.
Det enda som står mellan mig och platt fall framåt ur sätet är min mage.
Jag hänger på den som man hänger på en fullpackad väska i famnen.

Tårar löser allt

Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.

Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.

Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.

En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.

Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.

Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.

att förbli kreativ

Herregud, jag hittade den här sidan och tänkte att sån ska jag också bli. Jag tycker ju så mycket om att pula på med sånt, men jag har svårt att få ihop tillräckligt med koncentration och tålamod.

Var fiskar man upp det igen?

dregglisar

Det här är inte ett sponsrat inlägg — jag har för övrigt svårt att tänka mig att nån skulle vilja sponsra min blogg — men jag är en hängiven anhängare av DIY när det kommer till sömnad och smycken, och en del annat också, och jag tycker det är viktigt att stötta de små ställena som finns lite överallt på nätet.

 

Profylax

Vi var på profylaxkurs i helgen, den på Götgatsbacken (sthlm) 9-12 lördag och söndag.

Man lär sig andas, får jobba med mental träning, massage, tryckpunkter, diskuterade partnerns roll, hur man föreställer sig att man vill ha det samt vad man kan göra för att påverka att det blir så. Och en massa annat.

Det var en bra kurs. Jag är inte mindre nervös över förlossningen, än, men det känns mycket mer stabilt nu. Jag kan känna att det kommer att gå bra. Jag längtar till och med.

Vi fick litteraturtips:

litteraturtips

att-mota-forlossningssmartanMen jag håller fortfarande på med Abascals bok Att möta förlossningssmärtan, där det står en del av det vi gick igenom på kursen. Jag har bara kommit drygt halvvägs men jag rekommenderar den starkt ändå.

 


Att möta förlossningssmärtan finns bland annat på Adlibris och Bokus