Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger ”hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ ”å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

”Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

”Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

”Men han vill ju inte,” sa Björn.

”Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

”Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

”Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, ”men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”

Kommentera