Planeringsdag på förskolan = solopremiär

Föris var stängt i fredags, de hade planeringsdag. Det är himla opraktiskt på kundsidan, men det är som det är. Jag tänker på alla de barn som inte har en föräldraledig förälder hemma, de som måste ha passning under dagen om inte någon av föräldrarna ska behöva ta föräldraledigt eller semester. Borde inte de erbjudas ett alternativ…?

Anyway, det var inte alls det jag skulle berätta. Poängen är att fredagen alltså blev solopremiär för denna helt färska tvåbarnsmamma.

Jag har funderat lite, och kommit på att anledningen till att jag fäster sådan uppmärksamhet vid ensamtid med barnen är att jag har den där eländestimmen innan middagen i åtanke. Den förföljer mig. Vi äter middag kl 17:30, och från ca kl 16:30 är Simon hungrig och trött och lika självständig som en kylskåpsmagnet. Är Adrian vaken samtidigt som konststycket att laga mat med en 11-kilos bläckfisk på armen förväntas genomföras så blir det en mycket rustik timme.

Fredagen, återigen. Det gick galant. Simon behöver vallas mellan frulle och lunch, leka av sig massa energi för att kunna sova efter maten, så jag satte honom i vagnen och så gick vi och handlade på affären längre bort. Sen tog vi vägen genom skogen tillbaka – den som vallades den förmiddagen var mest jag som sjöblöt i svett stretade uppför branta skogsstigar med en dubbelvagn framför mig – och jag släppte ner Simon i dungen nära huset så att han skulle få röra på sig lite grann i alla fall.

Han gick runt som en bortsprungen turist en stund bland buskar och träd innan han upptäckte dagens mission; plocka skräp, pröva att äta det, ge det till mig, peka på papperskorgen i backen och föreslå, på repeat, att jag skulle slänga det.

Resten av dagen förflöt nästan som vanligt – inklusive eländestimmen. Björn var försenad och kom inte hem förrän 17:30, Adrian kinkade i två timmar innan vi släckte ljuset för natten och jag fick sova hela 6 timmar i sträck, igen. Hurra för oss mig!