Ja, du läste rätt. Ungen är ju aldrig sjuk, tror han varit förkyld med lite hosta typ 2 gånger i hela sitt liv, fram tills nu så därför förtjänar hans feberkurva ett eget inlägg. Det här med att stå i köket mitt i svarta natten med ett sjukt barn i famnen, som man inte bara kan trösta och så var det bra, det är något helt nytt för mig. ”Lika bra att du vänjer dig” tänker kanske du nu, men det undrar jag om man kan.
Igår började han slemhosta efter eftermiddagsvilan. Björn hade läggning så jag bad honom ta tempen för säkerhets skull. 37,9 hade han då.
När vi skulle gå och lägga oss senare så siktade jag på att sova inne hos Simon, mest för min egen sinnesro än nåt annat, men när jag öppnade dörren in till honom låg han och förde oväsen som en perkulator i full karriär så det var bara att glömma.
Vid 02:30 var jag uppe och petade in nappen och kände på pannan. Han var så varm! Jag stod och värmde händerna på honom ett ögonblick och övervägde situationen, men kom fram till att eftersom han sov så djupt så var det dumt att väcka honom. Jag gick och la mig igen, och kunde inte stänga ögonen eftersom det kändes så fel.
Jag plockade upp brännheta Simon, som nu visade sig ha 39,4, letade fram Ipren för småbarn som jag köpt att ha i exakt såna här lägen men aldrig använt, men hittade ingen doseringssked i förpackningen. 2,5 ml skulle han ha, så vi gick ner i köket och letade fram decilitermått och köksvåg och chansade på att Ipren väger lika mycket som vatten.
Han somnade om, och jag låg kvar bredvid. Stackarn hostade så det lät som att han skulle kvävas, och så hade han tydligen inte vett att hosta klart så han försökte sova med slemmet kvar i halsen – därav perkulatorljudet. Jag var så trött att jag sov ändå, men vaknade vid varje hostning. Kl 05 kom Björn in, för då hade Simon gnällt ett tag, och satte sig på pilatesbollen med honom. Simon lugnade sig, men kunde inte sova. Vi höll på där fram och tillbaka tills jag fick honom att somna på min arm. Sagda arm fick så småningom blodstopp, men det är INTE nåt man lägger nån vikt vid i såna lägen så jag somnade också. Kl 06 snubblade Björn på listerna som ligger tvärs över hallgolvet, jag vaknade med ett ryck och satte mig upp och famlade efter Simon som jag trodde trillat i golvet, Simon började storgråta och Björn fick sitta på bollen igen. Det hjälpte inte, så till slut släpade vi oss upp, då var klockan 06:30.
Jag sov samtidigt som Simon i förmiddags, 2 timmar fick vi och det behövdes; annars hade jag suttit här och gråtit nu. Han var nere på 37,3 imorse men nu låg han på 38,4 så han fick Ipren igen – vi har varit på apoteket idag och fått en doseringssked.
Han verkar inte så berörd av febern… kanske alla småbarn är såna? Alltså han blir ju segare och känsligare, men han skrattar och leker och pular och äter med nästan full aptit. Man vet ju vissa vuxna som däckar vid 37,1 liksom… Eller så är det så att folk är olika och han har (haft tur och) ärvt mig när det gäller just feber. Hade han hanterat feber som sin far så hade vi nog suttit på barnsjukhuset nu.