Vi hade tid igår kl 10 för ultraljudet. Jonas hade lovat att komma och passa Simon under förmiddagen eftersom det vore så trist om Björn ska missa båda ultraljuden, men i sista stund fick han veta att han måste jobba. Det är som det är, så där stod vi utan barnvakt och klurade på hur det skulle kunna lösas; de vägrar släppa in småbarn i undersökningsrummet. Tydligen distraherar de för mycket, kan man tänka sig.
Det slutade med att vi hörde av oss till Björns kompis mammalediga fru, Maria, och hon hade tid! Hon är hemma med deras förstfödda, så hon var lite spänd på hur det skulle gå med 2 småbarn samtidigt. Vi kom dit 20 min innan vi måste gå och gav Simon banan, kex och vatten och satt och pratade en stund. Sen fick Simon en kort kram på golvet, en puss och ett ”hejdå!” från oss och så gick vi utan att dra ut på det mer än så. Han stod storögd och och tittade när vi gick, men protesterade inte.
Vi hann precis i tid till kl 10, och slapp vänta. Barnmorskan jagade barnet fram och tillbaka i magen och vände och vred på bilden, pekade och förklarade vad vi tittade på. Utan förklaring hade vi inte haft en chans.
”Vänster… Hjärtklaff… Kammare… Aorta… Lillhjärnan ser ni här…” myste hon och jag undrade i mitt stilla sinne om hon verkligen, alltså verkligen såg allt det där i röran på skärmen. Som tur var sammanfattades varje genomgången sektion av barnet med ”ser jättefint ut”. Vid ett tillfälle däremot var det väldigt tydligt, vi såg barnets ansikte framifrån. Det gapade, stängde munnen, gapade igen och böjde sig bakåt ur bild. Istället kom 2 händer och 2 fötter fram och viftade lite.
”Tänk att den där bor i min mage…!” tänkte jag. Tänker jag. Det är så väldigt absurt. Kul, förstås, men svårt att fatta. Den var inte alls lika livlig som Simon, som från v 16 sprätte som en nyfångad fisk på bryggan, rörelserna var lugnare och mer… med flit, om man säger så. De gör väl ingenting med flit före ett par månader efter födseln, i och för sig, men rörelsemönstret var annorlunda i vilket fall. Det visade sig att moderkakan ligger i livmoderns framvägg, dvs mellan barnet och min hand på magen. Det, tillsammans med ett lugnare rörelsemönster, förklarar gott och väl varför jag har svårt att känna rörelser. Jag har känt dem, men inte så mycket.
En sorts oseriös vadslagning har pågått på jobbet om huruvida det är en pojke eller flicka vi väntar, samt om det är en människa eller en alien. Även familj och vänner har kommit med gissningar, och det är klart att de gör det. De är nyfikna. Inte lika nyfikna som vi, men ändå.
”Vi vill gärna veta vad det är för sort,” sa Björn när undersökningen började gå mot sitt slut.
”Jag ska visa,” sa hon och vi såg vår Tvåa i helkroppsprofil på skärmen.
”Här är huvudet, och så ryggraden här, och rumpan…” sa hon och log.
”Va?” sa jag.
”Om ni har lite fantasi…” sa hon och så följde hon barnets ryggrad och rumpa med pilen på skärmen. Barnet låg i fosterställning. Pilen rundade baken och beskrev sedan en båge och ett streck för att peka på konturen av pung och penis.
”Det är väldigt tydligt,” sa hon medan jag flinade förtjust mot Björn och liggdansade till min seger.
Saken är den att jag hela tiden sagt att det är en pojke. Nog vore det kul med en flicka, att ha en av varje, men att få en dotter kändes också lite läskigt för mig. Jag tycker flickor är lite svårare, generellt, än pojkar. De har ett lite tuffare socialt uppväxtklimat, mer press, mer stress och mer ångest att hantera än pojkar – som, det ska sägas, inte ligger så långt efter. Ingenting är enkelt. Men med en flicka vet jag ju vad hon har att kämpa mot, med en pojke famlar jag i blindo och kan skatta mig lyckligt ovetande än så länge.
Hursomhelst, jag har hela tiden sagt att ja, det vore kul med en flicka, men det är en pojke. Min kropp gör pojkar. Jag hade varit superpopulär på medeltiden. Ingen, utom möjligen Björn (fast han har också vacklat), har tagit mig på allvar. Därav min segerdans på undersökningsbritsen. Det blir jag och ”mina pojkar”. Om allt fortsätter att gå bra kommer jag en dag att kunna säga ”mina söner”.
Mina söner… Fantastiskt. Jag är så lycklig. Nu måste vi bara hitta på ett till pojknamn.
Kriterier:
- Det måste funka på svenska, engelska och franska
- Det får inte betyda nåt knasigt
- Det får inte rimma på nåt dumt
- Det ska vara tvåstavigt, så att man inte måste hitta på smeknamn.
- Det får inte finnas färdiga smeknamn, som typ Daniel = Danne osv.
- Det ska inte låta som nåt man snubblar på, som typ Bertil eller Sten.