HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.

Kommentera