Jag har pratat förut om att utvecklingen går så fort att man inte riktigt hinner med, och det är verkligen så, på så många plan. Jag menar inte bara att jag imorse tillbringade en väldigt lång stund med att ta in att min pojke står på randen till en större klädstorlek och såna saker, eller att han plötsligt kan förflytta sig snabbt som attan, eller att han når grejer jag trodde var långt utom räckhåll, eller att han får plats med hela sitt gamla babynest i munnen (typ). Nej, jag menar rent mentalt. Eftersom alla människor är olika, utvecklas olika fort och med olika kapacitet så finns inget facit, och frågar man efter vad som är normalt så får man höra ett spann som täcker nästan hela skalan så det här med att avgöra när man kan börja förvänta sig saker, det blir ju jättesvårt.
Simon bits och rivs, till exempel. Aldrig när han är arg eller ledsen, utan det är ett sätt att lära känna, utforska, upptäcka. Han gör allt med munnen – jag har inte ens sett honom resa sig från golvet (som han gör med stöd) utan att gapa stort och lägga tungan mot stödet. På öppna förskolan måste jag passa honom så han inte biter de andra barnen. Vi försöker vara konsekventa och lära honom att man inte får gnaga på folk, men det går inte in. Tids nog gör det väl det, och man vet aldrig när så det är lika bra att köra på tills han fattar.
I wonder weeks-appen står att han nu ska börja tycka om att känna sig behövd, och att han kanske vill hjälpa till genom att härma. Jag försöker lära honom att plocka upp saker från golvet och ge till mig, men han bara gnager mig på handen och skrattar. Dagarna går, veckorna går, och eftersom jag har honom i ansiktet större delen av tiden så ser jag inte förändringar så tydligt.
Jag är hemma själv med Simon 5 dagar i veckan, jag har hand om honom 6 dagar i veckan (oftast) och den 7e dagen är jag nästan alltid alldeles i närheten hela dagen.
Björn träffar Simon 1-2 timmar på kvällen 5 dagar i veckan, 6e dagen är han i närheten men fokuserad på annat och den 7e dagen har han hand om honom. Det blir 1 dag mot mina 6. Så är det när den ena är föräldraledig. Inte heller är det konstigt att den som är föräldraledig, dvs den som tillbringar sina dagar med att mata, vagga, trösta, leka och lära ut vad ”nej” betyder, blir hemmablind. Det blir inte mycket tid till paus, omladdning, omstart, betraktelser med fräscha ögon och sånt som det blir för den arbetande föräldern.
Björn jobbar hemifrån idag, och det blir alltid lite förvirrande när han gör det eftersom han inte är så bra på att hålla sig vid sitt skrivbord och jobba som det är tänkt. I förmiddags, när jag för femtioelfte gången sa ”nej Simon, stopp!” och drog bort honom från frysens baksida och drog sladdarna ur händerna på honom, blev han ledsen i vanlig ordning och jag insisterade med att lyfta honom långt därifrån. Björn tittade upp från datorn vid fåtöljen i vardagsrummet och sa nåt om att ”är det inte bättre att bara säga nej och inte vara så ironisk mot honom?”
Jag kände mig som världens uslaste mamma, och fattade dessutom ingenting. Jag var inte ironisk, men tydligen hade jag ooooat i kör med Simon innan jag sa nej igen lite snällare. Björn tolkade det som ironi. Det var det inte. ”Det vet inte han” sa Björn, och jag kände mig så matt. Hur hemmablind är jag egentligen, om jag inte ens hör att jag är ironisk mot Simon? Samtidigt tänkte jag att det är ju jävligt lätt för Björn att sitta där i sin fåtölj och kritisera.
Det är som upplagt för gräl. Jag tror att jag alltid vet bäst eftersom jag har mest erfarenhet av barnet, och Björn ser med mer distans på saker och ting, men inte med samma insikt.
Tyvärr har jag svårt att svälja min upprördhet och samarbeta när det känns som att jag gör allt jobb och sen får kritik. Kalla mig gärna överkänslig, för det är jag, men helt taget ur det blå är det väl inte. Eller?