Avslut på dag 1
Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).
Inte en lugn stund
Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.
När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.
“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.
“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”
“Ja.”
Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.
Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.
Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.
Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.
Dag 2
Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.
Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa ”en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!
På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.
