Jag berättade om lagret förra veckan, om du minns. Eller i alla fall om resan dit. Själva dagen på plats blev allt vi hoppats på, dvs en förpackningsnörds hemmamiljö ungefär, men kl 14:50 ringde plötsligt förskolan.
”Adrian kräks hela tiden. Det bara RINNER ur honom!”
Alltså, allvarligt? Det finns tydligen inget slut på den här historien. Hursomhelst. Jag ringde mamma, som skulle hämta pojkarna, för att meddela. Hon stod utanför förskolan när jag fick tag på henne.
”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.
När man bokstavligen kan se vad som väntar
På tåget på vägen hem ringde jag på facetime, som kvällen innan, vid middagstid. Det första som hände efter att Björn svarat och ställt paddan på bordet var att Adrian kräktes på köksgolvet.
Han skrek sitt vanliga ”de komme inge” innan han kräktes på nytt. Simon satt vid bordet och tittade på medan pappa torkade spya och mormor brottades med en vansinnigt törstig och febrig lillebror. Mormorhjärtat brast och gav efter för de förtvivlade tjuten efter vatten, Björn hojtade ”Nej! Neeej!” eftersom man inte ska ge mer än 5 ml var 5e minut. Mera tjut och skrik, och på min sida av allt detta var jag så åksjuk av snabbtåget att jag inte orkade göra annat än att betrakta det sjukdomskaos som väntade mig.
Det var värt det
När jag kom hem gick jag upp till Simon, som inte somnat, och kramades en stund. Sedan gick jag för att titta till Adrian. Han slog upp ögonen när jag närmade mig sängen och sa ”vatten, mamma, jag vill ha vatten”, så jag tog med mig honom ner och sen satt vi vid köksbordet och vattenmatade i 90 minuter under intensiva distraktionsförsök med napp, netflix, dans och prat för att ta fokus från hur fruktansvärt törstig han var och hur utsvultet desperat han bokstavligen kastade sig med båda händerna utsträckta mot muggen med vätskeersättning.
Men så när det började bli sent, och det värsta hade lagt sig, så blev det lugnare. Vi satt vid köksbordet, jag med honom i famnen, och tittade på barnprogram när han vände sig halvt om för att goskramas och söka tröst. Han borrade in sitt lilla varma ansikte mot min hals, snusade och sa, medan nappen grumlade orden, ”mmmmamma … Jag älskar dig.”
Mitt hjärta sjöng av lycka, där mitt i eländet. Det var ett riktigt himlen-i-min-famnögonblick.
Utspelet
Det var egentligen dit jag ville komma med den här historien, att Adrian gav mig ett av mina vackraste ögonblick och att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det, men ingen gillar oavslutade historier, så …
Adrian insjuknade som sagt förra onsdagen. Dagen därpå piggade han på sig. I fredags fick jag dra hem akut efter lunch, eftersom jag fattade att jag skulle bli dålig och kräkas vilken sekund som helst – mycket obehaglig känsla att ha, över lag, men framför allt på nya praktikkontoret – och när jag kommit hem (jag hann hem) ringde de hem Simon från förskolan eftersom han också mådde dåligt. Björn jobbade hemifrån så han gick och hämtade. Senare fick jag veta att även mamma insjuknat samma dag.
Jag blev jättesjuk. Alltså jätte, jättesjuk. Maginfluensa av den värsta sorten med bonusar som vätskebrist och feber och, ja just det, jag kunde inte gå. Fick krypa uppför trappan den kvällen. När barnen kom in till mig i sovrummet och skulle säga godnatt låg jag och frossade på mage och kunde bara lyfta huvudet för att möta dem. Inget annat.
Simon drabbades inte lika hårt – de gör ju sällan det, de där små – och var liksom på benen någorlunda dagen därpå, och i söndags insjuknade Björn sist i raden av de lättfällda brickor vi är.
Igår var det onsdag igen, och jag mådde fortfarande illa. Alla andra är återställda sedan flera dagar, så jag undrar om det kan vara så att det drabbade min kropp hårdast för att jag 1) inte är ett småbarn och 2) inte har så mycket reserver att ta av.
Men det blir bättre, snart är det borta och vi är redo för nästa omgång. Kom igen bara, vabruari, än är det inte slut.
