I terapi med bebis

Det här är inte en blogg som författas av nån plågad själ med spektakulärt förflutet och skelett i garderoben, men jag har precis som alla andra mina knutar som jag önskar att nån kunde komma och lossa lite på mellan varven så att de gick fortare för mig att lösa upp.

Härom veckan bad jag till slut om hjälp med några 9 månader gamla knutar, och idag var jag på möte 1 av 5 hos en KBT-terapeut i stan som jag fått på remiss. Det kostar mig 100 kr per gång, vilket i det här sammanhanget är en symbolisk summa eftersom dylika besök annars kostar uppåt 600-700 kr, jag vet vissa som betalar ända upp till 1600 kr per gång, men då ingår mer än bara samtal (alternativ medicin).

Mitt mående har gått upp och ner men nu senaste veckan tycker jag det varit på väg uppåt, och som alltid tänkte jag att ”nu har det vänt, jag kanske klarar det här själv ändå”. Speciellt som jag snubblade över en artikel på Facebook, ”Barn måste ha hjälp för att inte dö” av Andrev Walden, och kände att han satte ord på min avgrundsdjupa skräck. Alla kanske tänker precis som jag, tänkte jag. Det kanske är såhär det ska vara, på riktigt. Men mötet idag var redan bokat och jag har ju lärt mig nu, efter rätt lång tid ändå, att nej, det har inte vänt, det känns bättre men det är tillfälligt och det är urdumt att backa ur.

Terapi, i alla fall efter vad min egen erfarenhet har lärt mig, är ganska uppslitande och väldigt ansträngande. Jag hade dessutom Simon med mig för det går ju inte att få barnvakt mitt på dan en onsdag hursomhelst. Simon satt där på golvet med min termosmugg och ett gäng leksaker jag tagit med, och gnällde, och flirtade med terapeuten, och steppade, och fipplade, och pratade och hojtade oss fram genom sessionen men hon hade tålamod. Jag grät i omgångar medan vi pratade och Simon satt i min famn i omgångar, och till slut hann vi inte sammanfatta eftersom timmen gått sin väg.

”Känner du att du fått nånting med dig härifrån idag?” frågade hon.

”Ja, det gör jag.” Jag fick med mig en attackplan därifrån:

  1. Sluta titta på nyheterna
  2. Sova mer
  3. Medvetet kontra med positiva tankar när skräcktankarna bubblar upp

Jag tror att nr 3 blir lättast, för man får nyheter överallt ifrån så jag måste sluta kolla Facebook och det kan bli svårt att motstå. Kan förstås lösa det med att avinstallera appen i telefonen. Och när, och hur, ska jag sova mer? Om jag sover med Simon om dagarna så kommer jag i otakt och är inte trött på kvällen, vilket jag absolut vill undvika, för vad kan vara mer gästvänligt för en överaktiv fantasi än tystnad, mörker, och en pigg hjärna att härja fritt i?

Kommentera