Ert krig, våra döda
En kompis var på Madonnakoncerten igår kväll, hon la upp en video på Facebook där ”Madonna hyllar Paris med en fransk kärlekssång”. Kärlekssången i fråga var la Vie en Rose av Édith Piaf.
Jag bodde i Paris en tid efter gymnasiet. Idag har jag flera vänner där, men ingen av dem föll offer tack och lov. För mig känns det lika nära som om terrorattackerna hade hänt i Göteborg eller Malmö. Absurt, surrealistiskt, och det skrämmer mig från vettet. Många kvinnor förlorade sina barn i fredags i samma område som jag själv dansat, skrattat och flängt i barer på.
Jag kan inte föreställa mig något värre än att överleva sina barn. Vill man ens vara stark och gå vidare då?
Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på alla mödrar som nu måste begrava sina barn.