Vi åker till landet idag. Presens, eftersom jag och Simon är framme men inte Björn. Inte än. Vi tar det från början:
På min födelsedag var Björn borta på Adelsö, dvs i princip utomlands, och köpte en båt. Vi hade en båt på landet som vi ägde tillsammans med Björns bror, men de har en egen båt så den vi hade gemensamt såldes. När jag kom hem den dagen stod den nyinköpta båten tillfälligt parkerad på baksidan.
Den här helgen kör vi ut den till landet. ”Vi” i det här fallet betyder Björn. Den stod på ett 30-släp, vilket betyder att det skulle ta lång tid att köra från oss till Stavsnäs där planen var att sjösätta den på lämpligt ställe, montera isär släpet och lägga det i båten, och sen köra till landet.
Björn sa att han inte hade en aning om hur lång tid det skulle ta, och att jag och Simon gjorde bäst i att åka ut själva. Jag höll motvilligt med.
Igår kväll hade jag fortfarande inte lyckats skaka av mig motvilligheten. Tanken på att åka kommunalt med Simon i 1,5 timme och sen vaxholmsbåt i ytterligare 1,5 timme SJÄLV gjorde mig nästan nervös. Hur skulle jag få honom att acceptera att sitta stilla i bussen? Jag känner mig otymplig, osmidig, med ryggont och nedsatt stubin, och kunde inte se hur det skulle kunna bli en angenäm/uthärdlig resa.
Den blev inte heller angenäm, men att kalla den outhärdlig vore fånigt. Redan på bussen, 3 minuter efter start, skulle Simon klättra ur vagnen och klättra runt. Efter en kvart var vi framme vid pendeln, där jag hjälpte honom att kasta sig ner från en bänk på repeat tills pendeln kom. På tåget skulle han gå omkring, gärna släpa på sångboken han fått med sig, och ville INTE bli upplyft i famnen när dörrarna öppnades. Vi tog ett tidigare tåg, vilket var tur eftersom vi då hann med ett toalettbesök på Centralen. Sen var det tunnelbana 3 min till Slussen, sen ersättningsbuss för Saltsjöbanan i 25 min till Saltsjöbaden.
När vi stod och väntade på bussen vid Slussen försökte jag tänka att det bara är 25 minuter. 25 minuter går ganska fort. Ändå kändes det som att 25 minuter i latensfasen skulle vara att föredra framför 25 minuter på en buss med en unge som inte vet vad han vill och bara vantrivs. Trots det gick den bussresan bäst, för då fick han kedjegnaga på skorpor och flörta med folk utan att behöva gå fram till dem. Sen var det bara vaxholmsbåten kvar.
Enda sättet att åka båt med Simon är att låta honom gå runt på båten och så följer man efter som en sorts livvakt. Vem som ska livvaktas – Simon som klättrar upp och ner i den tvärbranta trappan eller damen som Simon tillgivet bet i tårna – varierar, vilket ändå gör det lite intressant. Jag körde Babblarna i mobilen samtidigt som jag gav honom banan för att få i honom lite näring, men det höll inte så länge för sen tog surfen slut.
Men även denna resa tog slut, vi kom fram, åt lunch, och nu sover han. Björn skickade ett meddelande för en stund sen: ”Ett skepp kommer lastat!” och en bild.
Det verkar ha gått bra allting, för nu kom han precis hit. Hurra.