Det var en väninna till Jonna som samlat ihop folk via en hemlig FB-grupp till en babyshower i lördags hemma hos henne, låååångt utanför Stockholm (men fortfarande på pendeltågslinjen).
Lätt förvirring i inledningen
Det kom lite olika bud med inbjudan; först framgick inte att det skulle vara en överraskning men det var ingen som hann försäga sig. Eller babyshower kanske är synonymt med överraskning? Hursomhelst, det skulle pågå kl 14-17 men sen visade det sig samma dag att vi skulle vara där tidigare eftersom Jonna skulle komma dit kl 14. Jag såg det för sent, så jag rusade in där med bilen parkerad på trekvarten och blöjtårtan i högsta hugg kl 13:57, men det var ganska lugnt.
Jag var den enda som hade gjort en blöjtårta så den fick mittplatsen på presentbordet, och jag hann till och med blåsa 3 ballonger innan Jonna, sambo och bonusdotter ringde på dörren.
Babyshowern
Jonna blev överraskad, men hon hade anat att det var på gång så hon var väl inte helt tagen-på-sängen, herregud-vart-ska-jag-göra-av-mig-själv-jag-dör överraskad.
Tjejerna som ordnat detta hade sett till att bjuda in barndomskompisar från Norrlandskusten, mamma, kusiner och vänner som de inte kände så väl. De hade ansträngt sig. Hon som huserade kalaset roddade förberedelser, gäster, man, en 4-åring och en 1,5-åring så hon var såklart aldrig stilla.
Mat och fika
De hade gjort en stor pastasallad till lunch, där fanns baguette och färskost, alkoholfri bål och bubbel samt riktigt bubbel.
Till fika hade de beställt en specialgjord tårta av nån kompis kompis som har det som hobby (hon är tydligen konditor till yrket). ”Bebe Karlsson”, som det stod på, är ett internskämt som jag missade förklaringen på. Vidare fanns där kladdkakebollar rullade i vit choklad och blått strössel som gjorde alla blå i munnen (skapelsen kallas för nåt som jag glömt), samt frukt och småkakor.
Lekar
De lekar som strösslades ut under evenemangets stilla gång var följande:
- Frågesport. 10 frågor hämtade direkt från nätet med 3 svarsalternativ. Sedan fick man rätta varandras.
- Gissa storleken på Jonnas mage. Alla fick ta en remsa toapapper och uppskatta hur stor hon var runt magen, sedan räknade man antal pappersrutor, och det gällde att komma närmast.
- Lära sig vika tygblöja. Jonnas mamma hade med sig en av Jonnas gamla tygblöjor och höll kurs.
- Gissa datum för nedkomst, längd och vikt på en lapp och lägga i en burk.
Allt som allt
Det var lyckat, trevligt, mysigt, och kul att träffa Jonnas mamma för första gången på minst 20 år. Min present uppskattades och allt var frid och fröjd och, viktigast av allt: jag åkte hem på mycket gott humör och en tygblöja klokare.
Hur man viker en tygblöja med en hand samtidigt som man filmar
Vik först en fyrkantig tygbit på mitten, och så på mitten igen innan du börjar:
Tanken är att man ska ha ett par yllebyxor utanpå detta, och då ska det vara tätt, enligt Jonnas mor.
Men…
Detta må låta neggigt, och det är det, men inte så att det färgar min upplevelse av hur trevligt det var att vara där. Det VAR kul. Och det här jag tänker säga nu har antagligen mer att göra med mig än med någon av övriga inblandade, men jag kan inte låta bli att läsa in så mycket ssshhhhiiiit i hur andra har det. Vad som är viktigt för dem, och vad jag misstänker att de tror är viktigt för dem. Och mig.
Man ska inte jämföra!
Man ska inte jämföra, det blir bara tokigt och är rätt och slätt ohälsosamt eftersom man inte får en rättvis bild att jämföra med genom att följa någons insta, FB eller att träffa någon en gång. Så när det då händer att jag får en engångsbild av vissa kvinnor på det här sättet, så tänker jag att de är precis lika medvetna om det som jag, naturligtvis. Så de anstränger sig för fasaden, för det är vi kvinnor över lag riktigt riktigt bra på.
Jag såg ett glatt gäng halvunga morsor med liknande kläder (tajta jeans och ljusa, ärmlösa, lite flygiga sommarblusar), fixat hår, smink och naglar. Och solbrända.
Jag såg inte ut så, kan jag säga. Jag hade försökt sminka bort lite av de tyngre ögonpåsarna under total tidsbrist på 30 sekunder men utan större framgång. Jag är likblek, och inte på ett klädsamt mörkhårigt vis är jag rädd. Jag hade i all hast valt kläder efter en viss stil (i det här fallet typ ”80-talsfransyska”) för att slippa klä mig så… vanligt. Tyvärr ingick i detta en väldigt röd kofta som framgångsrikt framhävde mitt pigmentfattiga anlete – vilket jag upptäckte i backspegeln på väg ut från vår uppfart.
Jag kände mig, i jämförelse med de andra, trött, sliten, off, vilsen, lost, och annorlunda. Och vinterklädd. Inte en rakt igenom behaglig känsla. Det faktum att jag INTE släpade runt på en bebis bidrog till att jag blev den som själv fick försöka få folk att prata med mig, och liksom bevisa att jag hörde hemma på nåt vis som INGEN någonsin skulle erkänna. När det framgick att jag också hade barn så släppte det för dem. Då kunde de intressera sig, då kunde vi bonda lite, då var jag liksom ändå lite ”med i klubben”.
Lika för alla
Jag brukar ställa mig över sånt där. Jag ser ett gäng småbarnsmorsor och jag VET att de
- sover ganska dåligt ibland
- är ganska isolerade
- är ganska understimulerade
- bryr sig
precis som jag. Än värre, än mindre – same same. Den tiden de lade hemma på att fixa sig, den tiden lade jag på annat och i det här precisa fallet lade jag den på att mysa med Adrian i sagoburen för att han skulle vara tyst, så att Björn skulle få sova en stund samtidigt som Simon, eftersom han var så avgrundstrött den dagen.
Det gör inte mig bättre eller sämre än någon annan, men det gör mig tydligen annorlunda i en småbarnsmammagrupp. Jag bryr mig inte om mitt utseende så att det känns jobbigt när jag inte är fixad, verkligen inte, men i en grupp där jag verkar vara den enda av det slaget blir det så tydligt och jag känner mig lätt lite utanför och tafatt.
Vem är jag, nu igen?
I sammanhanget får vi inte glömma att jag nästan aldrig går hemifrån utan barn, och att jag som konsekvens av det har glömt hur man gör utan barn. Var vill JAG stå i det här rummet? Vem vill JAG prata med? Vad ska jag göra med all tid som nu inte tas upp av att fokusera på ett barn? Vem är jag nu igen?
Jag hjälpte till en del, men det fanns inte så mycket att göra och vartefter tiden gick såg jag samma dolda tafatta mönster hos flera av de andra. Vissa tog till exempel på sig ansvar för andras disk, för att få ha en uppgift. Svårt att sitta ner och BARA VARA, om man nu inte har någon att prata med exakt precis hela tiden.
Dessutom…
Och bara för att understryka min säregna existens, så kunde jag egentligen inte äta någonting av det som serverades, utom frukten, eftersom jag är nötallergiker (pesto i pastasalladen) och glutenintolerant (pasta, alla bakverk och bröd).
Pastasalladen var jag tvungen att fråga om eftersom innehållet var oklart (pesto eller icke pesto?), och jag skojar inte, alla 3 tjejer som varit inblandade i den blev så ångerfulla och ledsna och skämdes att de inte tänkt på det att jag blev tvungen att försäkra dem om att det var lugnt flera gånger om. När de hämtat sig såpass att vi kunde gå vidare kände jag att det inte var läge att fråga efter glutenfritt, så jag gjorde ett undantag och åt bröd och tårta av hjärtans lust. Jag mådde därefter sen också. Men det var det värt.
Å andra sidan…
Jag är å andra sidan ganska säker på att deras upplevelse av samma tillställning ser annorlunda ut. Om nån av tjejerna som höll i det vill vara självkritisk och deppig så kan hela kalaset vändas till något som bara blev lyckat på grund av gästerna.
Det är så nedrans trist att vi gör såhär mot oss själva, många av oss. Det är svårt att välja den glada vägen när den nedvärderande ligger så nära till hands.