Kan du tänka dig? Jag ska bli faster.
Faster …
Hela familjen satt och diskuterade bebisens kön hos mamma för några veckor sen – som om frågan faktiskt var öppen för diskussion – och jag tittade på min bror och sa ”det är en flicka”.
Han såg skeptiskt på mig: ”Fast det VET du ju inte.”
”Ibland vet man. Jag brukar har rätt.”
”Ja, jag veeet,” svarade han.
Det är förstås lika stor chans vilket som, men av någon anledning kunde jag inte föreställa mig en pojke och det kunde ingen annan heller. Ingen, utom min bror som visualiserade en pojke av alla krafter. Oklart varför.
Beskedet
Han hörde av sig för att meddela kön efter ultraljudet i måndags.
Sanningens och upprättelsens tid nalkas
Det viktigaste i sammanhanget är förstås att JAG ska bli FASTER – jag kommer få sy en massa babykläder igen (wohoo!!) – men efter det så kommer det underbara, väldoftande faktum att jag vet att jag kommer få höra saker som ”asså NU fattar jag vad du menade” från min bror, som låtit undslippa sig både ett och annat ”det är väl bara att …” genom åren. Hehehe, hämndens upprättelsens tid är kommen.
Min underbara lillebror
Nej, min bror har glatt ställt upp och hjälpt oss oräkneliga gånger och pojkarna avgudar honom så det har inte varit hemskt med honom. Men några gånger har jag resignerat, inför den grundläggande kunskapen i universum att vissa saker måste upplevas för att förstås, och då har jag sagt till honom att ”kom ihåg det här samtalet nu, arkivera det i minnet och så tar vi fram och fortsätter den här diskussionen när du själv blir förälder”. Då har han skrattat och sagt att han nog har en del saker som han kommer att få höra då, och det har han naturligtvis rätt i.
I augusti/september nån gång är det dags. Massor av tid att sy, drömma och längta. Jag kommer stå med armarna utsträckta, utifall att någon vill lägga ifrån sig en bebis i dem, så fort jag får tillfälle.
Jag kommer INTE vara den där som berättar hur man minsann ”ska” göra. Aldrig. Usch och tvi.