Ja, jag är på jobbet (hotellreception). Alltså jag jobbar, jag är inte bara här och våldgästar. Eller… jag jobbar ju uppenbarligen inte just nu då, men jag är här.
Min chef ringde mig i förmiddags och snackade lite, och frågade. Jag vet att hon aldrig skulle ringa mig under min mammaledighet och be mig jobba om hon hade tyckt att hon hade ett val, så jag hoppar in nu 4 timmar på kvällen fram till kl 23. Simon är hemma med Björn, och jag var glad att komma hit. Jag har turen att ha ett jobb som jag genuint tycker om, och jag har dessutom jobbat så pass länge att sista året pre Simon gick på vana. Jag satt bekvämt i rutiner, hade koll på stammisarna, behövde sällan skärpa mig och göra grejer som jag inte gjort förut. Ibland kan det vara skönt att ha en period där man kan luta sig tillbaka och lite slappna av i rutiner och känna att vad som än händer, så fixar man det, men de flesta brukar ju känna efter ett tag att det är dags för nya utmaningar.
Men.
Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.
När kvällen börjar gå mot sitt slut kommer jag att bli tvungen att leta fram receptionens bruksanvisning, som författats av en av våra bästa (dvs mig), och lusläsa saker som hur man gör kassan och annat sånt där basic som man aldrig trodde att man skulle kunna glömma.
Enda anledningen till att jag törs hoppas på att hålla mig vaken ända till 23:45, vilket är klockslaget så mitt huvud träffar kudden hemma, är att jag sov middag med Simon kl 16. Annars hade jag nog suttit och svurit och fällt en tår eller två inne på kontoret just nu.
