Ett års (anti)träning

Min hjärna är inte van att

1. hålla reda på vilken dag det är idag
2. hålla reda på vilket datum det är idag, eller någon dag alls för den delen
3. komma ihåg saker som inte rör mig personligen på ett direkt och konkret vis HÄR OCH NU
4. behöva planera annat än idag
5. användas

Imorgon fyller en av mina bästa vänner år. Hon ska ha födelsedagsfika på eftermiddagen. Det är viktigt för henne, och hon frågade mig för 2 månader sedan om jag kunde komma. Jag lovade att se till att jobba dag så att jag kan komma efter jobbet.

När min chef la schemat sa jag att jag behövde jobba dag den 12/5. Jag fick mitt dagpass.

SEN SLÄPPTE JAG DET.

Idag är det 11/5. Jag har jobbat dag måndag och tisdag och går mot 2 kvällspass i naturlig och logisk följd. Björn har tagit med Simon till parkleken för att jag ska få sova klart. Jag vaknar, kollar klockan på mobilen, ser påminnelsen om födelsedagen imorgon eftermiddag då jag kommer att vara på jobbet, och hatar mig själv.

Vad har hänt? Jamen jag hade ju släppt det. Det var ju löst. Alltså hade jag totalt glömt bort det och det är förmodligen JAG som bytt hela veckans jävla schema rakt av med kollegan i den slöa och obegåvade tron att jag kan göra sånt utan att kolla i kalendern.

I den slöa och obegåvade tron att jag, trots bevisad motsats om och om och om igen, kan komma ihåg saker i huvudet.

Min kollega – vi är bara 2 som jobbar i repan – är världens bästa. Skarp, skärpt, glömmer inget och lätt att ha med att göra. Och jätteschysst. Hon ber aldrig mig om att få byta pass. Om jag ber henne byta med mig nu kommer hon sannolikt att säga ja, om än lite motvilligt. Jag kommer att ge henne TVÅ vändpass på samma vecka. (Vändpass: man jobbar kväll till 23, och börjar 6:30 dagen därpå.)

Hon ställer alltid upp. Jag får dåligt samvete över att vara så klantig och att det ska drabba henne också… så jag frågar henne inte. Istället frågade jag kollegan som jag hjälpte på liknande sätt på systerhotellet nyligen. Jag tänker tjänster och gentjänster. Hon sa ja, men hon kan inte komma in förrän en timme senare så hon skulle fråga min jätteschyssta kollega om hon kan stanna en timme extra. Min kollega kommer sannolikt att säga ja.

Men det känns ändå bättre att be om en extra timme på jobbet jämfört med ett extra vändpass och jättestök.

Vad gäller mig personligen i den här röran så kommer jag att hinna sova väldigt lite, och komma till födelsedagen i ett förkastligt trött skick. Men det förtjänar jag (kanske inte min vän). Rätt åt mig.

Jag skyller på föräldraledigheten, dvs ett års oträning – antiträning, faktiskt – av minne och koncentration. Jag skyller på omedicinerad och högeligen aktiv pollenallergi. Jag skyller på gravidhormoner, och gravidtrötthet. Faktum är att jag har fantastiskt usla förutsättningar för att hålla flera bollar i luften just nu. Eller ens en boll i luften. Med båda händerna. Men eftersom jag vet om det så får jag ju hantera det! Jag har bara svårt att få till ett bra sätt…

Från det ena till det andra, fast i samma genre; jag fick ultraljudsbilder när jag gjorde KUB-testet för en tid sedan. Jag skulle fota dem och spara dem på datorn som jag gjort med Simons bilder, så jag la dem med färgen uppåt i husets soligaste fönster, dvs i köket, och glömde bort dem. Nu har de gulnat och bleknat, men den ena låg lite under den andra och har klarat sig lite bättre.

Tvåan.

Lämna ett svar