Läggningsrutin
Vi lägger barnen varannan kväll, jag och Björn. Alltså varannan kväll lägger jag Adrian, och varannan kväll Simon.
Vår – eller ska jag säga deras? – läggningsrutin börjar kl 19 med välling till Adrian och Simon får varm/kall mjölk med frysta lingon om han vill. Det är ett mysterium för mig varför man väljer att ha frysta råa lingonbär i sin kvällsdryck, men det är å andra sidan inte jag som ska dricka den.
Sedan följer badrumscircusen med tandborstning, fuktkrämsbrottning, olovlig vattenlek, förtvivlat hysteriska sammanbrott över att blallan (blöjan) liksom kränkningarnas moder (pyjamasen) ska på, alternativt lajvande om en snigel som inte har några ben, en bäbiskatt och/eller pirater.
”Mamma! Suta nu då! Ja behöväj ingen futtkäm, ja ä en PI JAT!!” hojtar den ene medan den andre redan vrålat sig hes och nu avgrundsväser på utandningen.
Sedan delar sig spåret.
Simon
Jag lirkar/lurar/lockar/bär/jagar Simon in i hans rum, plockar fram hans napp och lägger mig på sängen och väntar på att få en bok. Det händer att han inte kommer, och då väljer jag en själv. Det händer att han inte kommer då heller, varpå jag undrar om han inte vill ha nån saga och lite längre fram i den diskussionen brukar han gräva ner sig bredvid mig och lyssna. Efter sagan vill han dricka vatten, och sen sätter jag på CD-spelaren med sago-skivan, kramar godnatt och stänger dörren.
Förr brukade han gå upp igen, komma ut ur sitt rum och hojta ”Argh!” och svänga piratigt med armen, och skratta när vi bar tillbaka honom, men det verkar ha gått över nu. Trots det sitter vi kvar en stund i soffan utanför och vaktar, medan han ligger där inne i sin säng och sjunger, pratar och spelar speldosa.
Adrian
Giv mig styrka.
Adrian har taggat på sagostunden halva kvällen. Han är så peppad att han rusar ut ur badrummet raka vägen till sitt rum och hämtar en bok som han möter mig med halvvägs tillbaka. Tillsammans går vi till sängen, jag hämtar en napp och eventuellt pyjamasen och måste hela tiden påminna om vilka uppenbara samma-som-igår-saker som vi måste göra innan vi kan läsa sagan. Han är helt med, och när det är dags att lägga sig bredvid mig är han så uppspelt och lycklig att han skrattar entusiastiskt när jag lyfter upp boken.
Han brukar få en 10-15 minuter oftast, sen sjunger jag lite och sen är det godnatt.
Adrian protesterar. Jag berättar saker som att alla ska sova, Simon också, osv. Jag lägger ner honom i hans säng. Han börjar grina ilsket. Jag lägger över täcket, pussar godnatt. Han sparkar av sig täcket och skriker medan jag går ut och stänger dörren.
Fram till hit ungefär låter det likadant oavsett vem av oss som lägger honom. Men i mitt fall så klättrar han ur sängen och kommer ut ur sitt rum redan innan jag hunnit sätta mig i soffan. Jag fångar honom, upprepar nedläggningen i sängen, varpå han upprepar sitt gubben i lådan-nummer igen. Och igen, och igen, och igen.
Och igen.
Då kan Björn gå in, om han är klar med Simon alltså, och bara lugnt ta Adrians ansikte mellan sina händer, titta honom stadigt i ögonen och säga att du ska sova nu.
Adrian protesterar ändå trött, men lägger sig ner och kommer inte upp igen.
Wtf?
När Björn kör läggningen med Adrian bråkas det en 5 min sen somnar ungen UTAN att Björn behöver ligga bredvid och spela slowmotion basket med hans huvud för att förhindra att han reser sig upp, eller stå som en målvakt på andra sidan dörren och vara beredd på att ta emot när handtaget sakta vrids nedåt.
Jag har uppenbarligen ingen auktoritet. Jag har inte heller hjärta att vara hård det sista jag gör på kvällen, men även när jag är det så har det noll effekt – antagligen för att jag inte är konsekvent.
Men det finns hopp!
Härom kvällen bad jag Björn demonstrera sin teknik på mig. Låtsas att jag är Adrian, sa jag. Det gjorde han, och sen gick jag in till vår lilla lådgubbe igen, kopierade Björn och talade om vad som skulle hända nu. Adrian accepterade (!! OMFG !!), på sitt sätt. Dvs han fortsatte att protestera, men övertygelsen hade liksom runnit av honom och 10 min senare var det knäpptyst.
(paus för stående ovationer)
(ridå)