Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Jag läste en så fin text på Fatherly, vilket fick mig att tänka på Simon.

Fatherly, för övrigt, är inte en sida som jag backar i vått och torrt precis, men de publicerar riktigt roliga saker* mellan varven och ibland dyker det upp artiklar som håller mig kvar ända till sista raden.

Jag medger att det ”räcker” med att uttrycka sig snyggt, förmedla en känsla och gärna vara lite lättsam för att fånga mig som läsare; ämnet måste inte vara min tekopp till 100 % för det.

Hursomhelst, den här texten jag läste är skriven av en far som berättar om hur hans femårige son använder honom som lekbråkspartner – i brist på bättre ord för det där behovet av att bråka/brottas/blow off steam som jag till viss del känner igen hos Simon.

Simon, alltså. Bråkig på lågt blodsocker-nivå.

Ofta på eftermiddagarna, under de där två timmarna hemma mellan förskolan och middan, så går han runt och är allmänt bråkig och muckar med alla. Adrian får ta mycket skit – även om han själv sällan är helt oskyldig – när Simon trycker på brorsans alla knappar och sen skrattar och håller sig precis utom räckhåll för hämnden, alternativt bara knuffar omkull honom.

När jag går emellan och ska prata vett med Simon, samtidigt som Adrian kristallglasskriker bakom mig och ytterkläderna fortfarande ligger på golvet, så möter han min blick, gapar, och … väser. Han försöker få tag om min hand och ska bitas, varpå vi många gånger blivit riktigt ovänner.

De senaste veckorna har jag mött honom med någonting annat, vilket funkat bättre (för mig, såklart, men jag tror också för honom, i alla fall om vi jämför med alternativet där alla i princip skriker sig från vettet):

Vi låtsasbråkar.

Låtsasbråket

Jag möter hans ilska – för är han inte redan arg och terrar sin bror av den anledningen, så blir han ju arg av att möta motstånd – med att kittlas. Jag är noggrann: jag startar ingenting. Han bestämmer när det är över. Han får min fulla uppmärksamhet, och för varje attack så svarar jag med kittel. Han försöker sparkas, jag fångar fötterna i luften, kittlar dem och säger samtidigt glatt och uppskruvat att fötter som sparkas måste jag kittla. Och så vidare.

Han protesterar förstås. I början grinar han och blir ännu argare, men det tar inte lång tid innan han skrattar och grinar samtidigt.

”NEJ! NEJ MAMMA NEJ! NEEEEJ!! SLUTAAAA!!!”

Jag ger honom andrum, säger jag att jag inte kan sluta, men om han vill att jag ska sluta kittlas så måste han sluta sparkas.

Då kan han stanna upp för ett andetag, och väga situationen. Han slutar aldrig, han tar ny fart istället. Det gör jag med. Lekbråket eskalerar. Jag kittlar honom aldrig så att han tappar andan, därför blir det inte outhärdligt för honom och därför vänder ilskan snart till skarpt fokuserad hämndaktion, och därefter till brottnings-/slagsmålslek.

Det brukar ta honom uppskattningsvis 10 minuter att bränna av sig sin värsta frustration, eller vad det nu är han behöver få ur systemet. Humöret och energin skiftar till ljusare igen, han blir lugnare, och till slut faller han ihop i en liten hög. Han flämtar andfått, tittar upp på mig och säger nåt snällt. Ibland får jag en kram. Ibland berättar han något förnuftigt. Oavsett vilket, så har energiexplosionen fått honom civiliserad igen. I alla fall för tillfället.

Adrians roll i spektaklet

Ofta sitter lillebror och tittar på, och ser ut som om han önskade att han hade haft en skål med popcorn och kanske en mindre utsatt plats än den på första raden på första parkett, men ibland lägger han sig i. Det blir mer för mig att göra då, mer att hålla reda på, men han får vara med om han vill.

Ibland handlar det dock inte om att han vill vara med, utan om att han ska hjälpa den som han upplever är i underläge. Då kommer han och ska försvara Simon, trots att Simon nyss kanske stulit alla hans prylar ur händerna på honom. Han är mjukhjärtad som sin mor, verkar det som.

Fatherly

”I repay the favor by pinning his shoulders to the floor and tickling his ribs, eventually allowing him to escape for another onslaught. Showing him that I understand, that I see him, that I’m present, that my attention is nowhere else, that I’m more than discipline and instruction, that I’ll take all he can give without giving up, and that I love him enough to kick his ass.”

Så avslutas texten på Fatherly som fått mig att fundera på vad Simons grej egentligen handlar om. Kanske har han för mycket energi kvar, kanske är det precis tvärtom. Kanske har han egentligen saknat mig och ska återknyta banden, kanske orkar han helt enkelt inte bråka mer när vi är klara med varandra, trots att han skulle vilja – men det känns inte så. Det känns som om det handlar om närhet, den där närheten som han inte gillar på samma sätt som Adrian (gosarnas gosare) men som han ändå behöver.

… Och kanske är den sistnämnda tolkningen av fenomenet bara något som jag läser in, baserat på hur jag upplever det. Who knows?

---

*exempel på rolig sak: