”En veckas betänketid enligt lag”

En vän som länge trott att hon inte kan få barn blev plötsligt gravid för en tid sedan. Eftersom hon inte var i en stadig relation valde hon att inte behålla det, det var det enda beslutet som gick att fatta i hennes situation. En medicinsk abort fick hon göra, eftersom det var så pass tidigt.

När det händer ens vänner saker, oavsett vad det må vara, så har man ju en tendens att se till sig själv och söka efter en liknande upplevelse för att kunna relatera till händelsen den vägen och kanske kunna komma med några användbara eller stöttande ord. Man vill hjälpa, och för att kunna hjälpa är det himla bra om man förstår.

När min vän berättade om vad som pågick så tänkte jag såklart direkt på min egen abort och hur det var för mig. Kontentan av mitt råd till henne blev att VÄNTA FÖR I HELVETE INTE! Har man bestämt sig så är det ju förr dess bättre som gäller. Timmar kan spela roll. Graviditetshormoner ska under inga omständigheter underskattas, för man kan omöjligt veta på förhand hur man kommer att reagera på dem.

Hon följde mitt råd och drog inte ut på det. Jag är så glad för hennes skull, att det inte var ett svårt beslut för henne, att hon inte behövde genomgå en nedsövd skrapning i vecka 10 och att hon aldrig behövde förlika sig med den inre rösten som sa att kanske, kanske var detta ett misstag.

Där var jag för 6 år sedan. Hur jag kunde hinna ända till vecka 10 går mig förbi, både nu och då… men jag bodde i Frankrike. 2 mardrömslika semesterveckor i Spanien med min dåvarande, evighetsdagar i elände som fortfarande gör mig illamående när jag tänker på dem, blockerade ett första läkarbesök. Ett försenat första läkarbesök krävde ännu ett besök, och det besöket krävde en veckas ”betänketid enligt lag” utifall att jag skulle ändra mig, och det besöket i sin tur följdes av en rad dagar innan jag fick komma till sjukhuset. Vi det andra läkarbesöket gjordes ett ultraljud, jag fick se den lilla bönan till foster och blev fullständigt överrumplad och chockad av att tanken på att detta kanske var ett misstag dök upp som ett svagt eko nere i det svarta hål där jag tillbringade mina dagar. Jag har aldrig sviktat i min övertygelse om att det var rätt val jag gjorde, men det betyder inte att man har känslorna med sig och att tvingas vänta så länge innan jag fick slippa ur mitt livs värsta mardröm var fruktansvärt.

Det önskar jag ingen. Aldrig någonsin. Jag minns den tiden, och det psykiska efterarbete jag tvingades till, som en enda kladdig dimma av livskris. Allt var inte abortens fel, verkligen inte, men utan den hade jag inte gått sönder. Inte en chans.

Därför skulle mitt råd, till alla kvinnor som bestämt sig för att genomföra en abort, vara att gör dig själv en tjänst, för allt du håller kärt, låt inte en enda minut mer än absolut nödvändigt gå till spillo. Du vet inte vad du riskerar. Tanken att ”det är lugnt” kanske inte finns kvar imorgon – bara så du vet.

Lämna ett svar