Föräldrar är konstiga när de bråkar

Varken jag eller Björn är stormiga individer med känsloutbrott och drama som vardagskryddor, men nog händer det att vi fastnar i (töntiga) diskussioner som ibland eskalerar till livliga alternativt hetsiga utbyten av repetitiva meningar till följd av en föregående detaljbaserad språkförbistring à la det-var-väl-inte-självklart-att-vi-pratar-om-flygblad-vi-pratade-ju-om-bungyjump-alldeles-nyss.

Ingen är perfekt.

Det har däremot aldrig slagit mig att dessa livliga diskussioner skulle kunna uppfattas som verkliga bråk och göra vår omgivning illa till mods. Återigen; det händer inte ofta redan som det är, och ännu mer sällan inför publik. Men härom dan blev det smärtsamt uppenbart, och vi svor på att aldrig mer göra så när vi hörs.

Vad konstiga de är

Det var tisdag, strax efter middan. Min mamma var här, hon satt i soffan med Simon och de tittade i en bok tillsammans. Jag och Björn stod i köket. Det började med en oviktig förvirring om huruvida jag torkat bordet med golvtrasan eller ej (alla våra trasor är likadana, det är de där småhanddukarna från Ikea, du vet). Sen följde förvirring om vem som senast haft den och bla bla.

Mamma ropade roat från soffan nåt om att har ni inte viktigare saker att diskutera än glovtrasor. Jag skrattade, samtidigt var jag lite störd på Björn men inte på allvar, diskussionen blev mer en ventil för nåt, samtidigt som det var lite roligt att reta honom. Jag kände mig som när jag var liten och retades med min lillebror.

Efter en stund sa Simon, utan att ta blicken från boken, till sin mormor:

”Vad konstiga de är.”

”Konstiga hurdå, menar du?” sa hon.

”De är konstiga när de bråkar.”

Det lät som om detta var något han ofta fick utstå, och att han tog skada. Riktig skada alltså, inuti. Hjärtat sviktade under hans stillsamma ord, och vi släppte diskussionen.

Obalans

Flera dagar efter det var Simon extra muckig igen, det var som om hans absolut värsta trotsstunder samlat sig under gemensam flagg och satt in allt de hade, men det var inte förrän på fredagen som jag lyckades koppla ihop det med Diskussionen.

Vi låtsasbråkade, jag och Simon, och när han lugnat ner sig frågade han varför jag och pappa var arga på varandra.

”Vad menar du? Vi är inte arga på varandra,” sa jag och plötsligt tändes den där glödlampan i hjärnan. ”Menar du att vi bråkade med varandra när mormor var här?”

”Ja. Varför bråkade ni?”

Jag insåg att han kände sig otrygg, och förklarade allt flera gånger om. Med olika ord. Störst vikt la jag på att pappa och mamma älskar varandra, och det ändras inte bara för att vi inte är överens om nåt.

Han lyssnade tyst, ställde nån fråga och lyssnade på svaret. Simon är väldigt empatisk men han vet inte hur han ska hantera alla starka känslor, så att han lyssnar så pass noga betyder att han har grubblat.

Mucket släppte dagen därpå. Det är fascinerande hur tydligt det kan vara med vissa saker ibland.

Jag ska aldrig mer hetsdiskutera med Björn inom hörhåll för barnen.

Föräldrar är konstiga när de bråkar

2 thoughts on “Föräldrar är konstiga när de bråkar”

  1. Åh vad sånt känns i hjärteroten!! På mitt jobb som psykolog träffar jag dock inte bara de som vuxit upp med bråkande föräldrar – utan också tvärt om! Så jag tänker så här: vuxna borde bli arga på varandra, och bli sams! Visa för barnen hur du blir arg på någon annan, att det inte är farligt, hur en vuxen gör för att lugna ned sig, att vuxna kan vara arga utan att de mister kontrollen! Jag brukar säga ”nu blev mamma arg på pappa för att …, men nu lugnar jag ned mig och vi är sams igen. Ibland blir jag arg, och det är ok.”

Lämna ett svar